Tonys magiska liv

Jakten på självkänsla...

Jag kan inte understryka nog hur viktigt det är med bra självkänsla och självförtroende! Inte bara för er, utan framför allt för mig själv. Jag kan fixa det genom rätt tankar, men jag lyckas alltid glömma bort att göra det.

Att ha en bra självkänsla förändrar hela mitt liv. Det förändrar förstås hur jag mår, men även hur jag kommunicerar med andra, vad andra får mig att känna och vad händelser har för betydelse för mig.

När jag känner att mitt värde brister så tror jag att jag måste hävda mig på olika sätt; kanske säga väldigt smarta saker eller bete mig som en skön människa. Men resultatet brukar snarare bli att jag verkar nervös och onaturlig i mitt beteende. Jag gör saker mer på grund av andra och min omgivning istället för att göra saker för att jag verkligen vill!

När självkänslan är högre än vanligt så kommunicerar jag tydligare, folk tycker mer om mig och jag uppskattar nästan allt som kommer till mig. Problem blir till utmaningar. Jag vet inte om det bara är vissa människor som förändras så mycket av självkänsla eller det beror på att jag har en allmän brist på det, men jag misstänker det första.

Samhället har tagit ifrån oss vår självkänsla successivt genom hela våra liv. Vi måste lyda våra föräldrar, vi måste lyda våra lärare, vi måste lyda våra chefer. Vi lär oss från skolan att vi måste göra som folk säger åt oss, och vi lär oss från Arbetsfördmedlingen att vi ska vara glada om någon tar emot oss, även om det är ett jobb vi inte vill ha.

Från TV, Internet, radio och tidningar lär vi oss hela tiden hur vi borde vara, vad som är populärt och hur vi ska bete oss. Vi lever helt enkelt inte i ett samhälle som bygger vårat självförtroende kring något – tvärtom. Kanske finns det ett syfte – svaga människor är lättare att styra. Eller så är det bara en effekt av att samhället ser ut som det gör.

De flesta har väldigt låg självkänsla. Men så kan man komma att tänka på vissa typer av kanske särskilt män, som verkar ha för mycket av den. Fast jag tror inte det stämmer, dessa alfahannar som styr genom våld har oftast lika låg självkänsla som alla andra. Annars skulle de bara kunna le med sin självkänsla och veta att allt redan var bra. Men det gör de inte. Det finns en uppsjö olika beteenden som stiger ur brist på självkänsla, och aggressioner är inte heller ovanligt.

Vi måste återfinna vårt självförtroende igen. Vi är alla mäktiga varelser, och vi visste om det när vi var barn. Då var det inte okej att vår vilja inte gick igenom. Visst finns det många tillfällen då vi måste samsas och förstå varandra, jämka och vara dynamiska. Men att sänka sin egen inre vilja och styrka bör aldrig vara försvarbart!

Kom igen! Lev! Älska! Var fri!

Mellan två människor är alltid den ene mer ledande än den andre. Den ene kommer alltså sänka sig med tiden, för att det inte ska uppstå konflikter mellan dem. Det känns inte dåligt att vara den som sänker sig är det värsta. Man tänker inte på det. I alla fall är det så för mig, jag kan leda i vissa situationer, men oftast formar jag mig nog. Vill jag vara en person som formar mig? Ibland, självklart, men oftast inte!

Mitt problem är inte att jag inte vågar ta för mig, utan att jag helt enkelt inte tänker i de banorna. Min taktik för att nå mina mål har alltid varit att samarbeta så dynamiskt som möjligt. Har jag inte lyckats så har jag inte tänkt särskilt mycket på det. För jag har sällan en stark känsla för att jag vilja något som jag behöver någon annan person till att åstadkomma. Men jag vill bli en styrande personlighet. Varför? Jo, jag vill helt enkelt ha mer status och vara inflytande.

Är då inte det en barnslig sak att plötsligt vilja som en ganska mogen 25-åring? Det tar ju emot att medge det, men jag tänker inte ljuga för mig själv och inte heller för er bloggläsare. Status känns mer och mer viktigt för mig, eftersom jag mer och mer ser hur stor roll det spelar i vårat samhälle och i våra relationer. Jag har levt med tanken att vi har lämnat djurstadiet i hela mitt liv, men börjar mer och mer inse att så inte är fallet. Det är ingen enkel reform heller, det kommer inte att förändras under min livstid i alla fall. För det handlar inte om att tygla våra känslor, det gör ingen lycklig och det är inte hållbart. Det handlar om att evolutioneras, och sådant tar som bekant tid.

