Att nå sina mål

Min blogg har ju varit väldigt fokuserad på att nå mål och framgång, och det har även fått mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nå sina mål, och att risken finns att man lämnas tom och frågandes när målen väl är nådda.

Det gäller kanske inte alla, men det verkar vara ett mänskligt fenomen. Precis som när man köper en ny häftig pryl som ska förgylla ens liv, och inser att det var mycket roligare att planera köpet än att faktiskt ha produkten. Även om man faktiskt har nytta av den varje dag, så är det inget man går omkring och gläds av.

Samtidigt vet jag att man blir minst lika olycklig av att inte sträva efter framgångar över huvudtaget. Det är döden för en människa, och det är väl lite det som händer de flesta när de blir äldre och börjar nöja sig lite väl mycket med hur det är. Livet känns mediokert, meningslöst och tomt.

Lösningen ligger förstås mitt emellan dessa två kontrapoler, men det är verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man måste förstå att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt få det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte målet, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, så att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändå inte stagnera i sin utveckling.

Jag tror inte man måste vara överdrivet aktiv i sina önskningar heller. Jag drömde mycket mer förr i tiden, och längtade efter något större och mer storslaget. I stor mån har jag slutat drömma så pass stort, och det har också påverkat min glädjenivå. Jag misstänker att det räcker att ha riktigt stora tankar i bakhuvudet, samtidigt som man lever sitt liv, för att hålla sig nöjd och intresserad.

Ett mål, långt långt borta, och många korta mål på vägen som man tar i den takt man orkar. Glömmer man målet längst bort så tappar de korta målen sina syften, och glömmer man de korta målen så kan man inte längre tro på den stora drömmen.

En annan faktor som spelar in är vilken glädjenivå man kan få ut ur en dröm. Ibland känns livet mörkt, och vad man än tänker ut så lockar det inte alls. Har du någon gång varit depressiv så vet du att det är där det grundar sig i. Jag tror att det här beror på att man saknar tro på att det verkligen kan slå in. En dröm som verkar ouppnåelig triggar oss inte det minsta, det kan snarare trycka ner oss ytterligare.

Så man får hitta drömmar som man kan acceptera är möjliga, och drömma större och större allteftersom man når sina mål. Eller så får man arbeta med sig själv och sin begränsade tro på vad man kan prestera. Det finns inget mer underbart än att ha ett tydligt mål, tro på det och sakta märka att man närmar sig det. Det ger sann mening med livet, oavsett om målet är meningslöst i sig självt eller inte.

Balans, nyckeln till lycka?

Livet är en balans. Det är inte första gången jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord… balans mellan vad?! Det är inte alltid så lätt att veta vart mitten ligger, och man får helt enkelt prova sig fram i livet. Kanske håller man på att omrevidera den gränsen ända tills man blir gammal?

Jag trivs ju bra där jag jobbar nu, men då och då brukar jag söka intressanta jobb. Som jobbmarknaden är så brukar jag ganska sällan få några erbjudanden, men idag var jag på intervju!

En sak som slår mig är hur lugn jag är nu för tiden. Känner ingen press, och det känns som att vi bara sitter och samtalar helt avspänt och trevligt. Det var jag, personalchefen och min potentiella framtida chef.

Det gick skitbra i alla fall, jag tror de är intresserade, även om jag saknade ett par områden de nog ville ha. Men jag visade framfötterna utan allt för stort ego. Av 40 sökanden kallade de 7 dit. Nästa vecka går 3 pers vidare. Vi får väl se! Då blir det personlighetstest och grejer…

Men det var en jäkligt kul arbetsplats! Verkligen! Vill inte skriva vilken, så att de inte hittar inlägget på Google Men vi snackar 6 veckors betald semester, 800 spänn för ett årskort på gym, och mycket mer centralt blir det inte. Ensamt ansvarig för en IT-miljö, och jag gav ett löneanspråk på 5000 mer än jag har idag. Det kommer jag inte få, det syntes på deras miner hahah!

Om jag ens ska fundera på det så kräver det några tusingar till i månaden i alla fall, och att jag kan ta tjänstledigt på min nuvarande arbetsplats medan jag har provanställningen där. Det får jag kolla upp.

Idag vägde jag förresten 79,5. Gött! Jag har liksom fuskat en hel vecka och inte tränat ens, på grund av lite problem med höften (som nästan är helt borta nu). Nu har jag ätit bra sen i måndags, men jag äter ändå nån chokladbit och sådär om dagen. Så jag försöker knappt… väger jag samma till nästa vägning den 2 juli så är jag nöjd. Går jag ner 0,5 kg till så gör det inget. Men däremellan kommer midsommar, tjejens föräldrar och min syster. Så det är tveksamt

Jag har funderat en hel del, och kommit fram till att alla problem jag har i livet egentligen är påhittade problem. De finns inte egentligen, men tanken om vad saker skulle kunna innebära har gjort mig närmast skräckslagen ibland. Det är inte klokt. På riktigt. Det är sinnessjukt …

Jag kom fram till att min oroliga personlighet är en kvarleva från lång tillbaka, kanske ända från barndomen. Jag insåg också att jag kunde släppa min personlighet och vara helt blank och bestämma vilka egenskaper jag skulle besitta. Jag vill inte att mitt liv påverkas av dåtiden, jag vill att det ska påverkas av mina intentioner i nuet.

