Positiv eller negativ?

Ni minns att jag skrev om hur våra tankar förstör våra liv, och att vi kan må bra hela tiden om vi tänker rätt? Ja, sedan dess har jag inte alltid mått bra. Inte dåligt, men inte heller bra. Va fasen?

Jag har försökt använda mig av mitt sämre humör för att experimentera med vilka tankar som kan lyfta mig och sänka mig. Men de tankar som lyfte mig förut gör det plötsligt inte längre. Först trodde jag att jag ”tröttnat” på att tänka dem, och att de därför saknade kraft. Men när jag mår bra igen så blir jag alltid peppad av samma saker.

Idag har jag mått riktigt bra igen från 15-tiden och framåt ungefär. Då tänkte jag att jag skulle analysera vad för saker som gjorde att jag mådde bra, så att jag kunde applicera detta en annan gång när jag mådde sämre. Jag insåg bland att allt kändes så lätt. Jag tycker om mig själv, jag ser inga problem i framtiden, jag älskar människor runtomkring mig!

Men då dök en intressant fråga upp i mitt huvud. Mår man bra på grund av att saker är bra i livet, eller verkar saker i livet bra på grund av att man redan mår bra? Tänk på den ni…

Vad har ni för erfarenheter kring det? Hjälp mig på traven. Jag börjar misstänka det senare alternativet i alla fall. Då kommer frågan; Vad är det egentligen som gör oss lyckliga? Vad gör er lyckliga tror ni?

Andlighet eller religion?

Jag var på begravning idag. En kollega till mig gick bort för en tid sedan… ganska tragiskt då han inte var särskilt gammal och var en så speciell människa.

Det är inte ofta jag sätter min fot i en kyrka, men när jag gör det så brukar jag alltid få ut något av det. Det kan ta en stund, och ibland kan jag tycka det hela är fånigt, men ändå så efter en stund brukar jag fyllas av en ro, eller en tankfullhet som är väldigt trevlig.

Jag tror att det är den känslan som gör många religiösa. Många är inte vana att känna djupare känslor till vardags, och när de gör det så känns det som ett kärt återseende. Det gör att man blir mer mottaglig mot vad som sägs, och inte lika kritisk. Jag förstår att känslan som religioner kan ge är väldigt värdefullt för människor.

Det är inte så konstigt att man skapar en sfär av andlighet heller, eftersom man sitter ett stort gäng människor som alla är lugna till sinnet. Som lyssnar på musik som får dem att reflektera, känna, och med en präst där framme som inspirerar till självrannsakan och förståelse. Det ger en härlig stämning, oavsett vilken religion eller livsåskådning det är.

Därför är det lite trist att folk snöar in för mycket på ord, tankar och detaljer – istället för att lägga fokus på känslan och kontakten med både andra människor och något högre. Det är ju just den känslan som är det underbara med andligheten. Eller det är den känslan som är andligheten. Inte en lång berättelse om vem som gjorde vad och hur vi bör leva våra liv.

Jag är ganska säker på att de mest religiösa människorna på Jorden inte har besökt kyrkan varje söndag, utan har ett seriöst sökande efter något högre. Att de är fritänkande, nyfikna och studerandes deras religion. Att de har ett djupt förbund med något över dem själva. Det är något jag kan se upp till.

Resten av alla hycklare, slöreligiösa och fundamentalister har jag inte mycket till övers för…

Sommar-Tony

Fasen vilken skön sommar detta är! Nu har det i och för sig regnat ett par dagar, men idag är det gött ute igen. Jag har blivit helt beroende av sol och värme. Alla andra år har jag flytt direkt solljus så gott jag kunnat.

Antar att jag var tjock och svettig Men nu ere gött!

Har förresten haft massa problem med glädjenivån idag redan, trots att jag beskrev hur bra mitt liv är så sent som idag. Så är det ibland… Det första Universum gör när man brinner för något är att testa om man håller måttet. Gjorde jag det? Ptjah, det var jobbigt… fast å andra sidan hade det varit tusen gånger jobbigare om jag inte tänkt positivt, eller försökt.

Fast jag undrar nu om det verkligen bara är att jag tänker positivt som gjort mig lycklig. Det är kanske snarare så att det blivit enormt mycket enklare och mer logiskt att tänka positivt? Hormonellt maybe? Jag är aslycklig nu igen i alla fall

Nä, nu ska jag dricka upp min gurk/citronjuice och träna ben&mage. Sen ska jag ut till en sjö med min älskade tjej och götta mig.

Tony Tiger, Life is grrrreat!

Igår skrev jag om att jag borde sluta fokusera på det negativa och istället se det som är bra här och nu. Jag har gått och tänkt lite på det här, och det har faktiskt hjälpt mig en del. Jag har mått riktigt bra de senaste dagarna! <3

Hur bra ens liv är beror väldigt mycket på ens synsätt på det. Jag kom på att jag bara behövde se det positiva med mitt liv för att jag inom kort skulle bli glad och peppad! Jag får också en helt annan känsla för framtiden, den känns rolig och intressant, och inte som ett gäng saker man måste göra.

Så, jag går omkring och funderar kring hur jäkla bra jag har det, så ofta jag kan. Ibland kommer det in lite tankar som får mig att må sämre (vad jag tidigare skulle kallat ”normalt”), men jag börjar lära mig känna igen dem i alla fall så att jag kan ersätta dem med bättre tankar.

En sak man får tänka på när man ska förvandla depp till pepp, är att det kan ta en stunds övertalning för att se positivt på livet. Ofta kommer jag på mig själv med att försöka tänka positivt, för att sedan slå bort det efter 5 sekunder med ”Äsch, det funkar ju inte… livet är ändå skit på grund av XXXX”. Det tar mer än 5 sekunder för att förändra sina känslor, och man måste även tro på att man kan må bättre!

Nu kan det ha funnits flera faktorer som kan ha påverkat min glädjenivå… tankesättet kan vara det primära, men behöver inte vara. Jag har käkat B12 ett tag nu, det kan spela roll. Eller någon annan vitamin som jag får i mig via multivitaminpillrena. Det kan också vara min dagliga grönsaksjuice som jag druckit ett bra tag nu. Eller att jag börjat bygga muskler igen och börjat HIIT-träna, vilket ökar testosteronhalten och flera andra hormoner.

Så, som vanligt är det svårt att specificera exakt vad det är som gör en lycklig. Allt för att man inte ska kunna ha ett färdigt recept som fungerar jämt!

Glöm inte att de allra flestas liv redan är bra, och det inkluderar förmodligen även just dig! Förpesta inte ditt liv med att fokusera på de få delar som falerar, du är värd bättre!

