Tonys magiska liv

Aleister Crowley, en ganska galen magiker...

När bloggen skapades så var den mer inriktad på djupare andlighet och på magi, därav domännamnet magik.se. Det följer fortfarande som en röd tråd, men ibland undrar nog vissa vad jag menar med ”Tonys magiska liv”. Jag menar inte ungefär samma som ”häftiga liv”, utan något djupare än så.

Vad är en magiker för mig?

En magiker är i världen, men inte av denna värld. En magiker lyssnar på tystnaden bakom ljuden, och hör tystnaden mellan tankarna. Han har kontakt med något större och djupare – men det är inget mystiskt – utan är bara närmare varandet än de flesta idag är.

Om man låter sina tankar avstanna utan att förlora medvetandet så känner man ett lugn och får en förståelse som inte kan förklaras med ord, eller ens förstås av psyket. Om vi hela tiden reagerar på det som händer omkring oss, så blir vi bara en produkt av världen, med ungefär lika mycket makt som en golvlampa. Det är när vi ställer oss utanför världen, ser den för vad den är, förstår dess symbolik och drivkrafter som vi kan börja vara en verklig medskapare med världen.

Jag anser inte att en magiker har övernaturliga krafter, jag tror helt enkelt att dessa människor lever ut sin mänskliga potential. Vi är djur, men vi är samtidigt inte som de andra djuren. Djuren kan förvisso vara närvarande i nuet, och de kan tänka och känna – men de kan inte tänka abstrakt på samma sätt och de är än mer en produkt av omgivningen. De reagerar, istället för att påverka. Människan är förmodligen det enda djur som kan ställa sig utanför, se, planera, skapa, förändra läget. Nåja, de allra flesta av oss gör det inte, men vi skulle kunna!

Jag ser Universeum lite som ytan på en flod. Det som sker, sker på ytan av denna flod. Skulle man vara omedveten om vad som döljer sig under ytan så skulle man aldrig kunna förutspå vad som kommer hända härnäst, och man skulle bara kunna påverka det genom att påverka ytskiktet. Men även om man motar vattnet i motsatt riktning så hjälper det inte särskilt mycket. Man påverkar, men det är väldigt ineffektivt och man känner sig snart maktlös inför naturen.

Det är välkänt inom andligheten att när man släpper sitt ego och sina tankar, så blir man mer ett med allt än annars. Det är ganska vanligt att människor börjar kommunicera med träd och dylikt under meditationer. Det är nog inte för att de plötsligt kan trädspråket, utan för att deras varande är synkroniserat med trädets. Det är därför ingen egentlig skillnad mellan de båda, därför behövs ingen kommunikation längre, förståelsen bara finns där. Om man skulle göra det här med floden, så skulle man kunna styra vattnet på ett mer effektivt sätt än innan.

Den stora frågan är… när man är synkad med floden, kommer man då vilja förändra den? Drivkraften att förändra var från början du själv, och när du måste släppa dig själv för att kommunicera/påverka med omgivningen så kanske denna drivkraft försvinner? Det är en fråga jag saknar svar på… kanske kan vi påverka först då när vi släppt egot och vår önskan är ren… eller så är naturen alltid perfekt, vilket vi inser när vi är där och därför inte vill förändra något.

En magiker förstår att allt i omgivningen bara är reflektioner av hans inre. Därför ägnar han mycket tid åt att förstå sig själv och sina drivkrafter. På samma sätt som han kan kika under ytan på floden för att förstå hur vågorna rör sig, kan han titta på sitt undermedvetna och lättare förstå varför vissa tankar över huvudtaget dyker upp. Man kan slåss mot individuella tankar, och slå sig trött, eller så kan man förstå ursprunget och ändra på något mer fundamentalt. Ett tecken på storhet är att förändra maximalt mycket med så liten ansträngning som möjligt. Detta kan bara ske genom djup integration med sig själv/omgivningen och förståelse.

Är du en magiker? Är jag? Ibland. Oftast inte. Men dithän ligger min strävan. Det är väldigt givande att meditera och experimentera med sitt eget varandra. Att låta psyket ta en paus ibland och inse att verkligheten ofta är något helt annat än man till vardags tror. För mig känns tankar ganska likt rädslor – som ett högfrekvent ljud som stör. Varandet känns som ett dovt brummande i jämförelse. Det här inser man dock först när man slutar tänka.

Jag skrev även i början av bloggen ytterligare information om vad jag ansåg att magi var.

Att nå sina mål

Min blogg har ju varit väldigt fokuserad på att nå mål och framgång, och det har även fått mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nå sina mål, och att risken finns att man lämnas tom och frågandes när målen väl är nådda.

Det gäller kanske inte alla, men det verkar vara ett mänskligt fenomen. Precis som när man köper en ny häftig pryl som ska förgylla ens liv, och inser att det var mycket roligare att planera köpet än att faktiskt ha produkten. Även om man faktiskt har nytta av den varje dag, så är det inget man går omkring och gläds av.

Samtidigt vet jag att man blir minst lika olycklig av att inte sträva efter framgångar över huvudtaget. Det är döden för en människa, och det är väl lite det som händer de flesta när de blir äldre och börjar nöja sig lite väl mycket med hur det är. Livet känns mediokert, meningslöst och tomt.

Lösningen ligger förstås mitt emellan dessa två kontrapoler, men det är verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man måste förstå att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt få det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte målet, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, så att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändå inte stagnera i sin utveckling.

Jag tror inte man måste vara överdrivet aktiv i sina önskningar heller. Jag drömde mycket mer förr i tiden, och längtade efter något större och mer storslaget. I stor mån har jag slutat drömma så pass stort, och det har också påverkat min glädjenivå. Jag misstänker att det räcker att ha riktigt stora tankar i bakhuvudet, samtidigt som man lever sitt liv, för att hålla sig nöjd och intresserad.