På vägen till jobbet idag fick jag en skön tanke som jag kanske inte fått om jag inte gjort ovanstående övning. Jag började se livet lite som judo – i stället för att kämpa mot mina problem så kan jag använda mig av energin som kom mot mig och riktade den åt ett annat håll.

Det gäller alltså dels att sluta fantisera ihop värsta tänkbara scenarier, och dels att se med rent psyke på det som kommer mot en och lita på att man kan hantera det graciöst när tiden är kommen. Med en elegant svepning ändrar man något som tidigare uppfattades som problem, till något väldigt bra. Och helt utan att känna ångesten och nervositeten.

Jag har övat på att göra mig av med ”men tänk om..?”, ”vad händer när…?” och bara lita på att det kommer lösa sig helt naturlig. Inte av sig självt kanske, men jag är inte längre rädd för något som kommer mot mig. Det känns snarare lite som en intressant utmaning.

Det här är inte helt lätt, psyket är så inställd på felsökning att den alltid hittar saker är fel och saker som kan gå fel. Den hittar också på saker man måste göra, för om man inte gör det, oj oj oj, då kan detta och detta hända. Snälla… om det är såhär den genomsnittsliga människan går omkring och tänker så kan jag förstå att alla depressiva, får cancer och dör i förtid.

Sist skrev jag om att älska sig själv, och idag kom jag på ännu en sak som jag gör mindre nu än förut, och som kanske kan påverka mitt mående till det sämre.

Jag har alltid varit ganska radikal vad det gäller tron på att allt är möjligt. Det har varit lite som en religion för mig och jag har blivit närmast stött när folk påstod saker som ”efter sol kommer regn” och ”man måste må dåligt ibland för att kunna må bra senare”. Det har alltid klingat så fruktansvärt fel i min själ.

Nu för tiden finns det väl kvar någonstans där bakom, men ”religionen” levde inte längre kvar i mina känslor. Jag trodde inte riktigt på det, jag kände istället att man måste kämpa för att komma vart man vill – och då är man ju egentligen ett offer för omständigheter och verkligheten.

Men idag blev jag påmind att allt verkligen är möjligt! Samt att världen ler mot en om man ler mot den. När jag förväntar mig att goda saker kommer hända mig idag och att jag kan bli precis vad jag vill så känns allting väldigt roligt. Ser fram mot arbetsdagen, ser fram mot nya ”problem” osv. För varje ny händelse i vardagen så har jag chans att bestämma vem jag är!

Detta i kombination med att verkligen lyssna på psyket har gjort mig lycklig idag. Psyket avbryter nästan allt och funderar kring allt som kan gå dåligt. Den tror seriöst att den måste lösa alla problem innan de ens uppträder. Det gör att hela livet känns spänt, oroligt och helt åt helvete. Nu ska jag försöka ta det som det kommer bara. Le mot världen, förvänta mig det allra högsta och aldrig glömma bort vem jag är.

Om ni har märkt det så har mitt fokus gått lite från det fysiska tillbaka till det andliga Jag är fan omotiverad till att gå ner i vikt just nu, men den strävan kommer nog snart igen. Till dess ska jag försöka undvika att gå upp i vikt – men jul och nyår stundas ju. Se, nu börjar psyket oroa sig igen. AVBRYT!

Idag gick jag och funderade på vad som skiljer sig nu och för några år sedan, när jag upplevde att jag mådde bättre. Jag har tänkt på det mesta, men jag har aldrig kommit på tanken att jag uppskattade mig själv mycket mer förut än jag gör nu. Allt i mitt liv är bättre nu än då. Därför har det aldrig slagit mig att jag skulle kunna tycka mindre om mig själv nu.

Jag kom plötsligt ihåg den kanske viktigaste faktorn välmåendet. Nämligen att älska sig själv och vara riktigt nöjd med det man är. Jag har förstås kommit på den här tanken förr, men det är inte så ofta det slår mig hur viktigt det faktiskt är.

Jag inser nu att de flesta av de saker som gör att vi mår dåligt härrör från ett stadie av att inte vara nöjd med den man är. Stress exempelvis; Man är stressad för att man känner brist på kontroll. Brist på kontroll kommer sig ur en känsla av maktlöshet, man kan inte påverka, man försvinner, man vet inte vem man är och kan inte finna sin inre styrka. Man blir ett offer för omständigheter. Om vi hade varit jävligt nöjda med vilka vi var så tror jag att det vore omöjligt att börja känna att man förlorade kontrollen.

Allt som har med dålig självkänsla att göra är ju självklara symptom, exempelvis nervositet, blygsel, klantighet, svårt att prata inför grupp osv. Man bryr sig mer om vad andra tänker om en, än att faktiskt berätta något, så blir det bara fel.

Jag har tänkt att man måste kunna se det positiva med omgivningen och livet,  för att kunna må bra. Men väldigt ofta har det bara tagit emot… jag försöker förgäves, och mitt psyke hittar såklart saker att vara glad över, men inte fan blir jag faktiskt glad av att tänka på det. Något fattas. Idag kom jag på att hela världen ler mot dig när du älskar dig själv. Man behöver inte tänka positivt om man är positivt inställd till sig själv, det sker bara helt naturligt.