AAAAAHH!

Jag gick och funderade kring nytt jobb och tänkte på hur stressigt det kan vara den första tiden på en ny arbetsplats. Det är så mycket att tänka på, planera, så många man måste ligga till lags. Man måste så snabbt som möjligt få en överblick av hur det ser ut nu och hur det bör se ut i morgon. Stressigt, men som tur är går den tiden över. Eller gör den det?

Jag insåg rätt snart att, fan, hela mitt liv är en mild variant av det där tänket. Så mycket av min tid går åt till att hitta lösningar på problem och tänka ut potentiella framtida risker. Jag går omkring och analyserar, funderar och oroar mig över saker som inte ens finns ännu.

Det är som att jag skulle ha en egen liten äcklig varelse inuti mig som tar över, som ständigt måste leta upp saker att må dåligt för. För faktum är att mitt liv är nästan alltid blir bättre än jag tror att det kommer bli. Där faller egentligen tanken om Law of Attraction som menar på att man får det man förväntar sig, och det man ger ut. Om det stämmer så förtjänar jag inte det härliga liv jag har idag

Jag utesluter inte att det ligger något i Law of Attraction, men mest tror jag att beroende på vart vi tittar så ser vi olika saker, som får oss att känna på olika vis. Och ser vi något vi gillar, så utför vi handlingar som indirekt gör att vi få mer av det vi gillar. Det är ju vida känt att man börjar se gravida magar överallt när man själv är gravid, osv.

Jag tror inte det behöver finnas en överordnad intelligens som beslutar att ge oss mer av det vi fokuserar på, det sköter vi så bra själva. I slutändan tror jag att allt finns i Universeum, och vi kan välja vad vi vill ha genom att röra oss både fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt.

Därför blir jag förbannad på mig själv när jag har ett bra liv men fyller det med negativitet. För jag har märkt att jag mår bra 95 % av min tid här på Jorden, men dessa procent fyller jag ut med att oroa mig för de övriga 5 procenten! Det gör ju hela livet ganska stressigt och ångestfyllt.

Fan Tony… slappna aaaav, le, njut av det du ser. Det finns inget jag måste uppnå om jag inte känner för det. Jag måste inte reparera hela världen och alla människor, jag kan bara vara mig själv och njuta av det. Jag kan drömma om saker, utan att veta hur allt ska gå till. Jag kan bara släppa det, till någon högre, eller till ingenting alls.

Som sagt, det känns som det negativa i mig är en egen varelse, eller personlighet. När jag är riktigt avslappnad och lycklig, och heeelt obrydd om vad som händer så förvandlas allt! Jag tittar in i folks ögon och ser kärlek, jag dömer inte folk jag vanligtvis dömer. Jag gillar musik jag vanligtvis tycker är fånig.

Jag vill leva mitt liv som om det vore en lek. Eller inte ”som om”, det ÄR en lek!

Relaterade inlägg

• Att byta perspektiv: Om hur vi påverkar vår verklighet och hur vi kan byta perspektiv till vad vi vill uppleva.
• Judomentalitet i vardagen: Om att inte slåss mot sina problem, utan att låta dem flyta förbi utan oro.
• Egot och stress: Om vad stress gör med en, och hur egot relaterar till detta.  Hur blir vi lyckligare?
• Avslappning, en väg till naturlig glädje: Om hur avslappning i sig kan öppna upp för sprudlande glädje!
• Tron på att man bör må dåligt: Om hur vi ibland kan övertala oss själva om varför vi ska må dåligt.

Att nå sina mål

Min blogg har ju varit väldigt fokuserad på att nå mål och framgång, och det har även fått mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nå sina mål, och att risken finns att man lämnas tom och frågandes när målen väl är nådda.

Det gäller kanske inte alla, men det verkar vara ett mänskligt fenomen. Precis som när man köper en ny häftig pryl som ska förgylla ens liv, och inser att det var mycket roligare att planera köpet än att faktiskt ha produkten. Även om man faktiskt har nytta av den varje dag, så är det inget man går omkring och gläds av.

Samtidigt vet jag att man blir minst lika olycklig av att inte sträva efter framgångar över huvudtaget. Det är döden för en människa, och det är väl lite det som händer de flesta när de blir äldre och börjar nöja sig lite väl mycket med hur det är. Livet känns mediokert, meningslöst och tomt.

Lösningen ligger förstås mitt emellan dessa två kontrapoler, men det är verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man måste förstå att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt få det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte målet, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, så att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändå inte stagnera i sin utveckling.

Jag tror inte man måste vara överdrivet aktiv i sina önskningar heller. Jag drömde mycket mer förr i tiden, och längtade efter något större och mer storslaget. I stor mån har jag slutat drömma så pass stort, och det har också påverkat min glädjenivå. Jag misstänker att det räcker att ha riktigt stora tankar i bakhuvudet, samtidigt som man lever sitt liv, för att hålla sig nöjd och intresserad.

Ett mål, långt långt borta, och många korta mål på vägen som man tar i den takt man orkar. Glömmer man målet längst bort så tappar de korta målen sina syften, och glömmer man de korta målen så kan man inte längre tro på den stora drömmen.

En annan faktor som spelar in är vilken glädjenivå man kan få ut ur en dröm. Ibland känns livet mörkt, och vad man än tänker ut så lockar det inte alls. Har du någon gång varit depressiv så vet du att det är där det grundar sig i. Jag tror att det här beror på att man saknar tro på att det verkligen kan slå in. En dröm som verkar ouppnåelig triggar oss inte det minsta, det kan snarare trycka ner oss ytterligare.

Så man får hitta drömmar som man kan acceptera är möjliga, och drömma större och större allteftersom man når sina mål. Eller så får man arbeta med sig själv och sin begränsade tro på vad man kan prestera. Det finns inget mer underbart än att ha ett tydligt mål, tro på det och sakta märka att man närmar sig det. Det ger sann mening med livet, oavsett om målet är meningslöst i sig självt eller inte.

Balans, nyckeln till lycka?

Livet är en balans. Det är inte första gången jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord… balans mellan vad?! Det är inte alltid så lätt att veta vart mitten ligger, och man får helt enkelt prova sig fram i livet. Kanske håller man på att omrevidera den gränsen ända tills man blir gammal?

Jag trivs ju bra där jag jobbar nu, men då och då brukar jag söka intressanta jobb. Som jobbmarknaden är så brukar jag ganska sällan få några erbjudanden, men idag var jag på intervju!

