Tony Tiger, Life is grrrreat!

Igår skrev jag om att jag borde sluta fokusera på det negativa och istället se det som är bra här och nu. Jag har gått och tänkt lite på det här, och det har faktiskt hjälpt mig en del. Jag har mått riktigt bra de senaste dagarna! <3

Hur bra ens liv är beror väldigt mycket på ens synsätt på det. Jag kom på att jag bara behövde se det positiva med mitt liv för att jag inom kort skulle bli glad och peppad! Jag får också en helt annan känsla för framtiden, den känns rolig och intressant, och inte som ett gäng saker man måste göra.

Så, jag går omkring och funderar kring hur jäkla bra jag har det, så ofta jag kan. Ibland kommer det in lite tankar som får mig att må sämre (vad jag tidigare skulle kallat ”normalt”), men jag börjar lära mig känna igen dem i alla fall så att jag kan ersätta dem med bättre tankar.

En sak man får tänka på när man ska förvandla depp till pepp, är att det kan ta en stunds övertalning för att se positivt på livet. Ofta kommer jag på mig själv med att försöka tänka positivt, för att sedan slå bort det efter 5 sekunder med ”Äsch, det funkar ju inte… livet är ändå skit på grund av XXXX”. Det tar mer än 5 sekunder för att förändra sina känslor, och man måste även tro på att man kan må bättre!

Nu kan det ha funnits flera faktorer som kan ha påverkat min glädjenivå… tankesättet kan vara det primära, men behöver inte vara. Jag har käkat B12 ett tag nu, det kan spela roll. Eller någon annan vitamin som jag får i mig via multivitaminpillrena. Det kan också vara min dagliga grönsaksjuice som jag druckit ett bra tag nu. Eller att jag börjat bygga muskler igen och börjat HIIT-träna, vilket ökar testosteronhalten och flera andra hormoner.

Så, som vanligt är det svårt att specificera exakt vad det är som gör en lycklig. Allt för att man inte ska kunna ha ett färdigt recept som fungerar jämt!

Glöm inte att de allra flestas liv redan är bra, och det inkluderar förmodligen även just dig! Förpesta inte ditt liv med att fokusera på de få delar som falerar, du är värd bättre!

AAAAAHH!

Jag gick och funderade kring nytt jobb och tänkte på hur stressigt det kan vara den första tiden på en ny arbetsplats. Det är så mycket att tänka på, planera, så många man måste ligga till lags. Man måste så snabbt som möjligt få en överblick av hur det ser ut nu och hur det bör se ut i morgon. Stressigt, men som tur är går den tiden över. Eller gör den det?

Jag insåg rätt snart att, fan, hela mitt liv är en mild variant av det där tänket. Så mycket av min tid går åt till att hitta lösningar på problem och tänka ut potentiella framtida risker. Jag går omkring och analyserar, funderar och oroar mig över saker som inte ens finns ännu.

Det är som att jag skulle ha en egen liten äcklig varelse inuti mig som tar över, som ständigt måste leta upp saker att må dåligt för. För faktum är att mitt liv är nästan alltid blir bättre än jag tror att det kommer bli. Där faller egentligen tanken om Law of Attraction som menar på att man får det man förväntar sig, och det man ger ut. Om det stämmer så förtjänar jag inte det härliga liv jag har idag

Jag utesluter inte att det ligger något i Law of Attraction, men mest tror jag att beroende på vart vi tittar så ser vi olika saker, som får oss att känna på olika vis. Och ser vi något vi gillar, så utför vi handlingar som indirekt gör att vi få mer av det vi gillar. Det är ju vida känt att man börjar se gravida magar överallt när man själv är gravid, osv.

Jag tror inte det behöver finnas en överordnad intelligens som beslutar att ge oss mer av det vi fokuserar på, det sköter vi så bra själva. I slutändan tror jag att allt finns i Universeum, och vi kan välja vad vi vill ha genom att röra oss både fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt.

Därför blir jag förbannad på mig själv när jag har ett bra liv men fyller det med negativitet. För jag har märkt att jag mår bra 95 % av min tid här på Jorden, men dessa procent fyller jag ut med att oroa mig för de övriga 5 procenten! Det gör ju hela livet ganska stressigt och ångestfyllt.

Fan Tony… slappna aaaav, le, njut av det du ser. Det finns inget jag måste uppnå om jag inte känner för det. Jag måste inte reparera hela världen och alla människor, jag kan bara vara mig själv och njuta av det. Jag kan drömma om saker, utan att veta hur allt ska gå till. Jag kan bara släppa det, till någon högre, eller till ingenting alls.

Som sagt, det känns som det negativa i mig är en egen varelse, eller personlighet. När jag är riktigt avslappnad och lycklig, och heeelt obrydd om vad som händer så förvandlas allt! Jag tittar in i folks ögon och ser kärlek, jag dömer inte folk jag vanligtvis dömer. Jag gillar musik jag vanligtvis tycker är fånig.

Jag vill leva mitt liv som om det vore en lek. Eller inte ”som om”, det ÄR en lek!