Men det finns två sätt att styra, ett bra och ett dåligt. Folk som försöker styra genom att bestämma över andra och höja rösten, eller ta till våld brukar ses som idioter och fåntrattar. Det är vare sig högaktningsfullt eller sexigt. Riktiga alfahannar styr utan att beordra andra, eftersom de är så inflytelserika att folk följer med av bara farten. Det handlar inte längre om ord, utan om små, små detaljer som våra tankar missar, men som vårat undermedvetna tolkar in.

Konsten är lite att visa sin status utan att trycka ner andras status. Ett sätt att öka sin status är faktiskt att öka andras status, prata gott om dom och boosta deras självförtroende. Folk kommer att be om bekräftelse om man visar sig ha hög status själv, och man behöver inte ge mycket alls för att det ska vara mycket värt för dem. Bekräftelse är nästan inget värt när det kommer från någon med lägre status.

Det finns en uppsjö med småtips för den som letar, om hur man visar upp hög status. Men jag tror det sköter sig självt om man väl håller sig själv högt i sina tankar, och vet vart man är på väg och vad man vill ha ut av varje situation. Alltså: Fokusera på vem du vill vara, snarare än på hur du framstår i andras ögon! Det är mitt bästa tips.

Har ni någon gång varit med om att ni plötsligt får väldigt mycket mer uppmärksamhet än ni vanligtvis får?  Folk ler mot dig, hälsar på dig på gatorna, går fram till just dig och frågar vad klockan är. Det motsatta könet tittar flirtigt på dig oftare än vanligt. Så har jag det just nu. Va fan beror sånt på?

Nej, det beror inte på att jag gått ner i vikt, och fått bättre självförtroende. För även Internetkontakter börjar prata med mig som inte har pratat med mig på länge på helt andra sätt. Och jag känner mig annorlunda. Verkligheten känns ibland smått overklig, och jag kan inte riktigt känna igen mig själv.

Jag tror ofta att overklighetskänsla beror på snabb utveckling. Så snabb att alla delar av en själv inte riktigt har hunnit vänja sig med sitt nya jag. Kan det vara så, tror ni, att verkligheten verkligen formar sig efter ens utstrålning och personlighet? Att även folk som inte ser mig anpassar sig till den jag är. Jag tror det, men det har jag förstås inga bevis för.

Nu har jag surfat omkring lite och studerat saker jag vill uppnå. Här är lite saker som fått mig att tänka efter.

• En del av karisman innebär att man visar sina känslor. Det har jag inte tänkt på förut. När jag träffar en människa som brinner för saker så influeras jag och respekterar henne på ett helt annat sätt. Så jag tänkte jag skulle försöka visa mina känslor tydligare, så som exaltation.
• Ett annat tips var att man skulle gå lugnt i korridorerna, annars tror inte folk man har tid för dem. Det är sant, jag går alltid rätt fort. Jag provade att bara lunka omkring (jag har verkligen inte mycket att göra på jobbet just nu ). Direkt började en kollega prata med mig, och under samtalet hejjade 2 personer på mig men inte på honom. Den tredje personen kollade jag inte åt, för att han inte skulle känna sig underlägsen. Men vi fick ett trevligt samtal!
• Sedan att bry sig mer om den man talar med, än sig själv. Jag var redan en god lyssnare innan, men jag kunde ibland bli lite smånervös för att jag inte skulle låta bra och smart nog. Så lyssna på den man pratar med, titta i ögonen (vad har dom för ögonfärg?) och prata lugnt.
• Att härma någons kroppsspråk är spännande! Enligt psykologin så gillar man automatiskt människor som beter sig som man själv gör. Titta på hur andra beter sig och ta efter (i lagom mängd). Tydligen kan man få någon som är arg att lugna sig genom att prata i samma ton och tempo och medge att man gör fel. Människor kan visst inte låta bli att förlika sig med någon som beter sig på ett liknande sätt.