Tonys magiska liv

Det mest attraktiva en människa kan göra är nog att köra sitt eget race, och följa sina mål och visioner. Det är också att ha god kontakt med sina känslor och känna mycket härliga känslor varje dag. Och det är att behålla barnasinnet, och vara nyfiken och orädd.

Det jag har kommit fram till gällande hur man lättast attraherar andra människor är att man helt enkelt att bli en bra människa. Att göra saker som gör en själv stolt. Varför skulle man inte göra det!? Mina speciella anledningar för att låta bli är att jag är för bekväm och lat. Lite rädd är jag också, att jag ska råka ut för jobbiga situationer eller helt enkelt få en tråkig kväll.

Människan är en lustig varelse. Hon orkar vanligtvis inte göra mer än det allra minsta som krävs. Och hon längtar ständigt efter bekräftelse – två saker som inte alls går ihop. Vissa söker status genom lögner, och vissa genom förtryck och våld. Vanligare är att människor söker bekräftelse genom en ändlös kedja av otillräckliga förhållanden. Varför inte bara ta sig i kragen och seriöst bli en bra människa som följer sina drömmar?!

Sanningen är den, att det är en falsk lycka att söka trygghet och bekvämlighet. Att sitta hemma vid TVn och gotta sig kanske känns som väldigt eftersträvansvärt många gånger, men det gör en inte lyckligare. Det gör en slö, omotiverad och ganska oattraktiv som person. Självklart behöver man slappna av och pusta ut ibland, men det ska inte vara ett mål, utan något man gör mellan självutvecklande handlingar och göremål.

Alltså, jag har varit med om det flera gånger. När man tror att man håller på att förlora någon man tycker om så känns det för jävligt och magen blir allmänt ostabil. Jag kan seriöst tycka att det inte spelar någon roll, att jag har många att välja bland och att jag älskar mitt liv – men ändå reagerar min kropp sådär.

Jag har ganska lite kontroll över det. Jag kan förstås tänka på annat och slappna av, men när jag väl tänker på personen så får jag magknip likt för bannat. Är det gamla vanor mån tro? Är kroppen bara patetisk och barnslig?

Det roliga är ju också att krisen inte ens behöver vara verklig, utan något eget man snickrat ihop. När man får reda på att man bara hade fel så släpper alla jobbiga känslor. Vad händer sen? Inget.. inte fan uppskattar man personen mer än man gjorde innan. Man är fan dum i huvudet – det, och patetisk.

Jag vågar skriva om det här för att jag vet så många personer som fungerar såhär. Det är inget som präglar mitt liv direkt, men nyss hände det mig, och det är första gången sedan jag började med ”mitt nya liv”. Blev lite nyfiken bara.

Jag tar tacksamt emot tips och råd om hur man kan få kroppen att bli lika utvecklad som ens psyke är.

Jag har insett att det faktiskt är verkliga skillnader mellan man och kvinna. Inte bara psykiskt, utan hela våran natur är annorlunda, och det är inte jättemycket vi kan göra åt det. Mer än att låtsas.

Jag har insett att kvinnor inte vill bli behandlade som män, och jag tror att det gör mig till en större feminist än jag varit tidigare. Kvinnor vill bli lika respekterade som män, men de vill inte bli behandlade som män. Det är en viktig skillnad som jag har insett idag.

En annan sak jag tänkt lite på är att allt inte behöver vara svart eller vitt. En kvinna vill behandlas med den störta respekt och beundran i ena sekunden, och bli ”tagen som den slyna hon är” i nästa sekund. Hon vill inte alltid ha en känslosam kille, och hon vill inte alltid ha en machokille. Det är inget ouppnåeligt för en kille att vara allt detta för henne, man måste bara känna henne och vara lite dynamisk.

Jag tror att en kvinna vill se upp till en man, men inte vara under honom. Jag tror att hon vill följa honom, men inte förväntas göra det. För att vara en åtråvärd kille tror jag att vi måste ha mål, vara självsäkra, vara oberoende av henne – men samtidigt hylla henne för det hon är. Hon är aldrig ”lika bra som en kille”, för en tjej är en tjej, och en kille är en kille. De är icke jämförbara på det viset.

Vi måste lära oss behandla varandra därefter – förstå varandra. Men det är inte helt lätt att förstå en annan natur, så jag tycker vi ska hjälpa varandra på traven, genom tydligare kommunikation.