Relaterade inlägg

• Att byta perspektiv: Om hur vi påverkar vår verklighet och hur vi kan byta perspektiv till vad vi vill uppleva.
• Judomentalitet i vardagen: Om att inte slåss mot sina problem, utan att låta dem flyta förbi utan oro.
• Egot och stress: Om vad stress gör med en, och hur egot relaterar till detta.  Hur blir vi lyckligare?
• Avslappning, en väg till naturlig glädje: Om hur avslappning i sig kan öppna upp för sprudlande glädje!
• Tron på att man bör må dåligt: Om hur vi ibland kan övertala oss själva om varför vi ska må dåligt.

Fortfarande peppad efter gårdagens inlägg har jag funderat en del kring egot och stress. På morgonpromenaden i morse till jobbet skulle jag passera en korsning, varpå jag såg en cyklist i full fart mot mig. Jag spände till, det ilade lite obekvämt och jag fattade handling. Det som slog mig var att det var exakt samma känsla som stress, bara mer intensiv och kortvarig.

När jag är stressad så känner jag mig också spänd och stissig. Jag känner mig mer enkelspårig än annars, och det är som att något i mig letar efter problem att akta sig för. Så kanske är stress helt enkelt en ständigt pågående varningsklocka för någonting, som antingen är obefogad eller som vi aldrig löser genom handling?

Jag tror att det är förödande att gå omkring och känna sådär, så jag är besluten vid att släppa sånt beteende, mer än för korta tillfällen. Man blir ju också väldigt egocentrerad, av den enkla anledningen att man inte har tid att tänka på annat än problem. En annan sak jag märkte tydligt idag var att jag hamnade i ett stressat beteende så fort jag var i en göra-mentalitet. Om jag tänkte på saker jag skulle göra under dagen, eller saker jag borde göra nu, så blev jag strax stressad. Ibland positiv stress, men oftare negativ. Så fort jag däremot ändrade till en vara-mentalitet infann sig lugnet igen. Exempelvis tittade upp mot träden och andades den friska luften.

Jag tror inte längre att det finns positivt och negativt tänkande som påverkar en själv, andra eller Universum. Men jag tror att vissa tankar skapar stress hos oss, vilket strålar ut ”dåliga” saker till Universum. Oftast vet vi inte ens varför vi blir stressade. Vi är medveten om en så otroligt liten del av allt som hjärnan behandlar. Enligt videon jag pratade om igår så sker 99,9999 % av allt i ditt liv helt automatiskt, utan din vetskap. Det betyder inte att du inte kan bli medveten om det, men då måste du aktivt söka upp det i sinnet.

Han berättar också varför folk har så svårt att förändra sina liv. De har en liten tanke om att de vill förbättra något i deras liv, men 99,9999 % av deras beteendemönster är automatiserat. Så klart kommer man inte vinna över sådana odds. Det man får göra är att aktivt leta efter källorna till sina beteendemönster. Ifrågasätter varför man tänker, känner och gör som man gör i livet. När man förstår varför och ändrar källan, så kommer ”rätt” beteenden automatiskt infinna sig. Det stämmer också med vad jag har upplevt. Jag har alltid sagt att disciplin har ingenting med viktminskning att göra… ingen människa i världen är så disciplinerad att hon skulle välja att lida månad efter månad. Det gäller att hitta ett nytt sätt att se på saker, så att det blir njutbart!

En annan tänkvärd aspekt av att vi är så omedvetna som vi är, är just att vi missar de allra mesta signalerna från omvärlden. Vi ser inte saker vi ser varje dag längre, för att hjärnan tycker det är onödig information. Vi ser sådant som vi bedömer vara relevant, som en cyklist som kommer i all hast mot en… Det får mig också att tänka på positiva och negativa människor. För vi upplever det vi är inställda på att uppleva. En positiv människa ser positiva saker och möjligheter i omgivningen, medan en negativ människa har fokus på helt andra ting och missar alla anledningar till att må bra. Det skapar en väldigt begriplig variant av Law of Attraction tycker jag.

Min plan är att stressa ner så mycket jag bara kan, tänka positivt och leta efter möjligheter. Min plan är också att leta efter vackra och positiva saker i min miljö. Jag tror detta leder till a) mental klarhet. b) bättre hälsa. c) ett lyckligt liv. Jag vill än en gång rekommendera folk att titta på filmen jag refererade till i tidigare inlägget. Där tas allt det här och mycket mer upp.

Jag har funderat en hel del, och kommit fram till att alla problem jag har i livet egentligen är påhittade problem. De finns inte egentligen, men tanken om vad saker skulle kunna innebära har gjort mig närmast skräckslagen ibland. Det är inte klokt. På riktigt. Det är sinnessjukt …

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med ”men tänk om..?”, ”vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.

Sist skrev jag om att älska sig själv, och idag kom jag på ännu en sak som jag gör mindre nu än förut, och som kanske kan påverka mitt mående till det sämre.

Jag har alltid varit ganska radikal vad det gäller tron på att allt är möjligt. Det har varit lite som en religion för mig och jag har blivit närmast stött när folk påstod saker som ”efter sol kommer regn” och ”man måste må dåligt ibland för att kunna må bra senare”. Det har alltid klingat så fruktansvärt fel i min själ.

Nu för tiden finns det väl kvar någonstans där bakom, men ”religionen” levde inte längre kvar i mina känslor. Jag trodde inte riktigt på det, jag kände istället att man måste kämpa för att komma vart man vill – och då är man ju egentligen ett offer för omständigheter och verkligheten.