Jag hade så mycket mer drömmar för några år sedan än jag har nu. När jag inte hade så mycket så drömde jag desto mer, och peppade mig själv inför framtiden. Nu har jag fått det jag drömde om, som världens bästa flickvän, en grym lägenhet i centrala Göteborg, gått ner massa i vikt, har ett fritt och ganska välbetalt jobb, blivit mycket mer social osv osv.  Allt jag känner är: Jaha, nu då? Drömmarna börjar sina… mitt psyke börjar sakta lära sig att belöningen av att nå sina drömmar inte är särskilt hög.

Visst, jag kan få mer pengar, jag kan skapa något otroligt projekt, jag kan nå min sanna målvikt. Men jag vet att det inte kommer förändra så mycket alls. Det kan vara roliga sysslor, men det kommer inte göra mig nöjd.

Tony funderar

Lösningen är förstås inte att sluta kämpa för att nå sina mål, utan snarare att ändra perspektiv. Att se sina mål som roliga sidoprojekt i livet, och själva vägen till målen som mest njutbart. Lyckan kommer inte ur saker man skaffar, eller får. Den kommer inte ens med andra människor. Den kan bara komma ur oss själva.

Idag gick jag omkring och njöt av allt jag hade omkring mig, alla saker, all frihet, alla människor, och framför allt av den jag var. Det påverkade mig direkt, det gjorde mig riktigt lycklig, peppad, ja exalterad. Jag märkte på andra människor att de märkte det direkt – folk log mot mig löjligt mycket mer än i vanliga fall.

Till sist vill jag bara säga till er som tycker detta låter ganska egoistiskt, att egoism stiger ur självförrakt, och inte ur självkärlek. Älskar man sig själv så vill man bara ge till andra – varför skulle man inte göra det – allt man har är i överflöd.

Ja, det här kanske inte hjälpte så mycket. ”Allt du behöver göra är att älska dig själv”. Ja, det är ju de flestas problem också… alla kämpar för att bli omtyckta för att de inte kan älska sig själva. Jag kan nog inte hjälpa er där, men jag skulle tro att man får börja i liten skala och se vad man har. De få positiva sidor du känner att du faktiskt har. Tänk på dem, känn hur det känns att vara en människa som besitter dessa egenskaperna. För många är det för stort att älska sig själv, det känns bara falskt om man tvingar det på sig. Ta en sak i taget…

Hur definierar du dig själv? Är det en beskrivning av en gudom, eller av en tafatt, misslyckad människa? Det jag vet är att det som saknas i ditt liv inte finns utanför dig själv…

Jag tänkte gå igenom för mig själv vad jag har lyckats med och inte lyckats med ännu, sedan bloggens start. I inlägget Mitt nya liv beskrev jag vilka mål jag hade i livet, och efter det trillade det till flera nya mål. Det slog mig att även om det känns som jag haft massa motgångar så har det hänt mycket! Jag har fixat min kropp, jag har fått världens bästa flickvän jag vill leva med för alltid, jag har fått min drömlägenhet och jag har fått körkort! Det går fort, bara man ger sig fan på det. Och nog fan gör det ont ibland.

Här är den samlade listan med mål som jag har haft sedan bloggens start för lite mer än ett år sedan:

• Gå ner i vikt, hålla hälsan hög, se bättre ut.
  • Status: Jag har gått ner 36 kg och har börjat sakta närmat mig min målvikt, även om det är minst 14 kg kvar. Jag ser bättre ut, mår mycket bättre och är starkare. Hela mitt liv är förändrat egentligen, bara att jag vant mig så sakta att det känns så självklart nu. Till slutet av året hoppas jag på att gå ner resterande kilon.

• Öka karisma, öka retorik och hur jag framställer mig själv. Självförtroende.
  • Status: Blivit lite bättre, bättre självkänsla i och med viktnedgången. Jag har lyssnat på en del ljudböcker som inspirerat och förändrat mig. Men här har jag väldigt mycket kvar att arbeta på. Det är lite av ett misslyckande faktiskt. Men nu är det dags att börja fokusera på detta igen!

• Öka ekonomiska tillgångar, mer pengar än jag gör av med.
  • Status: Jag har ökat min månadslön med 6500 kr i månaden, så det har verkligen förändrat min levnadsstandard. Jag fick en fet klumpsumma också, som mycket har gått till körkortet. Idag har jag gott så jag klarar mig, men jag har inte kommit dit jag vill. Jag vill samla ihop till en buffert så jag klarar mig i några månader om det skulle knipa.

• Ständigt inre lugn och glädje, aldrig stress
  • Fail. Det har inte skett, bara periodvis. Jag har varit lyckligare i livet än jag är nu, men det har verkligen börjat nå topparna igen. Och jag kan väl säga att jag har jävligt höga mål vad det gäller hur man bör må.

• Ta körkort
  • Success!! Lyckades idag. Fy helvete vad svårt det var, och dyrt också. Över 30 papp gick det på… men nu är det över!! Nu kan jag börja fokusera på annat!

• Lära mig spela gitarr
  • Njäe, jag lärde mig typ 8 ackord och kunde spela lite. Nu kan jag väl fyra av dem ännu och nån liten melodislinga, men nej. Det ligger på is. Inte så sugen… men nån gång!