En sak som slår mig är hur lugn jag är nu för tiden. Känner ingen press, och det känns som att vi bara sitter och samtalar helt avspänt och trevligt. Det var jag, personalchefen och min potentiella framtida chef.

Det gick skitbra i alla fall, jag tror de är intresserade, även om jag saknade ett par områden de nog ville ha. Men jag visade framfötterna utan allt för stort ego. Av 40 sökanden kallade de 7 dit. Nästa vecka går 3 pers vidare. Vi får väl se! Då blir det personlighetstest och grejer…

Men det var en jäkligt kul arbetsplats! Verkligen! Vill inte skriva vilken, så att de inte hittar inlägget på Google Men vi snackar 6 veckors betald semester, 800 spänn för ett årskort på gym, och mycket mer centralt blir det inte. Ensamt ansvarig för en IT-miljö, och jag gav ett löneanspråk på 5000 mer än jag har idag. Det kommer jag inte få, det syntes på deras miner hahah!

Om jag ens ska fundera på det så kräver det några tusingar till i månaden i alla fall, och att jag kan ta tjänstledigt på min nuvarande arbetsplats medan jag har provanställningen där. Det får jag kolla upp.

Idag vägde jag förresten 79,5. Gött! Jag har liksom fuskat en hel vecka och inte tränat ens, på grund av lite problem med höften (som nästan är helt borta nu). Nu har jag ätit bra sen i måndags, men jag äter ändå nån chokladbit och sådär om dagen. Så jag försöker knappt… väger jag samma till nästa vägning den 2 juli så är jag nöjd. Går jag ner 0,5 kg till så gör det inget. Men däremellan kommer midsommar, tjejens föräldrar och min syster. Så det är tveksamt

Jag ser livet lite som en ström med händelser som kommer mot mig. Jag kan inte påverka händelserna, men jag kan påverka vilka händelser jag upplever och hur jag ser på dem. Låt mig illustrera med en otroligt vacker ritning jag gjort i Paint…

Du är det något trekantiga ögat, och mot dig kommer punkter som representerar händelser. Du kan röra på dig, upp och ned, och på så vis kontrollera vilka händelser som kommer mot dig. Men vad du än gör kan du inte hindra händelser i Universum från att inträffa. Du kan däremot kontrollera vad du ska tycka och känna inför de händelser som kommer mot dig.

Jag menar inte på att vi inte kan påverka vad som händer oss, men istället för att vi påverkar universum så ser jag det istället som att det är vi som förflyttar oss och tar in andra delar av universum. Universum innehåller allt, och beroende på vart vi tittar så upplever vi det på olika vis. En händelse är aldrig positiv eller negativ, och innehåller ingen inbyggd värdering. Det är alltid vi själva som klär in händelser i olika känslor och bestämmer vad de ska betyda för oss.

Därför känns det ganska ofta som att människan vet hur världen är och fungerar, eftersom de har erfarenhet som verifierar detta. Om någon annan upplever saker annorlunda så har denna naturligtvis fel? Eller så är hon bara annorlunda inställd mot Universum..? Så länge du är lika dan som du är idag, så kommer Universum vara lika dant som det är idag.

Det jag vill förmedla med det här inlägget är egentligen att vi måste sluta slåss mot de ”negativa” sakerna som kommer till oss i livet. Vi kan aldrig någonsin vinna över dem, de är, och kommer alltid vara. Det vi kan göra är att ändra perspektiv, och därmed förflytta oss från dessa problem. De kommer inte längre finnas i vår medvetandesfär, och därmed är ”problemet” löst.

Så se dina problem för vad de är, slappna av, le, och ändra bana i livet. Det är först när du ser att du är fast i en låst bana som du kan ändra riktning…

Fortfarande peppad efter gårdagens inlägg har jag funderat en del kring egot och stress. På morgonpromenaden i morse till jobbet skulle jag passera en korsning, varpå jag såg en cyklist i full fart mot mig. Jag spände till, det ilade lite obekvämt och jag fattade handling. Det som slog mig var att det var exakt samma känsla som stress, bara mer intensiv och kortvarig.

När jag är stressad så känner jag mig också spänd och stissig. Jag känner mig mer enkelspårig än annars, och det är som att något i mig letar efter problem att akta sig för. Så kanske är stress helt enkelt en ständigt pågående varningsklocka för någonting, som antingen är obefogad eller som vi aldrig löser genom handling?

Jag tror att det är förödande att gå omkring och känna sådär, så jag är besluten vid att släppa sånt beteende, mer än för korta tillfällen. Man blir ju också väldigt egocentrerad, av den enkla anledningen att man inte har tid att tänka på annat än problem. En annan sak jag märkte tydligt idag var att jag hamnade i ett stressat beteende så fort jag var i en göra-mentalitet. Om jag tänkte på saker jag skulle göra under dagen, eller saker jag borde göra nu, så blev jag strax stressad. Ibland positiv stress, men oftare negativ. Så fort jag däremot ändrade till en vara-mentalitet infann sig lugnet igen. Exempelvis tittade upp mot träden och andades den friska luften.

Jag tror inte längre att det finns positivt och negativt tänkande som påverkar en själv, andra eller Universum. Men jag tror att vissa tankar skapar stress hos oss, vilket strålar ut ”dåliga” saker till Universum. Oftast vet vi inte ens varför vi blir stressade. Vi är medveten om en så otroligt liten del av allt som hjärnan behandlar. Enligt videon jag pratade om igår så sker 99,9999 % av allt i ditt liv helt automatiskt, utan din vetskap. Det betyder inte att du inte kan bli medveten om det, men då måste du aktivt söka upp det i sinnet.

Han berättar också varför folk har så svårt att förändra sina liv. De har en liten tanke om att de vill förbättra något i deras liv, men 99,9999 % av deras beteendemönster är automatiserat. Så klart kommer man inte vinna över sådana odds. Det man får göra är att aktivt leta efter källorna till sina beteendemönster. Ifrågasätter varför man tänker, känner och gör som man gör i livet. När man förstår varför och ändrar källan, så kommer ”rätt” beteenden automatiskt infinna sig. Det stämmer också med vad jag har upplevt. Jag har alltid sagt att disciplin har ingenting med viktminskning att göra… ingen människa i världen är så disciplinerad att hon skulle välja att lida månad efter månad. Det gäller att hitta ett nytt sätt att se på saker, så att det blir njutbart!