Men idag blev jag påmind att allt verkligen är möjligt! Samt att världen ler mot en om man ler mot den. När jag förväntar mig att goda saker kommer hända mig idag och att jag kan bli precis vad jag vill så känns allting väldigt roligt. Ser fram mot arbetsdagen, ser fram mot nya ”problem” osv. För varje ny händelse i vardagen så har jag chans att bestämma vem jag är!

Detta i kombination med att verkligen lyssna på psyket har gjort mig lycklig idag. Psyket avbryter nästan allt och funderar kring allt som kan gå dåligt. Den tror seriöst att den måste lösa alla problem innan de ens uppträder. Det gör att hela livet känns spänt, oroligt och helt åt helvete. Nu ska jag försöka ta det som det kommer bara. Le mot världen, förvänta mig det allra högsta och aldrig glömma bort vem jag är.

Om ni har märkt det så har mitt fokus gått lite från det fysiska tillbaka till det andliga Jag är fan omotiverad till att gå ner i vikt just nu, men den strävan kommer nog snart igen. Till dess ska jag försöka undvika att gå upp i vikt – men jul och nyår stundas ju. Se, nu börjar psyket oroa sig igen. AVBRYT!

Jag tänkte gå igenom för mig själv vad jag har lyckats med och inte lyckats med ännu, sedan bloggens start. I inlägget Mitt nya liv beskrev jag vilka mål jag hade i livet, och efter det trillade det till flera nya mål. Det slog mig att även om det känns som jag haft massa motgångar så har det hänt mycket! Jag har fixat min kropp, jag har fått världens bästa flickvän jag vill leva med för alltid, jag har fått min drömlägenhet och jag har fått körkort! Det går fort, bara man ger sig fan på det. Och nog fan gör det ont ibland.

Här är den samlade listan med mål som jag har haft sedan bloggens start för lite mer än ett år sedan:

• Gå ner i vikt, hålla hälsan hög, se bättre ut.
  • Status: Jag har gått ner 36 kg och har börjat sakta närmat mig min målvikt, även om det är minst 14 kg kvar. Jag ser bättre ut, mår mycket bättre och är starkare. Hela mitt liv är förändrat egentligen, bara att jag vant mig så sakta att det känns så självklart nu. Till slutet av året hoppas jag på att gå ner resterande kilon.

• Öka karisma, öka retorik och hur jag framställer mig själv. Självförtroende.
  • Status: Blivit lite bättre, bättre självkänsla i och med viktnedgången. Jag har lyssnat på en del ljudböcker som inspirerat och förändrat mig. Men här har jag väldigt mycket kvar att arbeta på. Det är lite av ett misslyckande faktiskt. Men nu är det dags att börja fokusera på detta igen!

• Öka ekonomiska tillgångar, mer pengar än jag gör av med.
  • Status: Jag har ökat min månadslön med 6500 kr i månaden, så det har verkligen förändrat min levnadsstandard. Jag fick en fet klumpsumma också, som mycket har gått till körkortet. Idag har jag gott så jag klarar mig, men jag har inte kommit dit jag vill. Jag vill samla ihop till en buffert så jag klarar mig i några månader om det skulle knipa.

• Ständigt inre lugn och glädje, aldrig stress
  • Fail. Det har inte skett, bara periodvis. Jag har varit lyckligare i livet än jag är nu, men det har verkligen börjat nå topparna igen. Och jag kan väl säga att jag har jävligt höga mål vad det gäller hur man bör må.

• Ta körkort
  • Success!! Lyckades idag. Fy helvete vad svårt det var, och dyrt också. Över 30 papp gick det på… men nu är det över!! Nu kan jag börja fokusera på annat!

• Lära mig spela gitarr
  • Njäe, jag lärde mig typ 8 ackord och kunde spela lite. Nu kan jag väl fyra av dem ännu och nån liten melodislinga, men nej. Det ligger på is. Inte så sugen… men nån gång!

• Hitta en lägenhet i centrum.
  • Yes!! Jag hade sån tur! Jag har fått min drömlägenhet nu, som förvisso är dyr men ändå. Den har nära till allt. 20 min gångväg till jobbet, 3 min till affären, 20 meter till spårvagnen. En livsdröm som blivit sann!

• Bli bättre på Engelska
  • Lite fail. Även om mycket av rädslan till att prata engelska faktiskt har släppt så har jag inte blivit mycket bättre. Men jag tänkte ta tag i det.

• Bli bättre på PHP och utveckla något större projekt.
  • Lite fail också, jag har lärt mig lite mer och kodat på nåt projekt ibland, men jag har inte gjort mig själv till den expert jag hade tänkt mig.

Nya mål i livet

Ja, så nu har jag lite nya mål i livet, som jag vill börja jobba med nu genast.

