Tonys magiska liv

Alltså, jag har varit med om det flera gånger. När man tror att man håller på att förlora någon man tycker om så känns det för jävligt och magen blir allmänt ostabil. Jag kan seriöst tycka att det inte spelar någon roll, att jag har många att välja bland och att jag älskar mitt liv – men ändå reagerar min kropp sådär.

Jag har ganska lite kontroll över det. Jag kan förstås tänka på annat och slappna av, men när jag väl tänker på personen så får jag magknip likt för bannat. Är det gamla vanor mån tro? Är kroppen bara patetisk och barnslig?

Det roliga är ju också att krisen inte ens behöver vara verklig, utan något eget man snickrat ihop. När man får reda på att man bara hade fel så släpper alla jobbiga känslor. Vad händer sen? Inget.. inte fan uppskattar man personen mer än man gjorde innan. Man är fan dum i huvudet – det, och patetisk.

Jag vågar skriva om det här för att jag vet så många personer som fungerar såhär. Det är inget som präglar mitt liv direkt, men nyss hände det mig, och det är första gången sedan jag började med ”mitt nya liv”. Blev lite nyfiken bara.

Jag tar tacksamt emot tips och råd om hur man kan få kroppen att bli lika utvecklad som ens psyke är.

Mjo känner att det är dags att beställa lite nya kläder. Mina jeans och skjortor känns lite sladdriga faktiskt, vilket ju är jävligt positivt. Samtidigt känner jag mig inte smalare, tycker jag har samma kroppsform sen när jag började, bara lite mindre.

Men det är förstås väldigt skönt att ha fler kläder att välja på, som man inte ser ut som en stoppad korv i. Jag har börjat höra här och var från folk att jag har gått ner i vikt. Men jag tänkte vänta med att skryta om det till någon säger det som inte vet att jag börjat träna och ansträngt mig för att lyckas Men alla jag bryr mig om vet väl om det vid det här laget.