Tonys magiska liv

I morgon har jag varit nykter i sex veckor. Detta har alltså aldrig skett sedan jag började dricka alkohol när jag var 16-17 år (är 25 år nu). Jag har nog i genomsnitt varit full 1,5 gång i veckan under dessa år som gått.

Det är lite ballt att sådant kan ske utan att man kämpar eller har för avsikt att bli halvnykterist. Jag bara fokuserade på att bli mer hälsosam, och då platsade alkoholen dåligt in. Hälsosam har jag varit i andra perioder, men jag har aldrig kunnat tänka mig att bli nästan-nykterist förut. Alkoholen har varit en för stor del av ”mig”.

Det är också det som skiljer alla andra viktnedgångsförsök från den här. Tidigare har jag velat gå ner i vikt, men under vissa förutsättningar. Nu låter jag ingenting gå före. När jag släppte den tanken på att alkohol var en del av mig, så förlorade jag även behovet av att vara full 2-3 gånger i veckan (det ökade med tiden ).

Att jag skriver om detta nu beror på att jag kommer vara full i morgon, då jag ska på ett bröllop. Det hör liksom till. Fast egentligen har jag inte lust att bli full. Jag har haft 8 öl och en liten flaska vodka hemma i sex veckor nu utan att röra dem. Så lite intressant är det…

Yeay! Idag tog jag på mig min favoritskjorta med gott samvete, för första gången det här året. I början av året var den småtight ett bra tag, sen fick jag bara inte på den… men nu sitter den bra igen.

Om circa en månad ska jag ta upp kartongerna ur källarförrådet med kläder som jag inte har kommit i på åratal. Tänkte att det kunde vara motivation att se vilka kläder jag vill ha, och vissa kanske jag redan då kommer i.

Alltid kul när man märker fysiska resultat av långvarigt mentalt arbete

Fan, jag är jävligt less på övervikt idag känner jag. Det är inte längre det att jag blir ledsen över att vara fet. Jag kan bara inte identifiera mig med det längre. Jag har ägnat så mycket tid åt att fokusera på viktnedgången att det känns som att jag redan nått dit, men att kroppen inte har hunnit ifatt.

Det är hemskt störande att påminnas hela tiden om något i sitt förgångna som man inte tycker om. Att veta att man kommer få gå månad efter månad med celler i kroppen som byggdes när jag inte var mitt nuvarande jag! Som ju inte kan representera den jag är…

Det positiva är att jag går stadigt nedåt, och att jag faktiskt kommit så långt psykiskt att jag aldrig kan återgå till min gamla livsstil igen. Inte utan att lägga lika mycket tid på att börja äta osunt, tänka fel och sluta träna. Men det vore ganska korkat, inser jag också

Man sänks i samhällets, och människors ögon när man är överviktig. Det är bara att se vilken lön/jobb överviktiga människor får kontra vältränade. Det är en ganska hemsk sanning som jag tror att fler behöver fejsa. Jag har alltid hatat det ytliga samhället som är så präglat av undermedveten sexualitet. Men att se ner på överviktiga personer tror jag inte handlar om sex längre faktiskt, inte enbart i alla fall…

Det visar att personen ifråga inte tar ansvar för sin egen hälsa och sitt eget liv. Och det är inga attraktiva egenskaper hos en människa. Jag trodde inte på människor som sade det tidigare, men det är sant – en människa som tycker om sig själv vanvårdar medvetet inte sin kropp. Punkt slut.

Nu menar jag inte någon som ”Oj, jag gick upp 10 kg i en stressig tid av mitt liv, det får vi göra något åt”. Det är inget att se ner på. Men att veta om problemen och inte orka göra något åt dem, får jag allt svårare att respektera. Heh, det är nog snyggt – en fet människa som har svårt att respektera feta människor. Det är jag det…

Det är ganska vanligt att folk säger till mig att jag är duktig och stark som orkar leva med den kost jag äter. Eller för att jag fullföljer saker som tar riktigt lång tid att utveckla. Folk säger att jag är duktig som orkar vara vegetarian – som om det vore jättetufft men att jag tar till mina superkrafter och klarar av det i alla fall!

Sanningen är ju att det inte är ett dugg svårt att vara vegetarian om man har varit det i sex år (inte efter ett halvår heller för den delen). Det är inte ens utmanande. Jag tänker inte över det. Det är faktiskt inte ens svårt att gå ner i vikt med min nuvarande kost, trots att det bara har gått 1,5 månader sedan jag började.

Varför kämpar folk för att gå ner i vikt hela tiden, och misslyckas gång på gång? Är de kassa personer? Saknar de självdisciplin? Måhända att det gäller för vissa, men jag tror inte det är där skon klämmer riktigt. Självdisciplin i sig fungerar mycket sällan enskilt för att man ska nå sina mål. Det är helt enkelt för tufft, för när man kämpar för något som tar emot så förlorar man livsglädjen – och alla växter, djur, celler och människor strävar efter njutning, och flyr smärta.

