Tonys magiska liv

Jag insåg på bussen i morse att väldigt mycket av mitt liv går ut på att göra saker. Göra det ena och det andra för att åstadkomma ditten och datten. Mina dagar brukar jag någonstans se som uppdelade i milstolpar, där varje milstolpe är ett göremål.

Det skapar stress förstås, för det är mycket som ska göras. Det skapar också missnöjdhet, för man kan inte kontrollera allt som händer en i livet. Man vet inte hur saker ska bli, så man kan inte planera för allt. Och på något sätt lyckas man alltid komma på fler saker som bör göras än man faktiskt hinner med.

Jag kom på att det ju inte var göremålen som var viktiga i livet, för de gjorde en aldrig lycklig i längden. De ger på sin höjd några timmars nöjdhetkänsla. Det viktiga i livet är förstås känslor. Att må så bra man kan medan man gör allting i livet som man vill eller borde göra.

Jag insåg också att jag med lätthet kan välja hur jag ska må när jag gör saker och ting. Går man omkring utan att betämma hur man ska må, så mår man oftast som man gjort alla andra gånger man gjort samma sak. Men bestämmer man sig för att må bra medan man gör saker, så kan man göra det.

Själv brukar jag försöka få känslan av att jag bara strosar omkring, glassar, glider och bara flyter med. Ni vet, känslan man kan ha om lediga sommardagar, när det inte finns något krävande och allt är ganska njutbart. Jag kan få känslan bara genom att bestämma att jag ska må så, även på arbetet när det är ”stressigt”.

Stress är förresten något man hittar på helt själv i huvudet. Visst kan mycket hända samtidigt på jobbet många gånger, men det är bara min tanke om att allt måste fungera nu som gör mig stressad. Eller att man tänker för långt, och börjar tänka skrämmande tankar om vad som kan hända om man inte gör det, vilket många gånger bara är rena fantasier. Tar man en sak i taget, och ”strosar loss” så arbetar man faktiskt precis lika fort ändå. Bara att man inte mår dåligt samtidigt, och därmed gör val som förmodligen ökar produktiviteten i längden.

Så, mitt nya mål är att så ofta som möjligt fokusera på vilken känsla jag vill ha, snarare än vad jag vill göra. Ofta får man nya, jättebra idéer när man känner först och handlar sedan. Idag på jobbet har jag exempelvis städat hela dagen och fått det finast av alla. En växt köpte jag också. Från början tänkte jag bara slänga en knippe papper, men det ena ledde till det andra…

En bra dag!

Jag fyller år i morgon, och jag hade fått ett paket skickat till mig från min älskade flickvän. Jag var ganska nyfiken, jag hade tänkt vänta med att öppna paketet till i morgon, men bestämde mig för att öppna det ikväll.

Vad tror ni det var? En tröja? En bok? Rakvatten? Nej nej, ett BUNGYJUMPHOPP!!!

Usch, jag är seriöst rädd alltså Jag har inte gjort nåt liknande förut, och jag är nog lite rädd för höjder alltså. Vad som helst hade varit bättre. Ett fallskärmshopp hade inte känts alls lika läskligt, för då svävar man långsamt mot marken, trygg. Och när det går fort så ser man inte ner på samma sätt. Nu ska jag bara tippa över kanten, mot något som i vanliga fall skulle leda till en säker död.

Jag måste övervinna min rädsla, dels för att jag är så jävla cool, eller vill vara, men också för att jag fick det i present av människan jag älskar mest. Jag har sagt nån gång att jag vill göra lite balla saker, som fallskärmshopp och bungyjump, men då var det liksom mer i framtiden, mindre verkligt.

Jag har till 2010 på mig iofs, och tänkte vänta till sommaren om inte flickvännen blir ledsen för det. Dels vill jag förstås bara skjuta på det, men jag vill även vänja mig med tanken ett tag.. och gå ner mer i vikt. Av nån anledning känns det värre att falla fritt när man väger mycket Jag kanske får lura mig själv med att ”fira” att jag kommit under 90 kg genom att hoppa.

Fan ta min Jenny!! <3

När man tänkt mycket i sitt liv på saker och ting, så blir det lätt att man försöker komma fram till någon helhetslösning på hur man ska göra, tänka och känna för att alltid må bra i livet. I olika perioder av mitt liv har jag trott olika saker om vad som gör en lycklig, och dessa metoder har ibland varit helt paradoxala.