• Hitta en lägenhet i centrum.
  • Yes!! Jag hade sån tur! Jag har fått min drömlägenhet nu, som förvisso är dyr men ändå. Den har nära till allt. 20 min gångväg till jobbet, 3 min till affären, 20 meter till spårvagnen. En livsdröm som blivit sann!

• Bli bättre på Engelska
  • Lite fail. Även om mycket av rädslan till att prata engelska faktiskt har släppt så har jag inte blivit mycket bättre. Men jag tänkte ta tag i det.

• Bli bättre på PHP och utveckla något större projekt.
  • Lite fail också, jag har lärt mig lite mer och kodat på nåt projekt ibland, men jag har inte gjort mig själv till den expert jag hade tänkt mig.

Nya mål i livet

Ja, så nu har jag lite nya mål i livet, som jag vill börja jobba med nu genast.

• Samla ihop en buffert, så jag klarar mig i, säg, 3 månader utan att jobba om det skulle behövas. Jag har insett att väldigt mycket beror på om jag har jobb eller inte, och att jag riskerar att förlora min underbara bostad om det skulle skita sig rejält, trots A-kassa. I alla fall blir det knapert. Så vill jag inte ha det.
• Nå min målvikt, och sedan börja bulka upp och få riktigt bra kondition. Springa Göteborgsvarvet 2011 kanske?
• Jag vill börja satsa lite mer på min karriär, nu när körkortet är över så tänker jag börja plugga på egen hand. Främst sådant jag redan pluggat, men var för lat för att certifiera mig i. Jag vill certifiera mig i CCNA-nätverksteknik, i VMWare och i nån linuxkurs.
• Fixa min självkänsla ordentligt så att jag är riktigt stolt över mig själv och älskar mig alltid. Slappna av och leva mer i nuet, njuta mer av livet.

Jag har haft ganska tråkigt de senaste dagarna, jag har haft semester ett tag nu och Internet började bli för stillsamt helt enkelt. Jag har inte mått så bra heller generellt, inte dåligt direkt, men det har känts som det är för mycket helt enkelt. Jag ska flytta snart, och åka till Oskarshamn och köra upp på måndag. Så det är mycket pluggande som behöver göras, mycket städning och planering.

Så kände jag att jag mådde dåligt över bagatellartade saker, helt obefogade ting. Jag började reflektera över varför rädslorna dök upp, och kring vart de bottnade. Jag kom fram till att mina största rädslor i livet var att inte vara älskad/uppskattad, samt att inte vara trygg. Alla mina rädslor i livet handlar om detta. Oavsett om det gäller att bli lämnad av någon man älskar eller att bli pank pga. oförutsedda händelser.

Jag tänkte att man kan lösa rädslorna genom att arbeta med sig själv så att man rädslorna blir obefogade. Det har ju lite varit den här bloggens tema egentligen. Fast jag insåg snabbt att rädslorna jag hade redan var obefogade. Det handlade snarare om ett synsätt än om något som faktiskt behövde göras. Så jag tänkte fokusera på att tänka på rätt saker för att göra mig själv glad.

Men jag hade fortfarande tråkigt, och ganska överväldigad av verkligheten. Så började jag glo lite på andlig litteratur, som jag ägnade mig åt mer för, och det dröjde inte många minuter innan jag blev lycklig och inspirerad igen! Jag återfann mitt Överjag och förstod dess uppgift. Jag blev påmind om att det inte är psykets uppgift att försöka komma på hur man ska gå till väga för att nå sina mål. Psyket är värdelöst för detta ändamål, det enda det orsaker är stress och depression.

Psykets uppgift är att komma på vad man vill göra, och fokusera på detta. Föreställa sig, längta, drömma. Dess uppgift är också att kunna reflektera och tänka på dåtid och nutid, men aldrig framtid. Överjaget svävar högt ovanför, och har en överblickbarhet som psyket saknar. Om man låter det, så kan det guida en till rätt vägar. Men när psyket redan innan har bestämt vilka vägar som över huvudtaget är möjliga, så limiterar man överjagets möjlighet att guida en vidare.

Ofta finns det ju vägar som är mycket bättre att ta, som vi missar när vi är för trångsynta. Vi ska bara slappna av, fokusera på vad vi vill, och följa vårat överjag. Men hur vet man då vilken väg som är överjagets väg, och vilken väg som är psykets väg? Enkelt! (Trodde du inte va? ). Överjagets väg är alltid länkad till känslor liknande upprymdhet, känna sig exalterad, lycklig, förväntansfull. Det känns rätt helt enkelt. Psykets väg är analyserande, väger för- och nackdelar. I samband med psykets vägar så fylls man ofta av nervositet för att det kan gå fel, ångest, förtvivlan, osäkerhet. Fel väg.

Men, tänker du, jag får inga exalterande känslor till vardags, det är faktiskt ganska sällsynt! Ja, följer man väldigt sällan överjagets väg så får man väldigt sällan dessa underbara känslor. Anledningen till att man inte följer dessa vägar är för att man är rädd. Psyket sätter en spärr. Någonstans hade man storslagna drömmar som exalterade en, och någonstans på vägen så blev man vuxen. Man insåg att man inte bör följa sina känslor utan sina tankar. Och så har man också ett ganska analytiskt och ångestladdat liv många gånger.