Nyckeln är att man måste förändra vad som ger njutning och vad som ger smärta i psyket. Även om man vet att man lider av sin övervikt, så är oftast drivkraften mot njutning i nuet så stor att man inte klarar av det. Man måste hitta ett sätt som gör det så smärtsamt att vara överviktig, att man helt enkelt äter nyttigt för att det ger mer njutning än smärta! Då är man inte längre ”duktig”, utan har rättat till värderingarna, och per automatik följer det som gör en lycklig. Precis som man gjorde innan alltså, bara att man rättat till de felaktiga värderingarna.

Har man inga klara mål och tankar kring vem man vill vara och vad man vill göra, så kan man inte heller nå dit. Det allra första man måste göra för att nå förändring är att göra en lista med saker man vill åstadkomma, och egenskaper man vill besitta. Sedan övertyga sig själv om att det skulle ge dig mer njutning än någonting annat att uppnå detta! Sedan fokuserar du på all smärta som du har genomlevt eftersom du inte har varit det du vill vara. Tänk på alla jobbiga situationer, tänk på alla gånger du gjort dig själv besviken.

Så länge du ser dig själv som en fet person som försöker gå ner i vikt, och går omkring med känslan att du lider i nuet för att må bra sedan, så kommer du inte heller att lyckas. Eftersom lidandet du upplever infinner sig när du lever rätt. Även om du faktiskt lyckas gå ner i vikt, så kommer det ju inte att hålla, eftersom du inte vill lida för evigt. Du måste alltså förändra vad som ger dig njutning och vad som ger dig lidande. Det håller inte att belöna dig på lördagar eller whatever du har för ursäkter… Det du belönar dig med är inte nyttigt, och skall därför associeras med lidande – inte belöning!

Detta gäller förstås inte bara övervikt, utan allt annat man vill uppnå…

Wow! Nu är jag ännu mer peppad och intresserad av basisk/alkalisk mat. Igår skrev jag ett inlägg om syraöverskott i vår kost, och har idag läst upp mig lite mer kring det här ämnet.

Dr. Robert Young har studerat hur celler och kroppar beter sig i sura miljöer i 35 år. Han har sett hur människor med diabetes typ 1 blivit helt fria från detta, och cancerpatienter blivit cancerfria. Han har också sett människor förlora 0,5 kg fettvävnad om dagen med en alkalisk diet. Människor har byggt muskler på dieten, utan proteintillsatser, även om kosten som sådan verkar vara väldigt veganinriktad.

Det allra bästa att äta verkar vara grönsaker. Avocado, bladsallad, gurka, tomat, morötter och så vidare. Frukt verkar inte vara lika bra, då det innehåller mycket socker, som bidrar till försurning. Kött, mejeriprodukter, kyckling och alkohol är väldigt försurande, som jag nämnde i förra inlägget. Coca Cola är bland det mest försurande som existerar, och fräter som bekant hål i det mesta om man ger det en tid. Vill ni veta mer exakt vad man ska äta enligt teorin så kan ni beskåda denna långa lista över produkter och deras pH-värden.

Men tänk på det! Vi i väst lider mest av hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, diabetes, benskörhet och fetma. Allt detta som Robert Young påstår beror på en för sur miljö. Han använder liknelsen med ett akvarie. Är vattnet för surt så blir fisken sjuk – och det vore då korkat att enbart försöka bota fisken utan att neutralisera vattnet. Våra kroppar är inte friskare än den vätska den badar i!

En annan sak jag kommer att tänka på är allas erfarenhet att man blir tjock av alkohol. Jag har alltid sagt emot, och hävdat att det bara är kalorimängden som spelar roll, och det faktum att när vi intar alkohol så förbränner kroppen detta före den förbränner socker och fett. Men alkohol är bland det suraste vi kan få i oss, vilket ju faktiskt känns dagen efter med diarréer och sura uppstötningar. Kanske är det så försurande att vi går upp i vikt av det?

När jag skrev förra inlägget hade jag bara tänkt äta lite mer grönsaker och se upp med riktigt sura saker. Nu ska jag snarare gå över till att äta 50 % grönsaker. I alla fall till att börja med. Sedan får jag se hur jag går vidare. Jag känner mig inte redo att bara leva på sallad när jag tränar och har mig, även om en av videosnuttarna nedan kan få en att fundera.

Jag tycker det är extremt intressant, jag kan knappt sitta still Jag ska läsa på ytterligare om det här. Tills vidare bjuder jag på lite videosnuttar som förklarar ytterligare det jag pratat om här, och som kanske kan agera inspirationskälla för någon.

Ett nyhetsinslag med Dr. Robert Young om hans diet:

Mer om hans diet, och exempel på viktnedgång:

Här är en kille som gått från knubbis till muskelpaket (5 % kroppsfett!) på tre månader: