Tonys magiska liv

Åh, vilken obeskrivlig känsla detta är! Äntligen, äntligen klarade jag körtkortet för några timmar sedan. Sitter hemma nu och andas, och njuter av vad jag har åstadkommit.

Det har varit det svåraste jag åtagit mig i mitt liv faktiskt, kan jag säga, och avskräcka några av er Det har tagit riktigt lång tid, ca 8 månader. Och har varit jävligt dyrt, över 30 000 kr. Jag har haft tur som har kunnat lägga så mycket pengar, annars hade jag varit tvungen att lägga ner efter hälften och så hade det dragit ut ännu mer på det hela. Om jag hade vetat hur svårt det var så hade jag nog aldrig orkat börja.

Såhär ser min körkortshistoria ut…

1. Jag pluggade lite på egen hand, teori, och lärde mig starta en bil, parkera osv med pappa på en parkeringsplats. Sedan var det dags för intensivkurs.
2. Jag en intensivkurs i Göteborg, vid mitt gamla hem. Kostade nästan 10 000:-. Visade sig att man borde ha en del körvana för att kunna klara en sådan grej, och att körskolan var dumma i huvudet. Jag föraktar dem ännu.
3. Jag tog fem lektioner på skolan till, insåg att de alltid sa att jag hade 5-10 lektioner kvar, oavsett när jag frågade.
4. Kände mig ganska redo, begav mig till Kungälv och tänkte att körskolan där skulle tycka att jag var bra nog för att uppkörning snart. Nope. 5-10 lektioner sade de.
5. Hittade en körskola närmare jobbet istället, började köra med dem. Körläraren där var bra, första gången jag inte haft ångest när jag kört med någon. Han lärde mig en hel del och jag insåg att jag kanske inte var riktigt redo förrän då. Men de ville fortfarande inte släppa iväg mig, för jag hade nämligen 5-10 lektioner kvar. Surprise!
6. Jag tänkte ”nä fan, nu räcker det”, och bokade uppkörning på egen hand i Oskarshamn, och passade på att hälsa min farmor. Teoriprovet blev en succé, 61/65 rätt. Men jag kuggade uppkörningen på bagatellartade saker. Jag visade ingen väjningsplikt när jag backade runt hörn, trots att den andra bilen fick plats bredvid mig utan problem, jag var felplacerad på enkelriktade gator och hon tyckte jag visade för dåligt vart jag skulle.
7. Sänkt av det hela bokade jag omprov, den här gången i Göteborg. Alla har sagt åt mig att det inte var svårare än i på en mindre ort. Jag hade noll tro på att det skulle gå, förrän idag när jag peppade upp mig själv. Han var jävligt bra! Han lugnade ner mig och hade bortsåg från lite fel jag gjorde. Han frågade ”Vad är det för hastighet här?”, ”70″ svarade jag. Var på han frågade ”Vad är det för hastighet här?!”, ”90″ svarade jag, och han sa ”Bra!”, så ökade jag hastigheten

Och då tar jag inte ens med alla extragrejer, som ansökningar, riskutbildningarna och kurser. Detta har sänkt mitt självförtroende ganska rejält, dels för att jag är van att lyckas snabbt med saker jag åtar mig, men också för att alla i min omgivning tjatar på mig och frågar hela tiden, inkl min chef.

Om jag får ge er ett tips, som funderar på att ta körkort (så gjorde INTE jag):

1. Lär dig med någon du känner att starta en bil, få den att rulla, växla, bromsa, ställa in speglar osv. Detta för att inte slösa bort massa tid i onödan, det tar ett tag att få känn för dragläget.
2. Ta ett fåtal lektioner på körskola först, typ startpaket. Lär dig grundläggande saker, saker som sedan ska sitta i ryggmärgen. Om man gör detta privat är risken att man lär sig fel och att det sen är väldigt svårt att lära om.
3. Kör privat så mycket du kan, så ofta du kan. Lär dig trafiksituationer, kontakt med andra bilister, förstå riskerna. Det här tar jävla lång tid att bemästra, och man är inte klar ens när man tagit körkortet. Så jag tycker att du ska hålla på till du känner att din handledare inte kan lära dig mer och du känner dig trygg i trafiken.
4. Ta en intensivkurs, lär dig kompletterande bitar, få in hela teorin, och kör upp med en körskola bakom dig.

Fördelen med att det har tagit så länge är att jag verkligen kan köra bil nu. De som åker 2 veckor till nån liten ort och klarar det direkt kan inte köra bil särskilt bra efter någon månad utan bilkörning. De är ofta livrädda för att köra i stadstrafik, vilket känns lite haltandes.

Så, nu kan mitt liv börja igen på nytt känner jag. Nya mål ploppar upp som svampar!