Tonys magiska liv

Som jag sagt tidigare i bloggen så tror jag att man får det man fokuserar på i livet. Oavsett om man tänker positivt eller negativt kring något så kommer man attrahera det till sitt liv.  Det gör ju negativa tankar ganska farliga, eftersom man inte kan exkludera skapelser genom att säga ”inte” till dem.

Den biten är ganska självklar för mig, och jag skiter i om ni tycker det är ogrundat, konstigt eller korkat. Så lever jag mitt liv, och mitt liv är bättre än de flestas verkar vara. Men hur som helst har jag kommit till ett vägskäl där jag inser storheten av att alltid tänka positivt.

Som ni ju vet är det lätt att glömma bort att tänka positivt ganska ofta, man faller in i gamla mönster. Men när man verkligen ger sig fan på att lyckas, så inser man hur jäkla långt ifrån alltid-positiv man är. Jag kan då och då fyllas av en dålig känsla, en expanderande tomhet i magen av orolighet på grund av något jag tänkt på. När jag inser att jag mår dåligt och tänker att jag borde tänka positivt istället inträffar nåt intressant…

Jag bestämmer mig ganska ofta för att jag borde tänka negativt, i alla fall i ”det här fallet”, för det är ju så berättigat. För, det är så illa att jag ju måste tänka ut hur jag ska undfly situationen, eller kanske hjälper det om jag sitter och grubblar över det en stund i alla fall? Jag vet inte vad det är för sjuk drift jag har att rättfärdiga ett beteende som gör mig olycklig.

Så, det är något jag håller utkik efter nu för tiden. Det finns aldrig en ursäkt till att tänka negativt. Det finns alltid ett sätt att tänka positivt kring allt. Varför skulle jag tänka något annat än tankar som gör mig glad? Även om Law of attraction inte existerar så bör man väl ändå välja tankar som gör en glad? Varför inte? Kommer du på någon anledning?

Jag vet inte om ni sett mig nämna en tjej vid namn Jenny här på bloggen förut? Vi träffades i varje fall idag för första gången! Jag vet inte exakt vad jag vill skriva om det här, men tycker ändå det känns befogat att notera detta för mig själv och för framtiden. Den här bloggen handlar ju om min utveckling, och jag tycker det var ett steg dithän.

Förstås hade jag tendenser att vara nervös, men jag lyckades vara skitduktig på att inte tänka på det, även om de sista tio minutrarna var ganska nervösa Jag är inte mycket för sådana där typiska dejter, och hon hade egentligen inte tid att åka iväg och träffa mig, hon var tvungen att börja samla på sig julklappar. Så jag förelog att vi skulle käka en bit och shoppa lite tillsammans. Lite lätt å ledigt sådär…

Såå, det gjorde vi. I sju timmar vandrade vi runt mellan olika butiker, en najs resturang och caféer. Det krävs någon speciell för att lyckas hålla mig ute på hemska stan så länge Vi hade jättetrevligt, fast jag visste inte om det hade gått OK eller jättebra när vi skildes åt. Det var inte romantiskt direkt, även om det var mysigt.

Men lite SMS-konversation i efterhand övertalade mig om att det hade gått över mina förväntningar. Vi saknar varandra och sånt där lullull ni vet. Vi kanske ska ses nästa vecka.

Jag känner mig dels nöjd med att inte ha varit så nervös och över att inte ha förstorat upp det hela. Men också nöjd med att min personlighet gillades. Det är ett resultat av att jag fått lite högre självkänsla, antar jag. Jag var inte beroende av att det skulle gå bra, även om jag nog blivit lite besviken i annat fall.

Vart vi går från detta vet jag inte. Min onda plan är att se henne nästa vecka, och efter det ses på en mysigare mark än Nordstan i Göteborgs centrum. Min mark förslagsvis

Jag gick just runt, runt och funderade lite (ja, jag gör så när jag känner mig inspirerad och peppad). Jag insåg att jag plötsligt slutat hänga på en chat där jag har hängt sedan 1999. Det är en chat om ockultism och paranormala fenomen, men befolkningen är inte särskilt upplysta. De flesta är rädda och lata och gör inget med sina liv. Men man har liksom vuxit sig fast där, av gammal vana sådär.

Jag har faktiskt försökt sluta hänga där förr, när jag varit sur på folket eller så. Men nu är det bara som att jag inte går in, självmant. Något i mig har förstått att det inte ger mig något. Men det är inte bara chatten… jag har börjat slänga bort gammal musik som jag har sparat bara för att jag gillade det förr. Jag har blockat och raderat massa människor på MSN som inte heller ger mig något.

Idag blev min nya hemsida klar, med ny webbadress. Jag har haft samma i sex år nu, och uppdaterat samma hela tiden, men behållit mycket som inte längre stämmer överens med mig själv. Jag har väl försökt göra det mer aktuellt genom åren, men stommen var liksom gammal. Nu försvinner mer än hälften av innehållet på hemsidan, och jag kommer inte sakna det. Förmodligen ingen annan heller.

Det känns nytt, frächt. Det jag kom på nu när jag funderade var att när man förändras som person, så försvinner också de delar av dåtiden som bara associerades med den gamla personligheten. Det bara ramlar bort, och det känns väldigt naturligt. När man aktivt försöker göra sig av med moment i sitt liv så brukar det inte gå, för att man helt enkelt associerar sig själv med momentet i fråga. Man kan kämpa sig svettig, det hjälper inte. Det enda sättet att förändra något är att förändra oss själva.

Nu pratade jag bara om datorvärlden, men det är mycket sådant i mitt liv just nu. Gamla saker bara faller bort och löses bort. Saker som lite definierat mig själv som människa. I like it!