• Samla ihop en buffert, så jag klarar mig i, säg, 3 månader utan att jobba om det skulle behövas. Jag har insett att väldigt mycket beror på om jag har jobb eller inte, och att jag riskerar att förlora min underbara bostad om det skulle skita sig rejält, trots A-kassa. I alla fall blir det knapert. Så vill jag inte ha det.
• Nå min målvikt, och sedan börja bulka upp och få riktigt bra kondition. Springa Göteborgsvarvet 2011 kanske?
• Jag vill börja satsa lite mer på min karriär, nu när körkortet är över så tänker jag börja plugga på egen hand. Främst sådant jag redan pluggat, men var för lat för att certifiera mig i. Jag vill certifiera mig i CCNA-nätverksteknik, i VMWare och i nån linuxkurs.
• Fixa min självkänsla ordentligt så att jag är riktigt stolt över mig själv och älskar mig alltid. Slappna av och leva mer i nuet, njuta mer av livet.

Nu har jag insett något sådär fundamentalt igen, som nästan känns för självklart för att skriva om. Men det gav mig så mycket, och jag vill inte glömma bort det igen. Det handlar om konsten att slappna av och stressa ner.

Jag sov inte så bra sedan jag flyttade till min nya lägenhet, jag låg och vred mig ganska mycket och ångestartade tankar passerade mitt huvud. Eller snarare så tog det en stunds analyserande innan jag insåg att de var ångestartade. Jag tänkte inte ens på att jag tänkte tankar som fick mig stressad.

Jag lyckades inte få bort tankarna den kvällen, men jag insåg att jag inte skulle lägga mer tid på att försöka lösa problem som ligger utom räckhåll för lösning. Självklart ska man tänka på problem,  men var problem har sin tid och plats för lösning, och oftast är det inte nu.  I stället skulle jag fokusera på att må bra helt enkelt.

Det skulle handla om små, små saker hela tiden. Som att verkligen stanna upp och njuta av duschen, eller tugga maten långsamt och känna hur det smakar, eller bara ta det lugnt och le en stund. Jag insåg att sådant var väldigt mycket smartare att lägga sin tid på än att försöka lösa olösbara problem.

Dagen efter (igår) fortsatte jag att fokusera på detta nya sätt att leva på, och märkte en del spännande resultat. Först tänkte jag ”Mm, vad skönt det är, men det är inte direkt roligt heller…”, det kunde kännas rentav tomt trots att jag slappnade av. Men ju mer jag lärde mig slappna av, och gick i genom olika muskelgrupper mentalt, desto mer glädje fick jag. Kanske inte just där och då, men det bubblade ur mig helt naturligt senare. Hela livet blev mer glädjefyllt.

Jag tror att när man är stressad, eller har ångest, så krampar kroppen ihop sig, och hindrar naturliga energiflöden. Det är helt okej i stressade situationer, men det är inte okej att leva med som standard. När man slappnar av så låter man energin löpa fritt, och en buffert fylls på ganska snabbt. Och med denna energibuffert ser man inte längre negativa saker som negativa, och man har så mycket energi över att det kan bubbla ut som skratt när man minst anar det. En liten snabb tanke på bussen kan få en att småskratta för sig själv.

Så, det här ska jag fortsätta med! Det är inte första gången heller jag inser detta, det vet jag. Det finns mer att utforska kring detta. För det finns inte bara spänt eller avslappnat läge, utan jag har upptäckt att jag kan slappna av djupare än jag trodde var möjligt, tills det känns som kroppen ska flyta iväg. Det är så skönt… sedan måste jag implementera detta även i stressade situationer. Vi får se hur det går ^^

Enligt många läkare (ej newageläkare ) så beror 80 % av våra sjukdomar på stress, antingen direkt eller indirekt. Själv tror jag det är mer, typ alla. I tider av svininfluensa och dylikt så tror jag det är dags att vi provar att annat leverne. Eller?

Jag har haft ganska tråkigt de senaste dagarna, jag har haft semester ett tag nu och Internet började bli för stillsamt helt enkelt. Jag har inte mått så bra heller generellt, inte dåligt direkt, men det har känts som det är för mycket helt enkelt. Jag ska flytta snart, och åka till Oskarshamn och köra upp på måndag. Så det är mycket pluggande som behöver göras, mycket städning och planering.

Så kände jag att jag mådde dåligt över bagatellartade saker, helt obefogade ting. Jag började reflektera över varför rädslorna dök upp, och kring vart de bottnade. Jag kom fram till att mina största rädslor i livet var att inte vara älskad/uppskattad, samt att inte vara trygg. Alla mina rädslor i livet handlar om detta. Oavsett om det gäller att bli lämnad av någon man älskar eller att bli pank pga. oförutsedda händelser.

Jag tänkte att man kan lösa rädslorna genom att arbeta med sig själv så att man rädslorna blir obefogade. Det har ju lite varit den här bloggens tema egentligen. Fast jag insåg snabbt att rädslorna jag hade redan var obefogade. Det handlade snarare om ett synsätt än om något som faktiskt behövde göras. Så jag tänkte fokusera på att tänka på rätt saker för att göra mig själv glad.

Men jag hade fortfarande tråkigt, och ganska överväldigad av verkligheten. Så började jag glo lite på andlig litteratur, som jag ägnade mig åt mer för, och det dröjde inte många minuter innan jag blev lycklig och inspirerad igen! Jag återfann mitt Överjag och förstod dess uppgift. Jag blev påmind om att det inte är psykets uppgift att försöka komma på hur man ska gå till väga för att nå sina mål. Psyket är värdelöst för detta ändamål, det enda det orsaker är stress och depression.

