Tonys magiska liv

Jag och Jenny har setts kanske 10 gånger sedan den 6e december, och i lördags sov hon över för första gången. Det känns helt otroligt! Hon är utan den minsta tvekan den bästa tjejen för mig på så många vis, kan inte fantisera ihop något jag vill förändra.

Allt är perfekt mellan oss egentligen, men man märker att man blir smått mentalt störd av kärlek. Svag blir jag också, och lite omotiverad till annat. Väldigt lätt att få massa gamla känslor som bubblar upp till ytan av misstro, som man inte känt på länge. Det har inte med henne att göra, utan med mig.

Men det är väl bra, för man kan inte arbeta på sina brister när man inte ser dem, eller hur? Men det är så satans pinsamt för en själv att inse att man är så beroende av bekräftelse plötsligt, när man varit så oberoende tidigare. Det är oromantiskt, ocharmigt och ganska omanligt. Jag kan gå från att vara saligt kär till att vara helt deppig över något fånigt på samma dag, eller samma timme. Gäller att inte låta det gå ut över sin käresta bara…

Än så länge är vi inte uttalat tillsammans, men det kan man nog säga att vi är i alla fall. Vi får se hur det artar sig