Jag tror att jag har fått en djupare insikt i vad tjejer vill ha. Vi killar är ju alltid förtvivlade över att tjejerna vill ha den manligaste av män, och de kvinnligaste av karlar, på en och samma gång. Vi förstår inte riktigt hur vi skulle gå till väga för att vara perfekta pojkvänner. Faktiskt så tror jag inte att tjejer vet vad dom vill ha riktigt heller.

Härom dagen började jag i alla fall fundera lite på vad som är attraherande med manligt och kvinnligt – för jag tror att man förstås ska ha båda delar. Ni kanske har noterat att tjejer inte gillar när man är genomsnäll och ställer upp på allt? Vissa tjejer påstår i och för sig att det är allt de vill ha – men dessa tjejer är nästan alltid osäkra på sig själva, eller så inser de efter en stunds trygghet att det ju var ganska tråkigt trots allt.

Snyggare tjejer, med mer självförtroende har ofta lite mer styrande killar, tycker jag mig se. Vissa av dessa killar tycker man är korkade halvapor, vilket nog är sant många gånger. ”Hur kan en så vacker, intelligent och känslosam tjej välja honom före någon som mig?!”. Det är något med dessa personer som lockar dom, uppenbarligen. Vad?!

Själv tror jag att det är självkontroll och självständighet som lockar. Två egenskaper som klassiskt ses som manliga, och som jag tror att tjejer älskar. Dessa två egenskaper räcker dock inte till, tjejerna behöver också någon som visar ömhet, som lyssnar och som ser henne som speciell och viktig för honom.

När jag tänker efter är detta precis vad jag vill ha i en tjej också. En självständig tjej som samtidigt kan visa ömhet och förståelse. Såhär på rak arm kommer jag inte på en sådan tjej som jag känner. Är det så ovanligt?!

Kan det vara så enkelt, att det ovan är allt vi alla vill ha? Om man bortser från alla våra rädslor förstås. Människor med låg självkänsla vill ofta ha en partner som också har låg självkänsla, för att de ska vara säkra på att de inte ska bli lämnade, och för att försäkra sig om att partnern ger massor av kärlek för att behålla förhållandet. Hm, vilken kärlek sen

Jag känner att jag behöver utforska det här vidare lite, genom erfarenheter, innan jag förstår helt. Jag har alltid varit känslig, lyssnandes och ger alltid väldigt mycket kärlek i förhållanden. Mer än jag får tillbaka. Samtidigt tycker jag att jag är ganska självständig, men kanske inte tillräckligt? Jag är väldigt dynamisk och foglig och har inte jättestarka känslor kring småsaker i livet, så ofta låter jag andra bestämma. Samtidigt har jag några få ståndpunkter som ingen någonsin kan rubba.

Jag tror att jag får tjejer att känna sig alldeles för trygga och uppskattade i förhållandet, så det blir tråkigt. Jag är en väldigt trygg kille, helt enkelt. Det har också varit min strategi i förhållanden – jag ville ju vara den där killen som förstod dem, vilket ingen annan hade gjort dittills. Killen som de slapp bråka med hela tiden, som förstod och lyssnade. Det funkar väl halvvägs. Jag får väl lägga mer energi på mig själv och strunta i hur det går i förhållandet som sådant.

Faktiskt är det något jag märkt i övrigt också – slutar man försöka ha kontroll kring något så flyter det ofta på bättre än det gjorde när man försökte styra upp allting hela tiden. Vi får vara oss själva, och se vad som händer. Inte klamra oss fast. Inte erbjuda oss att ansvara för andras känslovärldar. Vad säger ni om det?

Jag satt just på min inglasade balkong och snodde åt mig lite solvärme, som jag inte känt på ett tag. Jag trodde att jag skulle få vänta ett halvår på att få känna sån värme.

Hur som helst, så insåg jag att jag tänker på annorlunda sätt när jag sitter i solsken än jag gör annars. Jag började fundera på att alla miljöer får oss att tänka annorlunda. Tar vi ett bad så tänker vi annorlunda än när vi står och lagar mat. Ligger vi i soffan tänker vi annorlunda än när vi ligger i sängen.

Detta är intressant, då de flesta människor gör samma saker på samma sätt varje dag. Vi vet ju också att olika människor får oss att tänka, känna och agera på olika sätt. Varför inte använda oss av världens mångfalld för att utforska våran egen mänskliga potential?

Om ni har fastnat i något tankemönster, eller exempelvis har skrivtorka – gå ut och gör något ni aldrig har gjort förut!