Psykets uppgift är att komma på vad man vill göra, och fokusera på detta. Föreställa sig, längta, drömma. Dess uppgift är också att kunna reflektera och tänka på dåtid och nutid, men aldrig framtid. Överjaget svävar högt ovanför, och har en överblickbarhet som psyket saknar. Om man låter det, så kan det guida en till rätt vägar. Men när psyket redan innan har bestämt vilka vägar som över huvudtaget är möjliga, så limiterar man överjagets möjlighet att guida en vidare.

Ofta finns det ju vägar som är mycket bättre att ta, som vi missar när vi är för trångsynta. Vi ska bara slappna av, fokusera på vad vi vill, och följa vårat överjag. Men hur vet man då vilken väg som är överjagets väg, och vilken väg som är psykets väg? Enkelt! (Trodde du inte va? ). Överjagets väg är alltid länkad till känslor liknande upprymdhet, känna sig exalterad, lycklig, förväntansfull. Det känns rätt helt enkelt. Psykets väg är analyserande, väger för- och nackdelar. I samband med psykets vägar så fylls man ofta av nervositet för att det kan gå fel, ångest, förtvivlan, osäkerhet. Fel väg.

Men, tänker du, jag får inga exalterande känslor till vardags, det är faktiskt ganska sällsynt! Ja, följer man väldigt sällan överjagets väg så får man väldigt sällan dessa underbara känslor. Anledningen till att man inte följer dessa vägar är för att man är rädd. Psyket sätter en spärr. Någonstans hade man storslagna drömmar som exalterade en, och någonstans på vägen så blev man vuxen. Man insåg att man inte bör följa sina känslor utan sina tankar. Och så har man också ett ganska analytiskt och ångestladdat liv många gånger.

När man börjar förstå hur överjaget jobbar, och börjar följa överjaget, så får man fler och fler av dessa känslor. Överjaget fortsätter inte i all oändlighet att ge en massa nya förslag på hur man kan komma vidare när man ändå inte agerar på de första anvisningarna man fått. Bevisa för överjaget att du lyssnar genom handling, så ska du se att den fortsätter guida dig, och du fortsätter ha ett fritt, glatt och intressant liv med mycket självutveckling.

Säger jag, som just återupptäckt detta. Jag är ingen expert, och jag skriver det här mycket till mig själv egentligen. En annan sak detta medfört är att jag känner mig så jävla trygg. Jag får en annan världsbild, där jag inte måste kämpa så förbannat hela tiden, och där jag aldrig är ensam. Jag antar att många skulle kalla detta överjag för Gud, medan vissa ser det som en funktion i hjärnan. Det är ganska oviktigt, det är jävligt tillfredsställande oavsett!

Jag har insett att mycket av den stress man har i livet beror på att man skjuter saker framför sig. Detta är verkligen att skjuta sig själv i foten…

Jag gör det hela tiden, inte minst på jobbet. Allt som är jobbigt puttar jag bort, om det inte är absolut akut. Jag vill inte kännas vid det, jag orkar bara inte. Men problemen försvinner inte för det. De bara lagras på och ramlar över mig samtidigt vid ett senare tillfälle.

Jag funderar kring 100 problem varje dag på jobbet, och ganska få, nya problem fattar jag några beslut kring. Jag tänker att jag ska diskutera det med någon, eller kolla upp något först. Men så blir det inte av, och det blir liggandes.

Jag mår dåligt över att det ligger så mycket och väntar på mig. Och jag mår skitbra när jag får undan saker. Det där att man vill må bra just nu och skjuter saker framför sig är ingen väg till lycka, helt enkelt. Jag måste inse det…

Vad sägs om att bara börja beta av alla tusentals saker som finns att göra? Sortera dem, bestäm vad som ska göras, och enbart skjuta upp det som jag omöjligtvis kan lösa på egen hand. Jag tror jag skulle må väldigt bra över det, och jag skulle dessutom känna mig jävligt duktig! Skit samma om det tar ett år att komma i fatt, jag mår i alla fall bra under tiden.

Jag insåg på bussen i morse att väldigt mycket av mitt liv går ut på att göra saker. Göra det ena och det andra för att åstadkomma ditten och datten. Mina dagar brukar jag någonstans se som uppdelade i milstolpar, där varje milstolpe är ett göremål.

Det skapar stress förstås, för det är mycket som ska göras. Det skapar också missnöjdhet, för man kan inte kontrollera allt som händer en i livet. Man vet inte hur saker ska bli, så man kan inte planera för allt. Och på något sätt lyckas man alltid komma på fler saker som bör göras än man faktiskt hinner med.

Jag kom på att det ju inte var göremålen som var viktiga i livet, för de gjorde en aldrig lycklig i längden. De ger på sin höjd några timmars nöjdhetkänsla. Det viktiga i livet är förstås känslor. Att må så bra man kan medan man gör allting i livet som man vill eller borde göra.

Jag insåg också att jag med lätthet kan välja hur jag ska må när jag gör saker och ting. Går man omkring utan att betämma hur man ska må, så mår man oftast som man gjort alla andra gånger man gjort samma sak. Men bestämmer man sig för att må bra medan man gör saker, så kan man göra det.