När man börjar förstå hur överjaget jobbar, och börjar följa överjaget, så får man fler och fler av dessa känslor. Överjaget fortsätter inte i all oändlighet att ge en massa nya förslag på hur man kan komma vidare när man ändå inte agerar på de första anvisningarna man fått. Bevisa för överjaget att du lyssnar genom handling, så ska du se att den fortsätter guida dig, och du fortsätter ha ett fritt, glatt och intressant liv med mycket självutveckling.

Säger jag, som just återupptäckt detta. Jag är ingen expert, och jag skriver det här mycket till mig själv egentligen. En annan sak detta medfört är att jag känner mig så jävla trygg. Jag får en annan världsbild, där jag inte måste kämpa så förbannat hela tiden, och där jag aldrig är ensam. Jag antar att många skulle kalla detta överjag för Gud, medan vissa ser det som en funktion i hjärnan. Det är ganska oviktigt, det är jävligt tillfredsställande oavsett!

Jag satt på bussen hit och funderade lite på alla människor som satt omkring mig. Jag tänkte på att man verkligen såg på många av dem att de var den där inåtvända typen. Typen som är receptiv men aldrig aktiv. Deras personlighet stör mig faktiskt lite när jag tänker på det, förmodligen för att jag har varit precis lika dan själv.

Deras version av framgång är att undvika jobbiga situationer, nya erfarenheter och saker de inte har kontroll över. De vill ha det som de har det, och de vill inte utmanas. Deras version av självutveckling är att läsa en bok, eller att göra en webbplats. Möjligen att resa någonstans, men inte för långt, i fall något händer…

Man tror att man bara har den personligheten, eftersom man trivs att leva på det sättet och det känns naturligt. Men sanningen är att det inte finns något som är naturligt för oss människor – det finns bara inlärda mönster. Jag trivdes att leva på det där sättet för att jag var rädd, och för att jag inte kunde tro på att jag skulle lyckas med saker om jag ansträngde mig. Livrädd för att misslyckas, helt enkelt.

Jag vet inte hur jag kom ifrån det där monotona zombielivet. Men jag tror det har skett i etapper. Att komma ut i arbetslivet var en rejäl skjuts i självutvecklingen. Där utmanas jag varje dag och måste fatta beslut som jag är osäker på, och jag måste göra obekväma saker. Det är vardagsmat, och då sprider det sig lätt även till den privata sfären.

En annan sak är att jag jämför sig med människor som har lyckats bättre än jag själv har gjort. Vissa människor kanske gräver ner sig och rättfärdigar sitt leverne med att påstå att de ändå inte vill ha det liv som de har. Men är man sann mot sig själv så fylls man av avund och längtan när människor har något som man själv önskar att man hade. Denna längtan har jag överfört till handling, i så stor mån som möjligt.

Döden för mig vore att umgås med dessa klena människor som jag beskrev ovan. Därför att det inte skulle föra mig framåt. Jag vill alltid umgås med människor som är mer framgångsrika än vad jag är, som ständigt påminner mig om hur bra man kan vara, om man lägger manken till.

När man är nere i träsket ser man framgångsrika människor som idioter, eftersom de aldrig stannar upp och njuter av det de åstadkommit, utan alltid vill på nästa sak i stället. En oändligt lång strävan, utan njutning, kan tyckas. Men så är det ju inte lyckligtvis. Det är själva resan som är rolig, och nog fan är det skönt att nå livsmål, men direkt efteråt ser man fram mot sin fortsatta resa.

Jag vill vädja till alla människor att göra saker de är rädda för. Skit samma om det går åt helvete, och skit samma om ni blir sårade. Det kan gå åt helvete, det är sant, men i 9 fall av 10 så för det en framåt, och man kan lära sig att älska sig själv. Inte på det där ”jag är bra som jag är”-sättet, utan att verkligen känna sig stolt över den man är. Det är världens bästa känsla, enligt mig.

Fan vilken härlig dag!! Mycket går min väg just nu. Många ting som gör mig lycklig att tänka på. Konstigt det där, ibland går det månad efter månad utan utveckling i livet, sedan händer allt bra samtidigt…

• Jag har skrivit på kontraktet för nya lägenheten idag, mitt inne i centrala Göteborg. En gammal livsdröm som blir verklighet! Jag har även lämnat in uppsägning av lägenheten idag.
• Min Jenny har flyttat till Göteborg nu! Ser fram mot att umgås oftare med henne nu, saknar henne hela tiden fan. Hon får mig att leva upp – jag vill ha mer av den varan <3
• Fick löneförhöjning idag! Inget särskilt, utan en årlig sådan. Men jag fick 1000kr extra brutto. Det är väl okej, även om jag inte ligger på samma nivå som mina kollegor. Man kan inte klaga när man har 25 000:- i min ålder, och 28 semester dagar, schyssta kollegor och bra arbetsplats. Passar bra nu när jag byter lägenhet och får dyrare
• Nutrilettdieten fungerar över all förväntan! Jag vägde mig första gången för lite mer än en vecka sedan, och jag var osäker på hur mycket jag hade gått upp innan jag påbörjade dieten. Men jag blev glad när jag låg på 99,5, lägst hittils alltså! I förrgår vägde jag 98,5, och idag vägde jag 97,5 Det är typ omöjligt att det är fett som försvinner, men jävlar vad det går undan just nu. Den 5 jun gör jag en officiell vägning, vi får väl se om jag kommer under 96 till dess… *börjar drömma*
• Jag gick igenom alla (alla!) mina kläder precis, och provade allt. Även sådant jag beslutat mig för att ge bort sedan tidigare, för att vara säker. Det var jättemycket kläder från förr som jag plötsligt kunde ha igen, som inte gick för några månader sedan. Det var även nyköpta kläder jag köpt men som inte passat. Så nu har jag typ 3 nya jeans, 3-4 nya skjortor och lika många tröjor. Och alla ser bra ut och sitter fint. Urkul! Och billigt framför allt, hehe. Dessutom fick jag bort lika mycket kläder till som jag redan tänkt ge bort. Jag kan inte spara på kläder som är för stora ”ifall jag går upp igen”, jag mår illa om jag tänker så. This is the point of no return.

