Tonys magiska liv

Idag har jag insett att jag är rik. Nåja, inte på långa vägar så rik som jag vill bli en dag, men bättre än de allra flesta har det.

Jag har växt upp i en familj där farsan har rätt bra med pengar, men där han har så mycket utgifter att han aldrig kan spara ihop något, och resten av familjen lever nästan på existensminimum. Ett tag var jag själv på det spåret, jag gick på soc och var ganska säker på att jag aldrig skulle orka med ett vanligt ”nio-till-fem-jobb”. Jag skrev till och med artiklar om hur omänskligt det var och hur det gynnade cheferna och aldrig arbetarna.

Jag hade fel. Jag trivs på mitt jobb idag, jag har utvecklingspotential, och chefen må vara puckad på många plan, men han är inte svår att prata med. Ju bättre inblick i företaget jag har, desto bättre framställs jag. Förr trodde jag att arbetarna aldrig fick veta mer än just det de behövde för att sköta sitt arbete.

Nå väl, jag hade fel som sagt. Och sedan jag började jobba har jag fått bättre och bättre ställt. Nu är jag i en situation där jag inte har några större utgifter, men har en högre lön än de flesta av mina vänner. 24.000 är inte mycket pengar så sätt, men för min ålder är det helt okej faktiskt. Efter räkningar har jag över 10.000 kr att leva på. Jag kan lätt spara 5 papp i månaden om jag vill, men mycket går till körkort i dagsläget.

Jag tänker ju aldrig på detta, utan är ganska van. Men idag fick jag det lite tryckt i ansiktet på mig, hur bra jag har det. Jag var på hälsoprofilen idag (läs tidigare inlägg), och vi pratade om min alkoholkonsumtion. Den var inte i riskzonen, men hon försökte locka mig att minska på den genom att förklara hur mycket pengar jag kunde tjäna.

”För varje öl du låter bli, så kan du lägga en tia i en flaskan, och fyller du flaskan så blir det 2-3 tusen som du exempelvis kan resa för”. Jag kom på mig själv att tänka ”Men vem BRYR sig? Jag kan väl resa ändå om jag vill, 2-3 tusen är ju inget. Knappast värt att vara nykter i ett år för”.

Tydligen tjänar jag mer än hon gör, som var över 50 år, och satt där och gav mig tips. Det är inget jag är nöjd över, det är mest bara tragiskt. Någon som guidar mig i hur jag ska leva för att inte dö, bör fan få mer pengar än jag får, som fixar maskiner som räknar ettor och nollor. Vem bryr sig om jävla datorer? De är bara verktyg. Som en hammare, eller en skruvmejsel.

Jag tänker egentligen aldrig så mycket på vad jag köper, eller vad det kostar. Jag tycker det mesta är ”ganska billigt”. När jag köper saker för mer än tusen kronor tänker jag efter en stund, planerar, letar alternativ osv. Men det är mest för att jag behålla pengarna, inte för att jag inte har råd. Så, jag har det väldigt bra. Jag ville bara påminna mig själv om detta faktum Och jag ser fram mot ännu mer pengar i framtiden. När jag får en buffert vill jag samla ihop en buffert på hundra papp så jag är trygg.