En annan tänkvärd aspekt av att vi är så omedvetna som vi är, är just att vi missar de allra mesta signalerna från omvärlden. Vi ser inte saker vi ser varje dag längre, för att hjärnan tycker det är onödig information. Vi ser sådant som vi bedömer vara relevant, som en cyklist som kommer i all hast mot en… Det får mig också att tänka på positiva och negativa människor. För vi upplever det vi är inställda på att uppleva. En positiv människa ser positiva saker och möjligheter i omgivningen, medan en negativ människa har fokus på helt andra ting och missar alla anledningar till att må bra. Det skapar en väldigt begriplig variant av Law of Attraction tycker jag.

Min plan är att stressa ner så mycket jag bara kan, tänka positivt och leta efter möjligheter. Min plan är också att leta efter vackra och positiva saker i min miljö. Jag tror detta leder till a) mental klarhet. b) bättre hälsa. c) ett lyckligt liv. Jag vill än en gång rekommendera folk att titta på filmen jag refererade till i tidigare inlägget. Där tas allt det här och mycket mer upp.

Jag har funderat en hel del, och kommit fram till att alla problem jag har i livet egentligen är påhittade problem. De finns inte egentligen, men tanken om vad saker skulle kunna innebära har gjort mig närmast skräckslagen ibland. Det är inte klokt. På riktigt. Det är sinnessjukt …

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med ”men tänk om..?”, ”vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.

Sist skrev jag om att älska sig själv, och idag kom jag på ännu en sak som jag gör mindre nu än förut, och som kanske kan påverka mitt mående till det sämre.

Jag har alltid varit ganska radikal vad det gäller tron på att allt är möjligt. Det har varit lite som en religion för mig och jag har blivit närmast stött när folk påstod saker som ”efter sol kommer regn” och ”man måste må dåligt ibland för att kunna må bra senare”. Det har alltid klingat så fruktansvärt fel i min själ.

Nu för tiden finns det väl kvar någonstans där bakom, men ”religionen” levde inte längre kvar i mina känslor. Jag trodde inte riktigt på det, jag kände istället att man måste kämpa för att komma vart man vill – och då är man ju egentligen ett offer för omständigheter och verkligheten.

Men idag blev jag påmind att allt verkligen är möjligt! Samt att världen ler mot en om man ler mot den. När jag förväntar mig att goda saker kommer hända mig idag och att jag kan bli precis vad jag vill så känns allting väldigt roligt. Ser fram mot arbetsdagen, ser fram mot nya ”problem” osv. För varje ny händelse i vardagen så har jag chans att bestämma vem jag är!

Detta i kombination med att verkligen lyssna på psyket har gjort mig lycklig idag. Psyket avbryter nästan allt och funderar kring allt som kan gå dåligt. Den tror seriöst att den måste lösa alla problem innan de ens uppträder. Det gör att hela livet känns spänt, oroligt och helt åt helvete. Nu ska jag försöka ta det som det kommer bara. Le mot världen, förvänta mig det allra högsta och aldrig glömma bort vem jag är.

Om ni har märkt det så har mitt fokus gått lite från det fysiska tillbaka till det andliga Jag är fan omotiverad till att gå ner i vikt just nu, men den strävan kommer nog snart igen. Till dess ska jag försöka undvika att gå upp i vikt – men jul och nyår stundas ju. Se, nu börjar psyket oroa sig igen. AVBRYT!

Idag gick jag och funderade på vad som skiljer sig nu och för några år sedan, när jag upplevde att jag mådde bättre. Jag har tänkt på det mesta, men jag har aldrig kommit på tanken att jag uppskattade mig själv mycket mer förut än jag gör nu. Allt i mitt liv är bättre nu än då. Därför har det aldrig slagit mig att jag skulle kunna tycka mindre om mig själv nu.

Jag kom plötsligt ihåg den kanske viktigaste faktorn välmåendet. Nämligen att älska sig själv och vara riktigt nöjd med det man är. Jag har förstås kommit på den här tanken förr, men det är inte så ofta det slår mig hur viktigt det faktiskt är.

Jag inser nu att de flesta av de saker som gör att vi mår dåligt härrör från ett stadie av att inte vara nöjd med den man är. Stress exempelvis; Man är stressad för att man känner brist på kontroll. Brist på kontroll kommer sig ur en känsla av maktlöshet, man kan inte påverka, man försvinner, man vet inte vem man är och kan inte finna sin inre styrka. Man blir ett offer för omständigheter. Om vi hade varit jävligt nöjda med vilka vi var så tror jag att det vore omöjligt att börja känna att man förlorade kontrollen.

Allt som har med dålig självkänsla att göra är ju självklara symptom, exempelvis nervositet, blygsel, klantighet, svårt att prata inför grupp osv. Man bryr sig mer om vad andra tänker om en, än att faktiskt berätta något, så blir det bara fel.

Jag har tänkt att man måste kunna se det positiva med omgivningen och livet,  för att kunna må bra. Men väldigt ofta har det bara tagit emot… jag försöker förgäves, och mitt psyke hittar såklart saker att vara glad över, men inte fan blir jag faktiskt glad av att tänka på det. Något fattas. Idag kom jag på att hela världen ler mot dig när du älskar dig själv. Man behöver inte tänka positivt om man är positivt inställd till sig själv, det sker bara helt naturligt.

Jag hade så mycket mer drömmar för några år sedan än jag har nu. När jag inte hade så mycket så drömde jag desto mer, och peppade mig själv inför framtiden. Nu har jag fått det jag drömde om, som världens bästa flickvän, en grym lägenhet i centrala Göteborg, gått ner massa i vikt, har ett fritt och ganska välbetalt jobb, blivit mycket mer social osv osv.  Allt jag känner är: Jaha, nu då? Drömmarna börjar sina… mitt psyke börjar sakta lära sig att belöningen av att nå sina drömmar inte är särskilt hög.

Visst, jag kan få mer pengar, jag kan skapa något otroligt projekt, jag kan nå min sanna målvikt. Men jag vet att det inte kommer förändra så mycket alls. Det kan vara roliga sysslor, men det kommer inte göra mig nöjd.

Tony funderar

Lösningen är förstås inte att sluta kämpa för att nå sina mål, utan snarare att ändra perspektiv. Att se sina mål som roliga sidoprojekt i livet, och själva vägen till målen som mest njutbart. Lyckan kommer inte ur saker man skaffar, eller får. Den kommer inte ens med andra människor. Den kan bara komma ur oss själva.

Idag gick jag omkring och njöt av allt jag hade omkring mig, alla saker, all frihet, alla människor, och framför allt av den jag var. Det påverkade mig direkt, det gjorde mig riktigt lycklig, peppad, ja exalterad. Jag märkte på andra människor att de märkte det direkt – folk log mot mig löjligt mycket mer än i vanliga fall.

