Tonys magiska liv

Mellan två människor är alltid den ene mer ledande än den andre. Den ene kommer alltså sänka sig med tiden, för att det inte ska uppstå konflikter mellan dem. Det känns inte dåligt att vara den som sänker sig är det värsta. Man tänker inte på det. I alla fall är det så för mig, jag kan leda i vissa situationer, men oftast formar jag mig nog. Vill jag vara en person som formar mig? Ibland, självklart, men oftast inte!

Mitt problem är inte att jag inte vågar ta för mig, utan att jag helt enkelt inte tänker i de banorna. Min taktik för att nå mina mål har alltid varit att samarbeta så dynamiskt som möjligt. Har jag inte lyckats så har jag inte tänkt särskilt mycket på det. För jag har sällan en stark känsla för att jag vilja något som jag behöver någon annan person till att åstadkomma. Men jag vill bli en styrande personlighet. Varför? Jo, jag vill helt enkelt ha mer status och vara inflytande.

Är då inte det en barnslig sak att plötsligt vilja som en ganska mogen 25-åring? Det tar ju emot att medge det, men jag tänker inte ljuga för mig själv och inte heller för er bloggläsare. Status känns mer och mer viktigt för mig, eftersom jag mer och mer ser hur stor roll det spelar i vårat samhälle och i våra relationer. Jag har levt med tanken att vi har lämnat djurstadiet i hela mitt liv, men börjar mer och mer inse att så inte är fallet. Det är ingen enkel reform heller, det kommer inte att förändras under min livstid i alla fall. För det handlar inte om att tygla våra känslor, det gör ingen lycklig och det är inte hållbart. Det handlar om att evolutioneras, och sådant tar som bekant tid.

Men det finns två sätt att styra, ett bra och ett dåligt. Folk som försöker styra genom att bestämma över andra och höja rösten, eller ta till våld brukar ses som idioter och fåntrattar. Det är vare sig högaktningsfullt eller sexigt. Riktiga alfahannar styr utan att beordra andra, eftersom de är så inflytelserika att folk följer med av bara farten. Det handlar inte längre om ord, utan om små, små detaljer som våra tankar missar, men som vårat undermedvetna tolkar in.

Konsten är lite att visa sin status utan att trycka ner andras status. Ett sätt att öka sin status är faktiskt att öka andras status, prata gott om dom och boosta deras självförtroende. Folk kommer att be om bekräftelse om man visar sig ha hög status själv, och man behöver inte ge mycket alls för att det ska vara mycket värt för dem. Bekräftelse är nästan inget värt när det kommer från någon med lägre status.

Det finns en uppsjö med småtips för den som letar, om hur man visar upp hög status. Men jag tror det sköter sig självt om man väl håller sig själv högt i sina tankar, och vet vart man är på väg och vad man vill ha ut av varje situation. Alltså: Fokusera på vem du vill vara, snarare än på hur du framstår i andras ögon! Det är mitt bästa tips.

Jag ramlade just över statistik över min vikt för precis ett år sedan, och blev förvånad över att jag vägde nästan lika mycket då som när jag började nu i juli senast. Det var bara 3 kg mindre, och jag som kände att jag var så fruktansvärt mycket fetare än jag någonsin varit förut.

Det var helt enkelt inte sant, jag har legat inom den ramen i 2-3 år. Det är lite tragiskt att inse att jag inte gjort något åt saken, men också peppande att veta om att jag är smalare nu än på riktigt länge. Ändå räknar jag knappt att jag varit ordentligt duktig förrän till årsskiftet då jag rimligtvis gått ner 20 kg.

Det är nämligen först då som jag kommer under en mental gräns. Denna gräns vägde jag i gymnasiet, då jag förfasades så över min övervikt Det känns nu som att allt efter det inte känns lika viktigt, att det ska gå fort och sådär, men förmodligen ändras den saken med tiden.

Det är faktiskt det som ändrat sig mest mellan den här gången och alla andra gånger jag försökt gå ner i vikt – den här gången ser jag inte bara fram mot att bli OKEJ i kroppen, typ mullig och ändå se bra ut. Någon sådan gräns har jag inte. Jag kommer att fortsätta till jag är på elitnivå. Varför inte sikta mot stjärnorna? Det värsta som kan hända är att man bara når trädtopparna…