Idag har varit en bra dag! På väg hem från jobbet mådde jag riktigt bra, sådär utan jättetydlig anledning. Jag tänkte att jag alltid ville må sådär, och insåg snabbt att jag där och då skulle analysera varför jag mådde bra, så att jag kan återskapa det vid senare tillfällen.

För, när skulle man annars veta hur man ska må bra, om inte när man redan mår bra? Så jag satte igång och skrev ned hur jag kände kring livet. En sak som snabbt gjorde sig klart var att mitt liv inte alls var problemfritt, men att det inte spelade någon roll längre. Det berodde på att jag hade hanterat så många problem idag att jag kände mig säker på att jag skulle kunna lösa alla problem som eventuellt skulle komma till mig.

Jag såg framför mig hur världen flödade förbi mig i rasande takt, och att jag omöjligtvis kunde ha kontroll på allt. Det jag kunde göra däremot, var att hålla fokus på vad jag ville åstadkomma, och ta ett problem i sänder. Plötsligt var det självklart att världen runtom mig inte kontrollerade mig – jag kontrollerade resultatet av vad som skulle komma till mig, men jag kontrollerade inte hela livet i sig.

Jag försöker nu att leva med tanken om att allt gott kommer till mig om jag fokuserar på det. Även om dåliga saker händer, så ska jag räkna med att något bra snart händer på grund av det.

Idag fick jag vänta på bussen i 23 minuter – först tänkte jag att det skulle kännas som en evighet. Men jag ändrade tankarna till att jag hade en bra ljudbok i örat, så det gjorde egentligen ingenting. Sedan kom en tjej från jobbet fram till mig där jag väntade, som jag inte lärt känna så bra. Vi pratade om allt möjligt, och vi visade oss vara ganska lika varandra. Det var jättetrevliga 23 minuter. Man brukar få slut på saker att säga till halvfrämlingar på 20 minuter, men det bara flöt på.

Så länge jag vet att allting i livet går framåt, så gör det inte så mycket om något specifikt går åt pipan. För mitt fokus ligger inte just här och nu, utan på helheten. Samtidigt är det bra mycket enklare att leva i nuet och njuta av saker och ting, eftersom detaljer inte längre stör en. Jag blev väldigt avstressad av detta, vilket är skönt.

I vanliga fall strävar man ju efter så mycket njutning som möjligt i nuet. Jag insåg då att njutningar inte var målet, utan resultatet av att lyckas med att sträva framåt. Jag började också tänka lite kring depressioner, och hur depressiva människor inte kan njuta av någonting. De ser helt enkelt inget positivt, vad de än gör. Allt är grått och dött. Det kanske är så enkelt att vi bara måste vara nöjda med våra liv, och vara stolta över det vi åstadkommer?

Temat för depressiva människor, enligt min erfarenhet, är att de ligger på samhällets botten och har en självbild som säger att de aldrig kommer därifrån. De lär sig snarare att hantera situationen och att försöka vara nöjda med det dem har. Det lyckas ibland, men det tycks aldrig lyckas i längden. Jag lyckas då aldrig i alla fall. Bara korta stunder…

För att du ska respektera andra så måste de förtjäna det genom sina handlingar, eller hur? Varför skulle det vara annorlunda med att känna respekt för dig själv? Man respekterar inte sig själv genom de tankar man har eller de känslor man upplever, utan genom sina egna handlingar. Det finns inga genvägar!

Jag ramlade över en artikel som hette False Memories Can Influence Behaviour, som fick mig att tänka lite kring varför vi beter oss som vi gör, och varifrån våran personlighet faktiskt kommer.

Minnen påverkar ju väldigt mycket hur vi beter oss. Allt ifrån att vi inte sätter handen på plattan, till att vi är rädda för vissa känslor och händelser. Men minnen har ju visat sig vara väldigt flyktiga, och inget man verkligen kan lita på. Många minnen vi har är påhittade, och stämmer inte längre överens med verkligheten.

Resultatet av detta blir ju att vi beter oss på ett sätt som vi gjorde för kanske flera år sedan, när förhållandena var annorlunda än de är nu. För oss är det invanda mönster, inget vi tänker över, eftersom vi en gång har lärt oss detta efter erfarenhet. Men betyder det att det fortfarande stämmer? Och kan du över huvudtaget lita på att du minns korrekt?

Scenario: Du träffar en person av motsatt kön, du har låg självkänsla eftersom du är socialt otränad. Det hela blir ett fiasko, och du framstår som ett fån, och det blev aldrig något med denna person. Åren går, du tränar dig socialt och blir en trevlig jäkel. Men du har fortfarande ett sår gällande det motsatta könet, och blotta tanken på detta tar dig till samma emotionella nivå som när olyckan skedde. Betyder detta att samma sak skulle ske om du provade det igen? Ja, risken finns, för att du hamnar på samma nivå som när du var socialt otränad.

Ni förstår, vi måste ändra på våra minnen för att vi ska kunna förändra vårat beteende. Det kan fungera att intala oss att det helt enkelt går bättre den här gången, men det funkar väldigt mycket sämre än om man leker att det alltid har gått bra varje gång tidigare. Då behöver man inte försöka så mycket längre, utan beteendet följer per automatik våra förväntningar.

Denna metod är en genväg som de flesta inte använder. Att fantisera ihop våra minnen, i stället för att arbeta oss bort från beteenden. Det var inte ansträngande för dig att skaffa beteendet du har idag, och det ska inte behöva vara ansträngande för dig att ändra på ditt beteende mot något mer önskvärt nu heller. Fokusera på vem du önskar att du vore, och på att det alltid har gått bra tidigare – i stället för att fokusera på de specifika problemen.