Till sist vill jag bara säga till er som tycker detta låter ganska egoistiskt, att egoism stiger ur självförrakt, och inte ur självkärlek. Älskar man sig själv så vill man bara ge till andra – varför skulle man inte göra det – allt man har är i överflöd.

Ja, det här kanske inte hjälpte så mycket. ”Allt du behöver göra är att älska dig själv”. Ja, det är ju de flestas problem också… alla kämpar för att bli omtyckta för att de inte kan älska sig själva. Jag kan nog inte hjälpa er där, men jag skulle tro att man får börja i liten skala och se vad man har. De få positiva sidor du känner att du faktiskt har. Tänk på dem, känn hur det känns att vara en människa som besitter dessa egenskaperna. För många är det för stort att älska sig själv, det känns bara falskt om man tvingar det på sig. Ta en sak i taget…

Hur definierar du dig själv? Är det en beskrivning av en gudom, eller av en tafatt, misslyckad människa? Det jag vet är att det som saknas i ditt liv inte finns utanför dig själv…

Igår kväll när jag låg i sängen och skulle slappna av, så insåg jag att jag kunde slappna av allt djupare. Det tycktes inte finnas någon gräns för hur avslappnad jag kunde känna mig. Skillnaden jag gjorde från andra gånger var att föreställa mig hur jag slappnade av mer och mer, varje gång jag andades ut. På något vis påverkar utandningen, verkar det som.

Det var jävligt härligt – det är en känsla jag nästan glömt bort, fast jag kände direkt igen den – det kändes som för många år sedan då jag faktiskt regelbundet mediterade och försökte mig på utomkroppsliga upplevelser. Det var en skön tillbakablick. Känslan av att kroppen är både otroligt tung och otroligt lätt samtidigt. Känslan av pirrande och nervryck. Känslan av en inre ro som man för länge sen trodde att man hade, men inte har haft på flera år. Den periodvisa känslan av kittlandes extas.

Jag upptäckte ett område som hade svårare än andra att slappna av. Jag jobbade extra mycket med andningsövningen för att slappna av ännu mer. Efter en stund började jag känna något som i andliga kretsar nog skulle kallas kundalini. Det var väldigt svagt – men det var kul för jag har aldrig känt det så tydligt förut. Kundalini brukar man kalla den kraft som stiger längs människan ryggrad – man brukar likna kraften vid en orm eller lavaström som träder igenom kroppen. Det brukar enligt de flesta kännas varmt och pirrandes, och som om något snirklar sig upp. Vid ofrivillig, forcerad eller för tidig kundalinistigning rapporteras ibland väldiga smärtor och kvarvarande problem.

Det jag kände, kändes inte som en orm, möjligen som en daggmask Det började i ryggslutet och letade sig uppåt, och nådde upp till lungorna någonstans. Kroppen kändes väldigt skön, och när jag öppnade ögonen så kändes allt väldigt fridfullt. Jag hade noll problem att sova i natt, och jag vaknade utvilad och ostressad.

Nu funderar jag skarpt på att börja meditera en kort stund varje dag – kanske bara 15 minuter. Mycket för avslappningens skull, men inte bara. Det leder verkligen till självutveckling och insikter om både sig själv och sin omgivning. Vi får väl se hur det går. Det känns bara som ett naturligt nästa steg efter att man börjat ta hand om sin kropp med rätt mat och motion.

Jag tänkte gå igenom för mig själv vad jag har lyckats med och inte lyckats med ännu, sedan bloggens start. I inlägget Mitt nya liv beskrev jag vilka mål jag hade i livet, och efter det trillade det till flera nya mål. Det slog mig att även om det känns som jag haft massa motgångar så har det hänt mycket! Jag har fixat min kropp, jag har fått världens bästa flickvän jag vill leva med för alltid, jag har fått min drömlägenhet och jag har fått körkort! Det går fort, bara man ger sig fan på det. Och nog fan gör det ont ibland.

Här är den samlade listan med mål som jag har haft sedan bloggens start för lite mer än ett år sedan:

• Gå ner i vikt, hålla hälsan hög, se bättre ut.
  • Status: Jag har gått ner 36 kg och har börjat sakta närmat mig min målvikt, även om det är minst 14 kg kvar. Jag ser bättre ut, mår mycket bättre och är starkare. Hela mitt liv är förändrat egentligen, bara att jag vant mig så sakta att det känns så självklart nu. Till slutet av året hoppas jag på att gå ner resterande kilon.

• Öka karisma, öka retorik och hur jag framställer mig själv. Självförtroende.
  • Status: Blivit lite bättre, bättre självkänsla i och med viktnedgången. Jag har lyssnat på en del ljudböcker som inspirerat och förändrat mig. Men här har jag väldigt mycket kvar att arbeta på. Det är lite av ett misslyckande faktiskt. Men nu är det dags att börja fokusera på detta igen!

• Öka ekonomiska tillgångar, mer pengar än jag gör av med.
  • Status: Jag har ökat min månadslön med 6500 kr i månaden, så det har verkligen förändrat min levnadsstandard. Jag fick en fet klumpsumma också, som mycket har gått till körkortet. Idag har jag gott så jag klarar mig, men jag har inte kommit dit jag vill. Jag vill samla ihop till en buffert så jag klarar mig i några månader om det skulle knipa.

• Ständigt inre lugn och glädje, aldrig stress
  • Fail. Det har inte skett, bara periodvis. Jag har varit lyckligare i livet än jag är nu, men det har verkligen börjat nå topparna igen. Och jag kan väl säga att jag har jävligt höga mål vad det gäller hur man bör må.

• Ta körkort
  • Success!! Lyckades idag. Fy helvete vad svårt det var, och dyrt också. Över 30 papp gick det på… men nu är det över!! Nu kan jag börja fokusera på annat!

• Lära mig spela gitarr
  • Njäe, jag lärde mig typ 8 ackord och kunde spela lite. Nu kan jag väl fyra av dem ännu och nån liten melodislinga, men nej. Det ligger på is. Inte så sugen… men nån gång!

• Hitta en lägenhet i centrum.
  • Yes!! Jag hade sån tur! Jag har fått min drömlägenhet nu, som förvisso är dyr men ändå. Den har nära till allt. 20 min gångväg till jobbet, 3 min till affären, 20 meter till spårvagnen. En livsdröm som blivit sann!

• Bli bättre på Engelska
  • Lite fail. Även om mycket av rädslan till att prata engelska faktiskt har släppt så har jag inte blivit mycket bättre. Men jag tänkte ta tag i det.