Så, en riktigt bra dag!

Fan va härligt! Ett av mina stora livsmål har varit att få tag i en lägenhet i centrala Göteborg, som jag kunde trivas i och som inte var allt för omodern. Jag var beredd att arbeta för det, och jag var beredd att offra ett par bekvämligheter för att få den. Nu, efter några månaders sökande, blev den min!

Jag har sökt lägenheter varje morgon på boplats.se, bara de i Centrum och i Majorna i princip. Jag visste att chanserna var små att få dem, men jag hade redan ett förstahandskontrakt så det spelade ingen roll. Inte ofta, men vissa morgonar så ilade det till i fantasinerven på mig när jag hittade en riktigt bra lägenhet. Jag tänkte ”Wow! Om den här var min, vad underbart det skulle vara!”. Och så började jag fundera kring hur mitt liv skulle se ut.

Nu fick jag en av dessa lägenheter! Jag är en person som tror att känslor och tankar påverkar den faktiska verkligheten, och jag tänker att om man föreställer sig att man redan har en lägenhet och känner att det är sant, så ökar möjligheterna till att det ska bli sant radikalt. Därför tror jag det var bra att jag började fantisera om hur mitt liv skulle se ut om jag fick denna lägenhet, jag tror att det ökade mina chanser.

För 2-3 veckor sedan fick jag mail om att jag hade fått en visning, jag kollade upp adressen och blev lyrisk! Vilket ställe! 5 minuters gångväg till Centralstationen. Drömläge, verkligen.

Men vilken hyra sen, uscha. Jag får betala 6500 spänn för en 1a på 53 kvadrat. Men så är huset från 2004 också, och med hög standard. Jag är beredd att betala detta för att nå min dröm. För att känna känslan att jag kan gå eller cykla vartän jag vill. Att kunna möta folk på stan för en fika utan att besvära sig med att tajma in spårvagnar och sitta och glo ut genom fönstret i ett desperat försök att underhålla sig själv. Att slippa ägna över en timme om dagen på att bara resa fram och tillbaka till jobbet!

Visningen gick bra i alla fall, paret som bodde där var informativa och trevliga. Jag gillade lägenheten skarpt! Förra veckan ringde de och ville ha arbetsgivarintyg, vilket jag ordnade och skickade iväg inom loppet av en timme Så lägenhetskåt var jag. Först idag ringde de och bokade tid för kontraktsskrivning.

Det är inflyttning först 16e juli, så jag har tid på mig att fixa saker, och det är mycket som ska göras…

• Säga upp lägenheten.
• Kolla upp om bredbandet/telefonin ska flyttas eller stängas av.
• Beställa el (gratisel nu).
• Sälja utemöbler, balkongen är inte lika enorm som den är nu.
• Sälja min stationära dator som står oanvänd. Ge bort gamla kläder och prylar.
• Kolla upp vad det kostar att anlita en flyttfirma, vore skönt att slippa besväret.
• Successivt gå igenom alla mina saker och slänga det som inte skall användas.

Men mycket är roligt arbete! Och jag ser fram så mycket mot följande ting:

• Kunna gå till affären på ett fåtal minuter, kan handla när jag känner för det, eller om jag har glömt något. Slippa planera det så jäkla mycket.
• Ha ett stort utbud av resturanger omkring mig, där jag kan käka med vänner osv. (Sushi finns!! )
• Slippa mer än en timmes resväg till och från jobbet.
• Få mer lättsamt appropå-besök från vänner som bara ”har vägarna förbi”.
• Ha kollektivtrafiken 30 meter från lägenheten, som tar mig nästan vart jag vill utan byte, även nattrafik.
• Att kunna dra till Nordstan bara sådär för skojs skull en sväng. Eller kunna gå på stans största bio på 10 minuter.
• Att äga en cykel som jag kan ta mig vart jag vill med.
• Mer svensk kultur, fler svenskar. I förorten har det gått för långt för länge sedan. Tryggare stämning!
• Mycket mer!!

Här har ni min framtida innergård då ^_^

Jag har tidigare nämnt att jag tror på att verkligheten formar sig efter vad vi förväntar oss skall ske. Nu för tiden är jag väl i och för sig lite tveksam till om det är som så, eller om vår mentala inställning får oss att göra rätt val för att hamna där vi vill. Det är en lite mer ”rationell” teori.