Ett mål, långt långt borta, och många korta mål på vägen som man tar i den takt man orkar. Glömmer man målet längst bort så tappar de korta målen sina syften, och glömmer man de korta målen så kan man inte längre tro på den stora drömmen.

En annan faktor som spelar in är vilken glädjenivå man kan få ut ur en dröm. Ibland känns livet mörkt, och vad man än tänker ut så lockar det inte alls. Har du någon gång varit depressiv så vet du att det är där det grundar sig i. Jag tror att det här beror på att man saknar tro på att det verkligen kan slå in. En dröm som verkar ouppnåelig triggar oss inte det minsta, det kan snarare trycka ner oss ytterligare.

Så man får hitta drömmar som man kan acceptera är möjliga, och drömma större och större allteftersom man når sina mål. Eller så får man arbeta med sig själv och sin begränsade tro på vad man kan prestera. Det finns inget mer underbart än att ha ett tydligt mål, tro på det och sakta märka att man närmar sig det. Det ger sann mening med livet, oavsett om målet är meningslöst i sig självt eller inte.

Balans, nyckeln till lycka?

Livet är en balans. Det är inte första gången jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord… balans mellan vad?! Det är inte alltid så lätt att veta vart mitten ligger, och man får helt enkelt prova sig fram i livet. Kanske håller man på att omrevidera den gränsen ända tills man blir gammal?

Jag trivs ju bra där jag jobbar nu, men då och då brukar jag söka intressanta jobb. Som jobbmarknaden är så brukar jag ganska sällan få några erbjudanden, men idag var jag på intervju!

En sak som slår mig är hur lugn jag är nu för tiden. Känner ingen press, och det känns som att vi bara sitter och samtalar helt avspänt och trevligt. Det var jag, personalchefen och min potentiella framtida chef.

Det gick skitbra i alla fall, jag tror de är intresserade, även om jag saknade ett par områden de nog ville ha. Men jag visade framfötterna utan allt för stort ego. Av 40 sökanden kallade de 7 dit. Nästa vecka går 3 pers vidare. Vi får väl se! Då blir det personlighetstest och grejer…

Men det var en jäkligt kul arbetsplats! Verkligen! Vill inte skriva vilken, så att de inte hittar inlägget på Google Men vi snackar 6 veckors betald semester, 800 spänn för ett årskort på gym, och mycket mer centralt blir det inte. Ensamt ansvarig för en IT-miljö, och jag gav ett löneanspråk på 5000 mer än jag har idag. Det kommer jag inte få, det syntes på deras miner hahah!

Om jag ens ska fundera på det så kräver det några tusingar till i månaden i alla fall, och att jag kan ta tjänstledigt på min nuvarande arbetsplats medan jag har provanställningen där. Det får jag kolla upp.

Idag vägde jag förresten 79,5. Gött! Jag har liksom fuskat en hel vecka och inte tränat ens, på grund av lite problem med höften (som nästan är helt borta nu). Nu har jag ätit bra sen i måndags, men jag äter ändå nån chokladbit och sådär om dagen. Så jag försöker knappt… väger jag samma till nästa vägning den 2 juli så är jag nöjd. Går jag ner 0,5 kg till så gör det inget. Men däremellan kommer midsommar, tjejens föräldrar och min syster. Så det är tveksamt

Jag har funderat en hel del, och kommit fram till att alla problem jag har i livet egentligen är påhittade problem. De finns inte egentligen, men tanken om vad saker skulle kunna innebära har gjort mig närmast skräckslagen ibland. Det är inte klokt. På riktigt. Det är sinnessjukt …

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med ”men tänk om..?”, ”vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.

Sist skrev jag om att älska sig själv, och idag kom jag på ännu en sak som jag gör mindre nu än förut, och som kanske kan påverka mitt mående till det sämre.

Jag har alltid varit ganska radikal vad det gäller tron på att allt är möjligt. Det har varit lite som en religion för mig och jag har blivit närmast stött när folk påstod saker som ”efter sol kommer regn” och ”man måste må dåligt ibland för att kunna må bra senare”. Det har alltid klingat så fruktansvärt fel i min själ.

Nu för tiden finns det väl kvar någonstans där bakom, men ”religionen” levde inte längre kvar i mina känslor. Jag trodde inte riktigt på det, jag kände istället att man måste kämpa för att komma vart man vill – och då är man ju egentligen ett offer för omständigheter och verkligheten.

Men idag blev jag påmind att allt verkligen är möjligt! Samt att världen ler mot en om man ler mot den. När jag förväntar mig att goda saker kommer hända mig idag och att jag kan bli precis vad jag vill så känns allting väldigt roligt. Ser fram mot arbetsdagen, ser fram mot nya ”problem” osv. För varje ny händelse i vardagen så har jag chans att bestämma vem jag är!

Detta i kombination med att verkligen lyssna på psyket har gjort mig lycklig idag. Psyket avbryter nästan allt och funderar kring allt som kan gå dåligt. Den tror seriöst att den måste lösa alla problem innan de ens uppträder. Det gör att hela livet känns spänt, oroligt och helt åt helvete. Nu ska jag försöka ta det som det kommer bara. Le mot världen, förvänta mig det allra högsta och aldrig glömma bort vem jag är.

Om ni har märkt det så har mitt fokus gått lite från det fysiska tillbaka till det andliga Jag är fan omotiverad till att gå ner i vikt just nu, men den strävan kommer nog snart igen. Till dess ska jag försöka undvika att gå upp i vikt – men jul och nyår stundas ju. Se, nu börjar psyket oroa sig igen. AVBRYT!