• Bli bättre på PHP och utveckla något större projekt.
  • Lite fail också, jag har lärt mig lite mer och kodat på nåt projekt ibland, men jag har inte gjort mig själv till den expert jag hade tänkt mig.

Nya mål i livet

Ja, så nu har jag lite nya mål i livet, som jag vill börja jobba med nu genast.

• Samla ihop en buffert, så jag klarar mig i, säg, 3 månader utan att jobba om det skulle behövas. Jag har insett att väldigt mycket beror på om jag har jobb eller inte, och att jag riskerar att förlora min underbara bostad om det skulle skita sig rejält, trots A-kassa. I alla fall blir det knapert. Så vill jag inte ha det.
• Nå min målvikt, och sedan börja bulka upp och få riktigt bra kondition. Springa Göteborgsvarvet 2011 kanske?
• Jag vill börja satsa lite mer på min karriär, nu när körkortet är över så tänker jag börja plugga på egen hand. Främst sådant jag redan pluggat, men var för lat för att certifiera mig i. Jag vill certifiera mig i CCNA-nätverksteknik, i VMWare och i nån linuxkurs.
• Fixa min självkänsla ordentligt så att jag är riktigt stolt över mig själv och älskar mig alltid. Slappna av och leva mer i nuet, njuta mer av livet.

Nu har jag insett något sådär fundamentalt igen, som nästan känns för självklart för att skriva om. Men det gav mig så mycket, och jag vill inte glömma bort det igen. Det handlar om konsten att slappna av och stressa ner.

Jag sov inte så bra sedan jag flyttade till min nya lägenhet, jag låg och vred mig ganska mycket och ångestartade tankar passerade mitt huvud. Eller snarare så tog det en stunds analyserande innan jag insåg att de var ångestartade. Jag tänkte inte ens på att jag tänkte tankar som fick mig stressad.

Jag lyckades inte få bort tankarna den kvällen, men jag insåg att jag inte skulle lägga mer tid på att försöka lösa problem som ligger utom räckhåll för lösning. Självklart ska man tänka på problem,  men var problem har sin tid och plats för lösning, och oftast är det inte nu.  I stället skulle jag fokusera på att må bra helt enkelt.

Det skulle handla om små, små saker hela tiden. Som att verkligen stanna upp och njuta av duschen, eller tugga maten långsamt och känna hur det smakar, eller bara ta det lugnt och le en stund. Jag insåg att sådant var väldigt mycket smartare att lägga sin tid på än att försöka lösa olösbara problem.

Dagen efter (igår) fortsatte jag att fokusera på detta nya sätt att leva på, och märkte en del spännande resultat. Först tänkte jag ”Mm, vad skönt det är, men det är inte direkt roligt heller…”, det kunde kännas rentav tomt trots att jag slappnade av. Men ju mer jag lärde mig slappna av, och gick i genom olika muskelgrupper mentalt, desto mer glädje fick jag. Kanske inte just där och då, men det bubblade ur mig helt naturligt senare. Hela livet blev mer glädjefyllt.

Jag tror att när man är stressad, eller har ångest, så krampar kroppen ihop sig, och hindrar naturliga energiflöden. Det är helt okej i stressade situationer, men det är inte okej att leva med som standard. När man slappnar av så låter man energin löpa fritt, och en buffert fylls på ganska snabbt. Och med denna energibuffert ser man inte längre negativa saker som negativa, och man har så mycket energi över att det kan bubbla ut som skratt när man minst anar det. En liten snabb tanke på bussen kan få en att småskratta för sig själv.

Så, det här ska jag fortsätta med! Det är inte första gången heller jag inser detta, det vet jag. Det finns mer att utforska kring detta. För det finns inte bara spänt eller avslappnat läge, utan jag har upptäckt att jag kan slappna av djupare än jag trodde var möjligt, tills det känns som kroppen ska flyta iväg. Det är så skönt… sedan måste jag implementera detta även i stressade situationer. Vi får se hur det går ^^

Enligt många läkare (ej newageläkare ) så beror 80 % av våra sjukdomar på stress, antingen direkt eller indirekt. Själv tror jag det är mer, typ alla. I tider av svininfluensa och dylikt så tror jag det är dags att vi provar att annat leverne. Eller?

Jag har haft ganska tråkigt de senaste dagarna, jag har haft semester ett tag nu och Internet började bli för stillsamt helt enkelt. Jag har inte mått så bra heller generellt, inte dåligt direkt, men det har känts som det är för mycket helt enkelt. Jag ska flytta snart, och åka till Oskarshamn och köra upp på måndag. Så det är mycket pluggande som behöver göras, mycket städning och planering.

Så kände jag att jag mådde dåligt över bagatellartade saker, helt obefogade ting. Jag började reflektera över varför rädslorna dök upp, och kring vart de bottnade. Jag kom fram till att mina största rädslor i livet var att inte vara älskad/uppskattad, samt att inte vara trygg. Alla mina rädslor i livet handlar om detta. Oavsett om det gäller att bli lämnad av någon man älskar eller att bli pank pga. oförutsedda händelser.

Jag tänkte att man kan lösa rädslorna genom att arbeta med sig själv så att man rädslorna blir obefogade. Det har ju lite varit den här bloggens tema egentligen. Fast jag insåg snabbt att rädslorna jag hade redan var obefogade. Det handlade snarare om ett synsätt än om något som faktiskt behövde göras. Så jag tänkte fokusera på att tänka på rätt saker för att göra mig själv glad.

Men jag hade fortfarande tråkigt, och ganska överväldigad av verkligheten. Så började jag glo lite på andlig litteratur, som jag ägnade mig åt mer för, och det dröjde inte många minuter innan jag blev lycklig och inspirerad igen! Jag återfann mitt Överjag och förstod dess uppgift. Jag blev påmind om att det inte är psykets uppgift att försöka komma på hur man ska gå till väga för att nå sina mål. Psyket är värdelöst för detta ändamål, det enda det orsaker är stress och depression.

Psykets uppgift är att komma på vad man vill göra, och fokusera på detta. Föreställa sig, längta, drömma. Dess uppgift är också att kunna reflektera och tänka på dåtid och nutid, men aldrig framtid. Överjaget svävar högt ovanför, och har en överblickbarhet som psyket saknar. Om man låter det, så kan det guida en till rätt vägar. Men när psyket redan innan har bestämt vilka vägar som över huvudtaget är möjliga, så limiterar man överjagets möjlighet att guida en vidare.

