…hade medarbetarsamtal på jobbet igår med fabbro chefen. Där ska vi diskutera hur vi tycker att det går för mig och min utveckling, och vart jag vill hamna nästa år när vi har samma samtal.
Det gick väl sådär, fick mig en tankeställare i varje fall. Jag hade tänkt gå in med attityden att jag behandlats ganska orättvist, med tanke på min lön i förhållande till de andra nätverksteknikerna. Jag anställd som ”junior nätverkstekniker”, och jag vill gärna bli av med juniorstatusen. Jag har 24 000 idag, de andra har 29 000 och uppåt. Egentligen är jag rätt nöjd med lönen, men varför skulle jag inte förtjäna lika mycket som dom?
Men jag antog ingen tuff attityd, istället förstod jag faktiskt varför jag hade juniorstatusen. Kände att det inte var läge att hävda mig, utan att jag får satsa på nästa medarbetarsamtal istället. Han var nöjd med samtliga delar av mitt arbete, men han hade åsikten att jag var under förväntan vad det gällde initiativtagande. Han trodde att det berodde på oerfarenhet (jag är nyss fyllda 26).
Först tänkte jag säga emot, men han har faktiskt rätt (för en gångs skull). Jag har hamnat i ett fack på jobbet, där jag gör det jag brukar göra, och inte går vidare eftersom jag vet att ingen annan sköter mina arbetsuppgifter om jag låter bli. Det är inte ens mina tilldelade arbetsuppgifter… det har bara landat på mig. Mycket av det bör IT-supporten ta hand om, och denne IT-support är min kompis, som blir jävligt vresig för minsta lilla. Man får alltid skit om man skjuter över någon uppgift på honom. Han har mindervärdeskomplex eller nåt…
Anyway… när det kommer nya, större uppgifter, som upphandlingar för hundratusentals kronor eller utveckling av vår driftmiljö, så håller jag mig lätt lite undan. Det verkar för stort och jobbigt för mig, jag vill helst hålla på med det jag redan känner mig trygg med. Det är ju också en jävla inställning! Klart man inte når någonstans då! Jag får börja slåss med de andra nätverksteknikerna om att ta dessa jobb. Vi är alla överbelastade, men vi måste dela upp det bättre mellan oss.
Å andra sidan är det inte bara mitt fel att jag inte tar initiativ. Jag är ung och oerfaren på många sätt, jag behöver såklart en vägledare, någon som tilldelar mig lagom svåra uppgifter som jag växer med för varje gång. Det har inte skett, och jag tror han förstår att även han är delaktig i processen.
Jag tänkte börja logga saker jag gör på jobbet igen, fast bara saker som för mig framåt, eller när jag gör viktiga saker. För ganska ofta har jag svårt att få fram va fan jag gjort under veckan, och klämmer fram med något ganska oviktigt.
Att jag skriver om detta på den här bloggen är väl för att det här med initiativtagande inte bara gäller mitt arbetsliv, utan även min privata sfär. Det är så lätt att ägna sig åt saker man redan kan, för att det är tryggt. Fuck it! Gör saker ni är rädda för, det ska jag försöka göra.