Tonys magiska liv

Jag har lekt tillräckligt mycket med tankar och känslor för att veta att vi kan bestämma hur vi ska må. Så mycket att man kan gå från att vara arg till glad inom loppet av sekunder. Det är det vissa som inte tror på, då deras erfarenheter säger annorlunda. Men så har de heller aldrig försökt ordentligt.

Grejen är den, att när man väl är arg, så vill man inte vara glad. Det känns som att man skulle vara falsk mot sig själv om man skulle börja le eller bete sig glad när man ju inte redan är glad. Därför håller man sig också arg en tid framöver. Men det går alltså att ändra på, om man skulle vilja.

Jag försöker strunta känslan att jag är falsk mot mig själv, och bara låtsas att det som gjort mig arg aldrig har hänt, samt börja tänka på något bra. I samband med detta så slappnar jag av i kroppen och gör som en kropp gör när den är lycklig (ler, är avslappnad, känner sig lätt). Nu är jag sällan arg, men det händer det med.

Svårare tycker jag det är när man mår smådåligt, så pass lite att man inte tänker på det, utan får för sig att det är normalt att kännas sådär. Det är lite svårt för mig att detektera, därför kommer jag heller inte på att jag kan göra mig lycklig.

Så, det finns två orsaker till att man mår dåligt:

1. Man VILL må dåligt. För att man tycker att det är berättigat. (Vad är det för dumheter? Klart du har rätt att må dåligt/vara arg, men är det önskvärt för det?!)
2. Du glömmer av hur det känns att må bra, successivt, så att du går omkring och mår halvdåligt i onödan.

Jag tror inte att dåliga känslor beror på det förgångna, att det skulle vara som någon osynlig ryggsäck med stenar som fylls för varje dålig sak som sker. Allt beror på hur vi ser på saker och ting, och hur vi ser på det förgångna. Vi kan förvandla en stenfylld rycksäck till änglavingar på en sekund, om vi bara tog mod till oss att tänka på ett annorlunda sätt.

Men men, i många fall är det lättare att förflytta berg än att förändra folks tankebanor.