En sådan paradoxal grej som alltid dyker upp i mitt liv är följande två sanningar:

1. Vill man åstadkomma en viss sak, så måste man först och främst ändra sina känslor så att det känns som att man redan har saken man strävar efter. Genom att ha samma energinivå som saken man söker, så attraherar man det. Det handlar alltså om att vara nöjd och glad för saker man ännu inte har, som om man redan hade det.
2. Vill man verkligen åstadkomma förändringar i livet så måste man se kritiskt på saker och ting, och ibland bli förbaskad på sig själv för att ta i med hårdhandskarna. Vill man gå ner i vikt så får man ibland bli riktigt less på att vara ett praktfetto, för att få kraft att ändra på sig. Skulle man vara nöjd med sin kroppsvikt eller bortförklara den, så får man ingen kraft för förändring.

Så, va fan, vad göra?! Vara nöjd med det som är, och attrahera bättre saker den vägen, eller vara kritisk mot det som är och därigenom få kraft för att nå förändring? Det krävs en viss mognad för att inse att varje metod har sin tid och sin plats, och att ingen av dem är fel.

Man ska aldrig använda sig av variant 2 om man inte är beredd att arbeta för att få förändring. Att gå omkring och hata det som är, utan att ta i med hårdhandskarna är sinnessjukt och kommer leda till extremt mycket lidande.

Variant 1 är till för att upprätthålla det som är bra som finns i livet redan, och få mer utav det du tycker om. Uppskatta det som är, se det, älska det, så kommer du få mer av detta. Men när vi inte längre kan föreställa oss att vi kan få allt drömmer om endast genom att önska oss det, så måste vi övertyga oss på något sätt.

Hjärnan tror ofta att det behövs fysisk åtgärd för att vi ska lyckas. Och om så är fallet, och om handlingarna är obekväma, så måste vi ibland utsätta oss för så mycket lidande att vi en dag säger ”NEJ!! ALDRIG MER!! NU JÄVLAR!!”.

För, sanningen är den, att vi kan få allt vi önskar oss, endast genom att tänka rätt. Jag kan nå min målvikt utan att förändra kost eller motion. Men mitt undermedvetna tror inte på detta, när jag äter så känner jag att jag går upp i vikt. Det är en väldigt djupt rotad tro i mig. Jag kan förändra mitt undermedvetna, men det skulle krävas så mycket mer energi än att faktiskt bara börja träna och äta rätt.

Så, följ universums exempel, gör det som kräver minst energi för stunden för att nå dina mål!

Jag har tidigare skrivit om Jenny, och nämnde kärlekens baksida. Jag ville mest meddela att de svågheter jag kände nästan helt är borta nu och att allt är underbart mellan oss. Vi blev tillsammans officiellt för två veckor sedan. Ingen förändring som sådan, och titlar är ju ganska fjantigt, men nu vet vi vart vi har varandra

Det är verkligen sådär löjligt snuttegulligt mellan oss, om man inte vore så förblindad så hade man ju tyckt det var pinsamt! Vi låg i min säng efter sex, jag strök henne över håret och vi låg och pratade om allt och inget. Jag frågade om hon ville få en fjortisfråga, och det ville hon. ”Vill du vara tillsammans med mig? ^_^”.

Jag var hos henne första gången nu i lördags. Hon bor i Ljungkile, lite avskiljt. Man får gå i över en halvtimme för att komma dit, men huset var hur mysigt som helst!! Hon bor i ett litet torp med kamin å grejer. Mina kläder luktade eld när jag kom därifrån, en doft jag associerar med henne nu bara för det.

På fredag ska hon på nån teateraudition för att söka in på en skola. Jag tar en halvdag på jobbet och så kidnappar jag henne hela helgen är planen *ser fram mot*. Hon kanske flyttar till Göteborg till våren/sommaren när plugget är slut och hon ska jobba här, vi får väl se.

Jag vill inte gå för fort fram heller. Aja, ville bara skriva av min lycka lite <3

Jag och Jenny har setts kanske 10 gånger sedan den 6e december, och i lördags sov hon över för första gången. Det känns helt otroligt! Hon är utan den minsta tvekan den bästa tjejen för mig på så många vis, kan inte fantisera ihop något jag vill förändra.

Allt är perfekt mellan oss egentligen, men man märker att man blir smått mentalt störd av kärlek. Svag blir jag också, och lite omotiverad till annat. Väldigt lätt att få massa gamla känslor som bubblar upp till ytan av misstro, som man inte känt på länge. Det har inte med henne att göra, utan med mig.

Men det är väl bra, för man kan inte arbeta på sina brister när man inte ser dem, eller hur? Men det är så satans pinsamt för en själv att inse att man är så beroende av bekräftelse plötsligt, när man varit så oberoende tidigare. Det är oromantiskt, ocharmigt och ganska omanligt. Jag kan gå från att vara saligt kär till att vara helt deppig över något fånigt på samma dag, eller samma timme. Gäller att inte låta det gå ut över sin käresta bara…

Än så länge är vi inte uttalat tillsammans, men det kan man nog säga att vi är i alla fall. Vi får se hur det artar sig