Tonys magiska liv

Jag och Jenny har setts kanske 10 gånger sedan den 6e december, och i lördags sov hon över för första gången. Det känns helt otroligt! Hon är utan den minsta tvekan den bästa tjejen för mig på så många vis, kan inte fantisera ihop något jag vill förändra.

Allt är perfekt mellan oss egentligen, men man märker att man blir smått mentalt störd av kärlek. Svag blir jag också, och lite omotiverad till annat. Väldigt lätt att få massa gamla känslor som bubblar upp till ytan av misstro, som man inte känt på länge. Det har inte med henne att göra, utan med mig.

Men det är väl bra, för man kan inte arbeta på sina brister när man inte ser dem, eller hur? Men det är så satans pinsamt för en själv att inse att man är så beroende av bekräftelse plötsligt, när man varit så oberoende tidigare. Det är oromantiskt, ocharmigt och ganska omanligt. Jag kan gå från att vara saligt kär till att vara helt deppig över något fånigt på samma dag, eller samma timme. Gäller att inte låta det gå ut över sin käresta bara…

Än så länge är vi inte uttalat tillsammans, men det kan man nog säga att vi är i alla fall. Vi får se hur det artar sig

Jag vet inte om ni sett mig nämna en tjej vid namn Jenny här på bloggen förut? Vi träffades i varje fall idag för första gången! Jag vet inte exakt vad jag vill skriva om det här, men tycker ändå det känns befogat att notera detta för mig själv och för framtiden. Den här bloggen handlar ju om min utveckling, och jag tycker det var ett steg dithän.

Förstås hade jag tendenser att vara nervös, men jag lyckades vara skitduktig på att inte tänka på det, även om de sista tio minutrarna var ganska nervösa Jag är inte mycket för sådana där typiska dejter, och hon hade egentligen inte tid att åka iväg och träffa mig, hon var tvungen att börja samla på sig julklappar. Så jag förelog att vi skulle käka en bit och shoppa lite tillsammans. Lite lätt å ledigt sådär…

Såå, det gjorde vi. I sju timmar vandrade vi runt mellan olika butiker, en najs resturang och caféer. Det krävs någon speciell för att lyckas hålla mig ute på hemska stan så länge Vi hade jättetrevligt, fast jag visste inte om det hade gått OK eller jättebra när vi skildes åt. Det var inte romantiskt direkt, även om det var mysigt.

Men lite SMS-konversation i efterhand övertalade mig om att det hade gått över mina förväntningar. Vi saknar varandra och sånt där lullull ni vet. Vi kanske ska ses nästa vecka.

Jag känner mig dels nöjd med att inte ha varit så nervös och över att inte ha förstorat upp det hela. Men också nöjd med att min personlighet gillades. Det är ett resultat av att jag fått lite högre självkänsla, antar jag. Jag var inte beroende av att det skulle gå bra, även om jag nog blivit lite besviken i annat fall.

Vart vi går från detta vet jag inte. Min onda plan är att se henne nästa vecka, och efter det ses på en mysigare mark än Nordstan i Göteborgs centrum. Min mark förslagsvis

Jag har insett att det faktiskt är verkliga skillnader mellan man och kvinna. Inte bara psykiskt, utan hela våran natur är annorlunda, och det är inte jättemycket vi kan göra åt det. Mer än att låtsas.

Jag har insett att kvinnor inte vill bli behandlade som män, och jag tror att det gör mig till en större feminist än jag varit tidigare. Kvinnor vill bli lika respekterade som män, men de vill inte bli behandlade som män. Det är en viktig skillnad som jag har insett idag.

En annan sak jag tänkt lite på är att allt inte behöver vara svart eller vitt. En kvinna vill behandlas med den störta respekt och beundran i ena sekunden, och bli ”tagen som den slyna hon är” i nästa sekund. Hon vill inte alltid ha en känslosam kille, och hon vill inte alltid ha en machokille. Det är inget ouppnåeligt för en kille att vara allt detta för henne, man måste bara känna henne och vara lite dynamisk.

Jag tror att en kvinna vill se upp till en man, men inte vara under honom. Jag tror att hon vill följa honom, men inte förväntas göra det. För att vara en åtråvärd kille tror jag att vi måste ha mål, vara självsäkra, vara oberoende av henne – men samtidigt hylla henne för det hon är. Hon är aldrig ”lika bra som en kille”, för en tjej är en tjej, och en kille är en kille. De är icke jämförbara på det viset.

Vi måste lära oss behandla varandra därefter – förstå varandra. Men det är inte helt lätt att förstå en annan natur, så jag tycker vi ska hjälpa varandra på traven, genom tydligare kommunikation.

Jag tror att jag har fått en djupare insikt i vad tjejer vill ha. Vi killar är ju alltid förtvivlade över att tjejerna vill ha den manligaste av män, och de kvinnligaste av karlar, på en och samma gång. Vi förstår inte riktigt hur vi skulle gå till väga för att vara perfekta pojkvänner. Faktiskt så tror jag inte att tjejer vet vad dom vill ha riktigt heller.

Härom dagen började jag i alla fall fundera lite på vad som är attraherande med manligt och kvinnligt – för jag tror att man förstås ska ha båda delar. Ni kanske har noterat att tjejer inte gillar när man är genomsnäll och ställer upp på allt? Vissa tjejer påstår i och för sig att det är allt de vill ha – men dessa tjejer är nästan alltid osäkra på sig själva, eller så inser de efter en stunds trygghet att det ju var ganska tråkigt trots allt.