Själv brukar jag försöka få känslan av att jag bara strosar omkring, glassar, glider och bara flyter med. Ni vet, känslan man kan ha om lediga sommardagar, när det inte finns något krävande och allt är ganska njutbart. Jag kan få känslan bara genom att bestämma att jag ska må så, även på arbetet när det är ”stressigt”.

Stress är förresten något man hittar på helt själv i huvudet. Visst kan mycket hända samtidigt på jobbet många gånger, men det är bara min tanke om att allt måste fungera nu som gör mig stressad. Eller att man tänker för långt, och börjar tänka skrämmande tankar om vad som kan hända om man inte gör det, vilket många gånger bara är rena fantasier. Tar man en sak i taget, och ”strosar loss” så arbetar man faktiskt precis lika fort ändå. Bara att man inte mår dåligt samtidigt, och därmed gör val som förmodligen ökar produktiviteten i längden.

Så, mitt nya mål är att så ofta som möjligt fokusera på vilken känsla jag vill ha, snarare än vad jag vill göra. Ofta får man nya, jättebra idéer när man känner först och handlar sedan. Idag på jobbet har jag exempelvis städat hela dagen och fått det finast av alla. En växt köpte jag också. Från början tänkte jag bara slänga en knippe papper, men det ena ledde till det andra…

En bra dag!

Idag har varit en bra dag! På väg hem från jobbet mådde jag riktigt bra, sådär utan jättetydlig anledning. Jag tänkte att jag alltid ville må sådär, och insåg snabbt att jag där och då skulle analysera varför jag mådde bra, så att jag kan återskapa det vid senare tillfällen.

För, när skulle man annars veta hur man ska må bra, om inte när man redan mår bra? Så jag satte igång och skrev ned hur jag kände kring livet. En sak som snabbt gjorde sig klart var att mitt liv inte alls var problemfritt, men att det inte spelade någon roll längre. Det berodde på att jag hade hanterat så många problem idag att jag kände mig säker på att jag skulle kunna lösa alla problem som eventuellt skulle komma till mig.

Jag såg framför mig hur världen flödade förbi mig i rasande takt, och att jag omöjligtvis kunde ha kontroll på allt. Det jag kunde göra däremot, var att hålla fokus på vad jag ville åstadkomma, och ta ett problem i sänder. Plötsligt var det självklart att världen runtom mig inte kontrollerade mig – jag kontrollerade resultatet av vad som skulle komma till mig, men jag kontrollerade inte hela livet i sig.

Jag försöker nu att leva med tanken om att allt gott kommer till mig om jag fokuserar på det. Även om dåliga saker händer, så ska jag räkna med att något bra snart händer på grund av det.

Idag fick jag vänta på bussen i 23 minuter – först tänkte jag att det skulle kännas som en evighet. Men jag ändrade tankarna till att jag hade en bra ljudbok i örat, så det gjorde egentligen ingenting. Sedan kom en tjej från jobbet fram till mig där jag väntade, som jag inte lärt känna så bra. Vi pratade om allt möjligt, och vi visade oss vara ganska lika varandra. Det var jättetrevliga 23 minuter. Man brukar få slut på saker att säga till halvfrämlingar på 20 minuter, men det bara flöt på.

Så länge jag vet att allting i livet går framåt, så gör det inte så mycket om något specifikt går åt pipan. För mitt fokus ligger inte just här och nu, utan på helheten. Samtidigt är det bra mycket enklare att leva i nuet och njuta av saker och ting, eftersom detaljer inte längre stör en. Jag blev väldigt avstressad av detta, vilket är skönt.

I vanliga fall strävar man ju efter så mycket njutning som möjligt i nuet. Jag insåg då att njutningar inte var målet, utan resultatet av att lyckas med att sträva framåt. Jag började också tänka lite kring depressioner, och hur depressiva människor inte kan njuta av någonting. De ser helt enkelt inget positivt, vad de än gör. Allt är grått och dött. Det kanske är så enkelt att vi bara måste vara nöjda med våra liv, och vara stolta över det vi åstadkommer?

Temat för depressiva människor, enligt min erfarenhet, är att de ligger på samhällets botten och har en självbild som säger att de aldrig kommer därifrån. De lär sig snarare att hantera situationen och att försöka vara nöjda med det dem har. Det lyckas ibland, men det tycks aldrig lyckas i längden. Jag lyckas då aldrig i alla fall. Bara korta stunder…

För att du ska respektera andra så måste de förtjäna det genom sina handlingar, eller hur? Varför skulle det vara annorlunda med att känna respekt för dig själv? Man respekterar inte sig själv genom de tankar man har eller de känslor man upplever, utan genom sina egna handlingar. Det finns inga genvägar!

Jag har skrivit två gånger nyligen om att strukturera upp sitt liv, med listor och informationssortering. Jag tror inte att alla riktigt förstår varför jag vill ägna mig åt detta, eller hur det känns att faktiskt göra det. Den enkla anledningen till att jag vill strukturera upp allt omkring mig är för att jag ska kunna vara latare!

Jag vill inte förlora hus, lägenhet och allt jag äger, i så fall kunde jag lika gärna slutat jobba och flyttat ut i skogen. Nej jag vill behålla allt det där, men samtidigt gå omkring och njuta och vara lite av en slacker.

Har man allt ordnat för sig så kan man med gott samvete bara ta det lugnt och njuta av nuet. Inga störande tankar som påminner en om saker man borde göra. Idag har jag övat lite på detta.