Ofta finns det ju vägar som är mycket bättre att ta, som vi missar när vi är för trångsynta. Vi ska bara slappna av, fokusera på vad vi vill, och följa vårat överjag. Men hur vet man då vilken väg som är överjagets väg, och vilken väg som är psykets väg? Enkelt! (Trodde du inte va? ). Överjagets väg är alltid länkad till känslor liknande upprymdhet, känna sig exalterad, lycklig, förväntansfull. Det känns rätt helt enkelt. Psykets väg är analyserande, väger för- och nackdelar. I samband med psykets vägar så fylls man ofta av nervositet för att det kan gå fel, ångest, förtvivlan, osäkerhet. Fel väg.

Men, tänker du, jag får inga exalterande känslor till vardags, det är faktiskt ganska sällsynt! Ja, följer man väldigt sällan överjagets väg så får man väldigt sällan dessa underbara känslor. Anledningen till att man inte följer dessa vägar är för att man är rädd. Psyket sätter en spärr. Någonstans hade man storslagna drömmar som exalterade en, och någonstans på vägen så blev man vuxen. Man insåg att man inte bör följa sina känslor utan sina tankar. Och så har man också ett ganska analytiskt och ångestladdat liv många gånger.

När man börjar förstå hur överjaget jobbar, och börjar följa överjaget, så får man fler och fler av dessa känslor. Överjaget fortsätter inte i all oändlighet att ge en massa nya förslag på hur man kan komma vidare när man ändå inte agerar på de första anvisningarna man fått. Bevisa för överjaget att du lyssnar genom handling, så ska du se att den fortsätter guida dig, och du fortsätter ha ett fritt, glatt och intressant liv med mycket självutveckling.

Säger jag, som just återupptäckt detta. Jag är ingen expert, och jag skriver det här mycket till mig själv egentligen. En annan sak detta medfört är att jag känner mig så jävla trygg. Jag får en annan världsbild, där jag inte måste kämpa så förbannat hela tiden, och där jag aldrig är ensam. Jag antar att många skulle kalla detta överjag för Gud, medan vissa ser det som en funktion i hjärnan. Det är ganska oviktigt, det är jävligt tillfredsställande oavsett!

Jag satt på bussen hit och funderade lite på alla människor som satt omkring mig. Jag tänkte på att man verkligen såg på många av dem att de var den där inåtvända typen. Typen som är receptiv men aldrig aktiv. Deras personlighet stör mig faktiskt lite när jag tänker på det, förmodligen för att jag har varit precis lika dan själv.

Deras version av framgång är att undvika jobbiga situationer, nya erfarenheter och saker de inte har kontroll över. De vill ha det som de har det, och de vill inte utmanas. Deras version av självutveckling är att läsa en bok, eller att göra en webbplats. Möjligen att resa någonstans, men inte för långt, i fall något händer…

Man tror att man bara har den personligheten, eftersom man trivs att leva på det sättet och det känns naturligt. Men sanningen är att det inte finns något som är naturligt för oss människor – det finns bara inlärda mönster. Jag trivdes att leva på det där sättet för att jag var rädd, och för att jag inte kunde tro på att jag skulle lyckas med saker om jag ansträngde mig. Livrädd för att misslyckas, helt enkelt.

Jag vet inte hur jag kom ifrån det där monotona zombielivet. Men jag tror det har skett i etapper. Att komma ut i arbetslivet var en rejäl skjuts i självutvecklingen. Där utmanas jag varje dag och måste fatta beslut som jag är osäker på, och jag måste göra obekväma saker. Det är vardagsmat, och då sprider det sig lätt även till den privata sfären.

En annan sak är att jag jämför sig med människor som har lyckats bättre än jag själv har gjort. Vissa människor kanske gräver ner sig och rättfärdigar sitt leverne med att påstå att de ändå inte vill ha det liv som de har. Men är man sann mot sig själv så fylls man av avund och längtan när människor har något som man själv önskar att man hade. Denna längtan har jag överfört till handling, i så stor mån som möjligt.

Döden för mig vore att umgås med dessa klena människor som jag beskrev ovan. Därför att det inte skulle föra mig framåt. Jag vill alltid umgås med människor som är mer framgångsrika än vad jag är, som ständigt påminner mig om hur bra man kan vara, om man lägger manken till.

När man är nere i träsket ser man framgångsrika människor som idioter, eftersom de aldrig stannar upp och njuter av det de åstadkommit, utan alltid vill på nästa sak i stället. En oändligt lång strävan, utan njutning, kan tyckas. Men så är det ju inte lyckligtvis. Det är själva resan som är rolig, och nog fan är det skönt att nå livsmål, men direkt efteråt ser man fram mot sin fortsatta resa.

Jag vill vädja till alla människor att göra saker de är rädda för. Skit samma om det går åt helvete, och skit samma om ni blir sårade. Det kan gå åt helvete, det är sant, men i 9 fall av 10 så för det en framåt, och man kan lära sig att älska sig själv. Inte på det där ”jag är bra som jag är”-sättet, utan att verkligen känna sig stolt över den man är. Det är världens bästa känsla, enligt mig.

Fan vilken härlig dag!! Mycket går min väg just nu. Många ting som gör mig lycklig att tänka på. Konstigt det där, ibland går det månad efter månad utan utveckling i livet, sedan händer allt bra samtidigt…

• Jag har skrivit på kontraktet för nya lägenheten idag, mitt inne i centrala Göteborg. En gammal livsdröm som blir verklighet! Jag har även lämnat in uppsägning av lägenheten idag.
• Min Jenny har flyttat till Göteborg nu! Ser fram mot att umgås oftare med henne nu, saknar henne hela tiden fan. Hon får mig att leva upp – jag vill ha mer av den varan <3
• Fick löneförhöjning idag! Inget särskilt, utan en årlig sådan. Men jag fick 1000kr extra brutto. Det är väl okej, även om jag inte ligger på samma nivå som mina kollegor. Man kan inte klaga när man har 25 000:- i min ålder, och 28 semester dagar, schyssta kollegor och bra arbetsplats. Passar bra nu när jag byter lägenhet och får dyrare
• Nutrilettdieten fungerar över all förväntan! Jag vägde mig första gången för lite mer än en vecka sedan, och jag var osäker på hur mycket jag hade gått upp innan jag påbörjade dieten. Men jag blev glad när jag låg på 99,5, lägst hittils alltså! I förrgår vägde jag 98,5, och idag vägde jag 97,5 Det är typ omöjligt att det är fett som försvinner, men jävlar vad det går undan just nu. Den 5 jun gör jag en officiell vägning, vi får väl se om jag kommer under 96 till dess… *börjar drömma*
• Jag gick igenom alla (alla!) mina kläder precis, och provade allt. Även sådant jag beslutat mig för att ge bort sedan tidigare, för att vara säker. Det var jättemycket kläder från förr som jag plötsligt kunde ha igen, som inte gick för några månader sedan. Det var även nyköpta kläder jag köpt men som inte passat. Så nu har jag typ 3 nya jeans, 3-4 nya skjortor och lika många tröjor. Och alla ser bra ut och sitter fint. Urkul! Och billigt framför allt, hehe. Dessutom fick jag bort lika mycket kläder till som jag redan tänkt ge bort. Jag kan inte spara på kläder som är för stora ”ifall jag går upp igen”, jag mår illa om jag tänker så. This is the point of no return.