Snyggare tjejer, med mer självförtroende har ofta lite mer styrande killar, tycker jag mig se. Vissa av dessa killar tycker man är korkade halvapor, vilket nog är sant många gånger. ”Hur kan en så vacker, intelligent och känslosam tjej välja honom före någon som mig?!”. Det är något med dessa personer som lockar dom, uppenbarligen. Vad?!

Själv tror jag att det är självkontroll och självständighet som lockar. Två egenskaper som klassiskt ses som manliga, och som jag tror att tjejer älskar. Dessa två egenskaper räcker dock inte till, tjejerna behöver också någon som visar ömhet, som lyssnar och som ser henne som speciell och viktig för honom.

När jag tänker efter är detta precis vad jag vill ha i en tjej också. En självständig tjej som samtidigt kan visa ömhet och förståelse. Såhär på rak arm kommer jag inte på en sådan tjej som jag känner. Är det så ovanligt?!

Kan det vara så enkelt, att det ovan är allt vi alla vill ha? Om man bortser från alla våra rädslor förstås. Människor med låg självkänsla vill ofta ha en partner som också har låg självkänsla, för att de ska vara säkra på att de inte ska bli lämnade, och för att försäkra sig om att partnern ger massor av kärlek för att behålla förhållandet. Hm, vilken kärlek sen

Jag känner att jag behöver utforska det här vidare lite, genom erfarenheter, innan jag förstår helt. Jag har alltid varit känslig, lyssnandes och ger alltid väldigt mycket kärlek i förhållanden. Mer än jag får tillbaka. Samtidigt tycker jag att jag är ganska självständig, men kanske inte tillräckligt? Jag är väldigt dynamisk och foglig och har inte jättestarka känslor kring småsaker i livet, så ofta låter jag andra bestämma. Samtidigt har jag några få ståndpunkter som ingen någonsin kan rubba.

Jag tror att jag får tjejer att känna sig alldeles för trygga och uppskattade i förhållandet, så det blir tråkigt. Jag är en väldigt trygg kille, helt enkelt. Det har också varit min strategi i förhållanden – jag ville ju vara den där killen som förstod dem, vilket ingen annan hade gjort dittills. Killen som de slapp bråka med hela tiden, som förstod och lyssnade. Det funkar väl halvvägs. Jag får väl lägga mer energi på mig själv och strunta i hur det går i förhållandet som sådant.

Faktiskt är det något jag märkt i övrigt också – slutar man försöka ha kontroll kring något så flyter det ofta på bättre än det gjorde när man försökte styra upp allting hela tiden. Vi får vara oss själva, och se vad som händer. Inte klamra oss fast. Inte erbjuda oss att ansvara för andras känslovärldar. Vad säger ni om det?

Jag har nog aldrig varit beroende av en typisk kärleksrelation, även om jag lyckats ha ett par kortare relationer och en längre på nästan tre år. Men när den treåriga relationen tog slut (för 4-5 månader sedan tror jag) så var jag så inställd på att ha ett förhållande att jag började fundera direkt kring vem nästa tjej skulle bli.

Men det gick över ganska snabbt. Och ännu värre blev det nu sen jag startade bloggen och började utveckla mig själv maximalt varje dag. Jag kunde inte förstå vart tiden och energin skulle komma ifrån, när jag hade så fullt upp med mig själv? Jag njöt verkligen av livet, och det gör jag fortfarande. Men idag kom jag på vad som var knas.

När jag tänkte mig ett förhållande så tänkte jag mig de tidigare förhållandena jag har haft, att de skulle upprepa sig men vara en annan tjej. Det lockande inte alls, det skulle bara vara energikrävande tänkte jag. Men först idag insåg jag att den här bilden bara var en av tusen sätt en relation kan se ut på. Jag var så programmerad att jag trodde att alla tjejer skulle vara värdelösa för mig (gällande min utveckling).

Men jag kan faktiskt föreställa mig en tjej som kan utvecklas tillsammans med mig. Jag tror att när man sätter upp tydliga mål och krav kring hur man vill att något ska vara, så drar man dessa ting eller människor närmare sig själv. Så genom att bara veta vilken typ av tjej jag vill ha, så tror jag att det blir bra mycket enklare att träffa henne.

En annan sak jag har upptäckt som är väldigt spännande är att mina krav på en eventuell flickvän har förändrats i och med att jag själv har förändrats. Tidigare drogs jag till snälla, småblyga tjejer som gillade mysiga hemmakvällar och promenader typ. Hon skulle inte vara allt för social, hon skulle vara intelligent men känslosam. Hon fick heller ogärna vara nykterist, det hade jag tyckt var tråkigt. Rökare var OK, men inte önskvärt. Såhär i efterhand inser jag att det var exakt den jag själv var!

Det är jättespännande! Det stämmer verkligen att man attraherar folk som är lika en själv – helt enkelt för att man vill ha folk som är lik en själv. Nu känner jag att en tjej som var blyg och som gärna gjorde samma sak dag ut och dag in bara skulle sinka mig, och jag kommer snabbt in på tankar som ”vad hemskt det skulle vara för henne om jag gjorde slut med henne”.

Nu vill jag ha en målmedveten tjej. En tjej som förvisso har ett inneboende lugn, men som alltid strävar framåt. Som är glad, social, spontan – men inte dumdristig eller som pratar om allt och inget dagarna i ända. Jag vill ha en tjej att resa med, en tjej att gå på seminarier med. En tjej som när man tittar henne i ögonen ser att hennes själ brinna igenom. Vad säger detta om mig? Lite om vad jag nu mera är, men också lite av vad jag inom en snar framtid kommer att bli.