Jag har försökt att slappna ordentligt och se livet som ett spel, och inget blodigt allvar. En stor inspirationskälla för mig, gällande denna typen av liv, är karaktären Peter Gibbons i filmen Office Space. Det är en kille som, liksom jag, arbetar i kontorslandskap och får göra mycket samma saker dagarna i ända.

En dag blir han utsatt för en misslyckad hypnos. Tanken var att han skulle slappna av ordentligt, men han tas aldrig ur hypnosen igen. Han blir den största slackern genom tiderna, men till hansförvåning så blir hans liv bättre, i stället för sämre. Han blir befodrad i stället för avskedad. Jag har tänkt lite på honom idag, så jag började söka på internet efter en video som visar hans sätt att vara, men hittade tyvärr inget sådant.

Så jag fick anstränga mig i någon timme och redigera ihop lite material, var så goda. Utöver den här tiden så har det tagit flera timmar att hitta en bra lösning för att strömma video från den här bloggen. Filmen är en kvart ungefär. Fast ni borde verkligen se hela filmen, den är jävligt rolig

Click here to view the embedded video.

Jag lyckas knappast leva i nuet hela tiden. I ett annat inlägg skrev jag att man inte bara skulle leva i nuet, och det tycker jag fortfarande stämmer. Man ska planera för framtiden, och dra lärdom av det förgångna. Men man kan aldrig utföra en förändring någonstans utom i nuet. Därför är det utan tvekan den mest kraftfulla tidpunkten – dessutom är det alltid nu!

Jag har som mål att leva ofta i nuet. Och ibland tror jag mig göra det, men det gör jag inte alls särskilt ofta. Jag kan tänka att jag ska leva i nuet om en kvart, därför att jag har fullt upp med något annat just då. Det är en ganska korkad inställning – eftersom när man gör något så gör man det i nuet, och då tjänar man definitivt på att fokusera på nuet.

Det kan vara småsaker som är obekväma, att gå bland 1000 människor i en affär exempelvis. Då tänker jag att jag ska avnjuta nuet bara jag kommer därifrån. Men det är ju just där jag behöver leva i nuet. När man mår som sämst behöver man ju tänka som allra hårdast på det som är där och då. Det är inte så konstigt egentligen, för det är sällsynt själva nuet är besvärligt. Snarare är det tankarna kring det som är jobbigt, eller våra historier kring nuet som ställer till det.

Exempelvis, människorna omkring mig är inte jobbiga i nuet, de bara står där. Men min historia om att jag måste skynda mig för att hinna till en annan affär, och mina tankar kring att jag blir förhindrad att nå mitt mål, gör mig arg. Det är lätt att tro att det är nuet som gör en arg, men det är det inte. Det som gör en arg i detta fall är tanken på att man missar ett möte eller kommer hem för sent – något som alltså ligger i framtiden, och som vi faktiskt inte vet någonting om.

Allt man gör, när man lever i nuet, blir bättre än annars. Allt man gör förtjänar ju detta, anser jag. De saker som inte förtjänar hela ditt fokus tycker jag att du ska avsäga dig, så du får lite mental ro.

Tänk om du lyssnar till 100 % vad människor har att säga. Tänk om du inte gör någonting annat än att laga mat när du ska laga mat. Tänk om du kunde fokusera på en arbetsuppgift, även om du någonstans vet att hundra kvarstår när du är klar? Det blir så himla mycket mer njutbart, och faktiskt mer effektivt också.

Vi bär alla på ett lass från det förflutna, och en begränsing av tankar kring framtiden. Det är något jag funderat lite på det senaste…

Vi har ofta en känsla av vilka vi är som beror på vilka vi har varit i det förgångna. Hur vi tidigare har agerat i olika situationer, och hur andra människor har reagerat på ens närvaro. Vi kan få för oss att ”jag är en estetisk person”, eller ”jag är en avslappnad kille”. Vilket vi då grundar med vissa minnen och historier kring det förgångna. Men är det verkligen vilka vi är?

Trots allt är det inget som binder dig vid att fortsätta bete dig som du har betett dig i dåtiden. Du har ju faktiskt fri vilja, så vad du väljer att göra och tänka är väl knappast vem du egentligen är?! Nej, du är väl det bakomliggande, väsendet som kan lyssna på dina egna tankar. Som vet att du finns utan att du tänker en tanke.

Jag har hittat på en kraftfull, magisk lek… den går ut på att låtsas att man aldrig existerat förutom i detta nu, och att man inte vet någonting om vad som hänt tidigare eller vad som kommer att hända. Bara tänk dig att du lever just i det nuet, och att du aldrig tidigare existerat. Du vet inte hur känge till du kommer att vara medveten. Vad vill du göra?

Jag kommer ofta fram till att jag då skulle göra helt andra saker än jag vanligtvis gör. Och det är då saker som jag inser att jag önskade att jag gjorde oftare. Men jag visste inte att jag ville det förrän jag gjorde min ”magiska lek”.