Så, en riktigt bra dag!

Fan va härligt! Ett av mina stora livsmål har varit att få tag i en lägenhet i centrala Göteborg, som jag kunde trivas i och som inte var allt för omodern. Jag var beredd att arbeta för det, och jag var beredd att offra ett par bekvämligheter för att få den. Nu, efter några månaders sökande, blev den min!

Jag har sökt lägenheter varje morgon på boplats.se, bara de i Centrum och i Majorna i princip. Jag visste att chanserna var små att få dem, men jag hade redan ett förstahandskontrakt så det spelade ingen roll. Inte ofta, men vissa morgonar så ilade det till i fantasinerven på mig när jag hittade en riktigt bra lägenhet. Jag tänkte ”Wow! Om den här var min, vad underbart det skulle vara!”. Och så började jag fundera kring hur mitt liv skulle se ut.

Nu fick jag en av dessa lägenheter! Jag är en person som tror att känslor och tankar påverkar den faktiska verkligheten, och jag tänker att om man föreställer sig att man redan har en lägenhet och känner att det är sant, så ökar möjligheterna till att det ska bli sant radikalt. Därför tror jag det var bra att jag började fantisera om hur mitt liv skulle se ut om jag fick denna lägenhet, jag tror att det ökade mina chanser.

För 2-3 veckor sedan fick jag mail om att jag hade fått en visning, jag kollade upp adressen och blev lyrisk! Vilket ställe! 5 minuters gångväg till Centralstationen. Drömläge, verkligen.

Men vilken hyra sen, uscha. Jag får betala 6500 spänn för en 1a på 53 kvadrat. Men så är huset från 2004 också, och med hög standard. Jag är beredd att betala detta för att nå min dröm. För att känna känslan att jag kan gå eller cykla vartän jag vill. Att kunna möta folk på stan för en fika utan att besvära sig med att tajma in spårvagnar och sitta och glo ut genom fönstret i ett desperat försök att underhålla sig själv. Att slippa ägna över en timme om dagen på att bara resa fram och tillbaka till jobbet!

Visningen gick bra i alla fall, paret som bodde där var informativa och trevliga. Jag gillade lägenheten skarpt! Förra veckan ringde de och ville ha arbetsgivarintyg, vilket jag ordnade och skickade iväg inom loppet av en timme Så lägenhetskåt var jag. Först idag ringde de och bokade tid för kontraktsskrivning.

Det är inflyttning först 16e juli, så jag har tid på mig att fixa saker, och det är mycket som ska göras…

• Säga upp lägenheten.
• Kolla upp om bredbandet/telefonin ska flyttas eller stängas av.
• Beställa el (gratisel nu).
• Sälja utemöbler, balkongen är inte lika enorm som den är nu.
• Sälja min stationära dator som står oanvänd. Ge bort gamla kläder och prylar.
• Kolla upp vad det kostar att anlita en flyttfirma, vore skönt att slippa besväret.
• Successivt gå igenom alla mina saker och slänga det som inte skall användas.

Men mycket är roligt arbete! Och jag ser fram så mycket mot följande ting:

• Kunna gå till affären på ett fåtal minuter, kan handla när jag känner för det, eller om jag har glömt något. Slippa planera det så jäkla mycket.
• Ha ett stort utbud av resturanger omkring mig, där jag kan käka med vänner osv. (Sushi finns!! )
• Slippa mer än en timmes resväg till och från jobbet.
• Få mer lättsamt appropå-besök från vänner som bara ”har vägarna förbi”.
• Ha kollektivtrafiken 30 meter från lägenheten, som tar mig nästan vart jag vill utan byte, även nattrafik.
• Att kunna dra till Nordstan bara sådär för skojs skull en sväng. Eller kunna gå på stans största bio på 10 minuter.
• Att äga en cykel som jag kan ta mig vart jag vill med.
• Mer svensk kultur, fler svenskar. I förorten har det gått för långt för länge sedan. Tryggare stämning!
• Mycket mer!!

Här har ni min framtida innergård då ^_^

Jag har tidigare nämnt att jag tror på att verkligheten formar sig efter vad vi förväntar oss skall ske. Nu för tiden är jag väl i och för sig lite tveksam till om det är som så, eller om vår mentala inställning får oss att göra rätt val för att hamna där vi vill. Det är en lite mer ”rationell” teori.

Det spelar inte så stor roll egentligen, utan det viktiga är att det faktiskt fungerar! Jag hörde något just som verkligen inspirerade mig och fick mig att börja tänka i dessa banor igen. Det kändes som en stor, svart klump släppte från mitt bröst. Och jag fylldes av tanken ”Ja visst ja, det är så här det ska kännas…”. Ibland glömmer man hur det känns att vara avslappad.

Det som fick mig att reagera var att det sades att man inte bara skulle ha höga förväntningar, utan att man skulle förvänta sig att det minsta som kan ske är det bästa jag kan föreställa mig! Alltså att det kan bli så mycket bättre än jag kan föreställa mig, men utan tvekan blir det i alla fall lika bra som jag kan föreställa mig.

Detta synsätt förändrade något i mig. När jag bara trodde att det kunde bli lika bra som jag kunde föreställa mig, så kändes det någonstans lite omöjligt, eftersom det är det bästa som kunde ske. Det skulle krävas så mycket av Universum liksom. Sedan fick jag brottas i några sekunder med känslan av att det nästan var lite fräckt av mig att ha så höga förväntningar. Men när det gick över så slappnade jag av totalt och började lé.

Alla problem blir som bortblåsta om man räknar med att allt skall bli så bra som man kan tänka sig att det kan bli. När man slutar försöka fixa saker med psyket och låter Universum göra det åt en i stället. Man själv kan fokusera på att önska och njuta av att se sina önskningar slå igenom gång på gång.

Universum är en sandstrand. Mitt överjag är en sandskulptör. Jag är en arkitekt.