Det spelar inte så stor roll egentligen, utan det viktiga är att det faktiskt fungerar! Jag hörde något just som verkligen inspirerade mig och fick mig att börja tänka i dessa banor igen. Det kändes som en stor, svart klump släppte från mitt bröst. Och jag fylldes av tanken ”Ja visst ja, det är så här det ska kännas…”. Ibland glömmer man hur det känns att vara avslappad.

Det som fick mig att reagera var att det sades att man inte bara skulle ha höga förväntningar, utan att man skulle förvänta sig att det minsta som kan ske är det bästa jag kan föreställa mig! Alltså att det kan bli så mycket bättre än jag kan föreställa mig, men utan tvekan blir det i alla fall lika bra som jag kan föreställa mig.

Detta synsätt förändrade något i mig. När jag bara trodde att det kunde bli lika bra som jag kunde föreställa mig, så kändes det någonstans lite omöjligt, eftersom det är det bästa som kunde ske. Det skulle krävas så mycket av Universum liksom. Sedan fick jag brottas i några sekunder med känslan av att det nästan var lite fräckt av mig att ha så höga förväntningar. Men när det gick över så slappnade jag av totalt och började lé.

Alla problem blir som bortblåsta om man räknar med att allt skall bli så bra som man kan tänka sig att det kan bli. När man slutar försöka fixa saker med psyket och låter Universum göra det åt en i stället. Man själv kan fokusera på att önska och njuta av att se sina önskningar slå igenom gång på gång.

Universum är en sandstrand. Mitt överjag är en sandskulptör. Jag är en arkitekt.

Jag har insett att mycket av den stress man har i livet beror på att man skjuter saker framför sig. Detta är verkligen att skjuta sig själv i foten…

Jag gör det hela tiden, inte minst på jobbet. Allt som är jobbigt puttar jag bort, om det inte är absolut akut. Jag vill inte kännas vid det, jag orkar bara inte. Men problemen försvinner inte för det. De bara lagras på och ramlar över mig samtidigt vid ett senare tillfälle.

Jag funderar kring 100 problem varje dag på jobbet, och ganska få, nya problem fattar jag några beslut kring. Jag tänker att jag ska diskutera det med någon, eller kolla upp något först. Men så blir det inte av, och det blir liggandes.

Jag mår dåligt över att det ligger så mycket och väntar på mig. Och jag mår skitbra när jag får undan saker. Det där att man vill må bra just nu och skjuter saker framför sig är ingen väg till lycka, helt enkelt. Jag måste inse det…

Vad sägs om att bara börja beta av alla tusentals saker som finns att göra? Sortera dem, bestäm vad som ska göras, och enbart skjuta upp det som jag omöjligtvis kan lösa på egen hand. Jag tror jag skulle må väldigt bra över det, och jag skulle dessutom känna mig jävligt duktig! Skit samma om det tar ett år att komma i fatt, jag mår i alla fall bra under tiden.

Jag fyller år i morgon, och jag hade fått ett paket skickat till mig från min älskade flickvän. Jag var ganska nyfiken, jag hade tänkt vänta med att öppna paketet till i morgon, men bestämde mig för att öppna det ikväll.

Vad tror ni det var? En tröja? En bok? Rakvatten? Nej nej, ett BUNGYJUMPHOPP!!!

Usch, jag är seriöst rädd alltså Jag har inte gjort nåt liknande förut, och jag är nog lite rädd för höjder alltså. Vad som helst hade varit bättre. Ett fallskärmshopp hade inte känts alls lika läskligt, för då svävar man långsamt mot marken, trygg. Och när det går fort så ser man inte ner på samma sätt. Nu ska jag bara tippa över kanten, mot något som i vanliga fall skulle leda till en säker död.

Jag måste övervinna min rädsla, dels för att jag är så jävla cool, eller vill vara, men också för att jag fick det i present av människan jag älskar mest. Jag har sagt nån gång att jag vill göra lite balla saker, som fallskärmshopp och bungyjump, men då var det liksom mer i framtiden, mindre verkligt.

Jag har till 2010 på mig iofs, och tänkte vänta till sommaren om inte flickvännen blir ledsen för det. Dels vill jag förstås bara skjuta på det, men jag vill även vänja mig med tanken ett tag.. och gå ner mer i vikt. Av nån anledning känns det värre att falla fritt när man väger mycket Jag kanske får lura mig själv med att ”fira” att jag kommit under 90 kg genom att hoppa.

Fan ta min Jenny!! <3

När man tänkt mycket i sitt liv på saker och ting, så blir det lätt att man försöker komma fram till någon helhetslösning på hur man ska göra, tänka och känna för att alltid må bra i livet. I olika perioder av mitt liv har jag trott olika saker om vad som gör en lycklig, och dessa metoder har ibland varit helt paradoxala.

En sådan paradoxal grej som alltid dyker upp i mitt liv är följande två sanningar:

1. Vill man åstadkomma en viss sak, så måste man först och främst ändra sina känslor så att det känns som att man redan har saken man strävar efter. Genom att ha samma energinivå som saken man söker, så attraherar man det. Det handlar alltså om att vara nöjd och glad för saker man ännu inte har, som om man redan hade det.
2. Vill man verkligen åstadkomma förändringar i livet så måste man se kritiskt på saker och ting, och ibland bli förbaskad på sig själv för att ta i med hårdhandskarna. Vill man gå ner i vikt så får man ibland bli riktigt less på att vara ett praktfetto, för att få kraft att ändra på sig. Skulle man vara nöjd med sin kroppsvikt eller bortförklara den, så får man ingen kraft för förändring.