Jag gjorde övningen på bussen förut. Jag undrade plötsligt varför jag satt i min ensamhet när jag kunde lära känna en annan människa. Jag ville bara gå fram till någon som såg trevlig ut och lära känna denne. Det gjorde jag förstås inte, för jag är en ynkrygg, sönderprogrammerad av denna skadade värld…

Jag har gått och tänkt på framtiden och dåtiden en del de senaste två dagarna. Jag har levt i många år nu efter att försöka leva i nuet så mycket som möjligt, och påstått att dåtiden inte gick att förändra och framtiden inte existerade ännu, och att därför är nuet det enda som är värt. Men nu håller jag inte riktigt med mig själv längre.

Dåtiden

Jag kanske inte kan förändra dåtiden, men jag kan definitivt förändra min syn på dåtiden, och även framtiden. Dessutom har jag upptäckt vilket oerhört kraft det medför. Ett bra exempel är dagar då ”allt går fel”. Ni vet, det börjar med att ni tappar vattenglaset när ni vaknar, och halkar i duschen. Hela dagen efterföljs av misslyckandes och klantiga felsteg. Vad beror detta på?

Förmodligen är det bara en mental inställning, man räknar med att allt ska gå dåligt, och man mår kasst och är fientlig. Jag kan inte bevisa att det i sig drar till sig olycka – men jag är väldigt säker på att beteendet man är inne i får en att göra felaktiga val, som då påverkar oss negativt. Allt fungerar sämre när man är arg, helt enkelt. Kan man ta sig ur spiralen? Ja, det kan man.

Man tar sig ur spiralen genom att förändra sin syn på det förgångna. Man slappnar av, och föreställer sig att dagen har varit trevlig. Man föreställer sig kärleksfulla leenden och en avslappad kropp. Att man tänker sig att man njutit av hela dagen helt enkelt. Det här har visat sig fungera så mycket bättre än att tänka att hela dagen har varit pissig men att ”nu ska jag må bättre!”. Någonstans bestämmer vi hur saker ska vara i nuet utefter hur det har varit tidigare.

Har ni någon gång trott att en människa gjort något riktigt ruttet mot er, och mått dåligt hela dagen… för att sedan ha fått reda på att du har missförstått allting? Vad hände med nuet? Det förändrades drastiskt till det bättre, utan att någonting i verkligheten hade förändrats. Bara din syn på dåtiden har förändrats.

Dåtiden ger oss en känsla av vad vi har åstadkommit och vad som är lämpligt i nuet

Framtiden

Framtiden är också oerhört viktig, för att nå våra mål och må bra även framöver, inte bara i nuet. Har vi ingen bild av framtiden, så kan vi inte ha några mål, inga visioner och inga drömmar. Utan dessa så ser vi ingen anledning till att göra något. Och utan anledning så känns allt jävligt meningslöst, och till sist känns hela livet som att det kunde kvitta.

Därför försöker jag sätta upp mål och visioner med allt i mitt liv. Framför allt ska man nog göra det med områden man inte tycker så mycket om. Jobbet exempelvis… sätt upp ett mål i ditt jobb som säger att du ska jobba effektivare för varje dag som går. Se det framför dig. Du ska bemötas med respekt och glädje, och allt ska bara flyta på.

Har man det som mål, så kommer man också att göra det som krävs för att nå dit, per automatik. Vi är väldigt målstyrda vi människor nämligen. All viljestyrka i världen räcker inte till för att få oss att göra saker som vi känner är meningslösa och samtidigt smärtsamma.

Så när du motionerar nästa gång – tänk inte på allt du går misste om för att du måste träna – tänk på resultatet. Tänk på vad du vill bli!

Framtiden ger oss mening med livet och driver oss framåt

Jag gjorde just bort mig lite inför mig själv. Jag har haft ett så starkt fokus på framtiden, med hur bra allting ska bli på senaste, att jag börjat försumma nuet. Jag tänker väldigt positivt, saker som ”Nästa månad händer det, och om ett kvartal kommer jag vara såhär bra” osv. Men det är fel. Delvis fel i alla fall.

Man ska inte leva för framtiden, utan för nuet. Jag har ju bestämt mig för att arbeta med mig själv. Jag tyckte jag var duktig som åt rätt, drack rätt, motionerade och höll mig ganska nöjd. Men att inte äta tar ingen tid, tvärtom. Jag kan göra så mycket medan jag håller på med detta. Visst, jag läser i nån bok om ekonomi, och jag försöker fortfarande lära mig jonglera (viktigt maaaaah ).

Men nu stallde jag mig frågan man bör ställa sig varje timme åt minstone – VAD VILL JAG ALLRA HELST GÖRA JUST NU?! Klart jag vill gå ner i vikt, och det håller jag på att göra också. Men det räknar jag med redan liksom. Men det jag verkligen vill göra nu är att arbeta på min personlighet, min karisma, min charm, mitt kroppsspråk och min retorik. Jag vill bli en sån där som alla älskar, ni vet. Som stjäl allas fokus när han kommer in i ett rum. Som gör alla människor glada och nöjda med sig själva.

Så ska jag köpa strängar till min gitarr som min polare ska få dra och stämma upp, så ska jag lära mig spela gitarr också. Det har jag alltid velat kunna göra. Kanske lära mig ta en ton själv också, jag har aldrig sjungit i mitt liv, ens i duschen.

Så nu ska jag gå och googla runt lite på arbetstid. Det är fan rätt är det! Få betalt för att utveckla sig själv, mahahhahah!