Så, va fan, vad göra?! Vara nöjd med det som är, och attrahera bättre saker den vägen, eller vara kritisk mot det som är och därigenom få kraft för att nå förändring? Det krävs en viss mognad för att inse att varje metod har sin tid och sin plats, och att ingen av dem är fel.

Man ska aldrig använda sig av variant 2 om man inte är beredd att arbeta för att få förändring. Att gå omkring och hata det som är, utan att ta i med hårdhandskarna är sinnessjukt och kommer leda till extremt mycket lidande.

Variant 1 är till för att upprätthålla det som är bra som finns i livet redan, och få mer utav det du tycker om. Uppskatta det som är, se det, älska det, så kommer du få mer av detta. Men när vi inte längre kan föreställa oss att vi kan få allt drömmer om endast genom att önska oss det, så måste vi övertyga oss på något sätt.

Hjärnan tror ofta att det behövs fysisk åtgärd för att vi ska lyckas. Och om så är fallet, och om handlingarna är obekväma, så måste vi ibland utsätta oss för så mycket lidande att vi en dag säger ”NEJ!! ALDRIG MER!! NU JÄVLAR!!”.

För, sanningen är den, att vi kan få allt vi önskar oss, endast genom att tänka rätt. Jag kan nå min målvikt utan att förändra kost eller motion. Men mitt undermedvetna tror inte på detta, när jag äter så känner jag att jag går upp i vikt. Det är en väldigt djupt rotad tro i mig. Jag kan förändra mitt undermedvetna, men det skulle krävas så mycket mer energi än att faktiskt bara börja träna och äta rätt.

Så, följ universums exempel, gör det som kräver minst energi för stunden för att nå dina mål!

Viktnedgången har inte gått så bra på senaste, jag har hamnat i en svacka där jag skött kosten halvdant. Jag har känt motstånd, inte riktigt sett poängen. Min enda motivation har varit att jag känner mig kass som jag är nu, och vill slippa må kasst i framtiden, men det har inte räckt som motivation. Idag har jag insett vad som fattats…

Jag har någonstans känt mig så låg på grund av min dåliga disciplin att jag inte kunnat tro på att jag kommer lyckas bli smal. Jag har tänkt att jag kan gå ner i vikt, men att det verkar ta sån jäkla tid. Men jag har inte kunnat se det framför mig, att jag kan bli helt smal, stark, snygg och bäst.

Jag har insett att det är det allra viktigaste med att nå sina mål, att kunna se det framför sig. Kan man inte det, så är det lönlöst. Ingen disciplin i världen kan få en att stå fast vid sina beslut när man inte känner inom sig varför man gör det man gör. Idag har jag tänkt om, och för första gången på flera veckor känns det nära att nå mina mål. Det gör också att jag med glädje kan gå hungrig, eftersom jag vet att jag kommer nå mina mål om en inte allt för lång framtid.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, ni som vill gå ner i vikt, nöj er inte med att vara knubbiga! Alla jag känt som bantat säger saker som ”Jag behöver inte bli jättesmal, bara inte såhär fet som jag är nu, lite knubbig så är jag nöjd”. Det säger dom inte för att de vill vara knubbiga hellre än smala, utan för att de inte kan föreställa sig att vara smala. Det känns som de ljuger för sig själva, och därför är det ingen lockande tanke.

Men jag menar på att ju längre ni kan tänka er, desto fortare går det, och desto mer kraft kan du få. Ni måste bara hitta ett sätt som gör att ni kan tro på att ni kan lyckas. Försök med att visualisera och känna efter hur det skulle kunna vara att vara helt smala. Allt ni skulle kunna göra som ni inte gör. Ja, ni får hitta eran egen väg. Men kom ihåg att tron krossar alla eventuella hinder som ingenting om den är stark nog.

Som jag sagt tidigare i bloggen så tror jag att man får det man fokuserar på i livet. Oavsett om man tänker positivt eller negativt kring något så kommer man attrahera det till sitt liv.  Det gör ju negativa tankar ganska farliga, eftersom man inte kan exkludera skapelser genom att säga ”inte” till dem.

Den biten är ganska självklar för mig, och jag skiter i om ni tycker det är ogrundat, konstigt eller korkat. Så lever jag mitt liv, och mitt liv är bättre än de flestas verkar vara. Men hur som helst har jag kommit till ett vägskäl där jag inser storheten av att alltid tänka positivt.

Som ni ju vet är det lätt att glömma bort att tänka positivt ganska ofta, man faller in i gamla mönster. Men när man verkligen ger sig fan på att lyckas, så inser man hur jäkla långt ifrån alltid-positiv man är. Jag kan då och då fyllas av en dålig känsla, en expanderande tomhet i magen av orolighet på grund av något jag tänkt på. När jag inser att jag mår dåligt och tänker att jag borde tänka positivt istället inträffar nåt intressant…

Jag bestämmer mig ganska ofta för att jag borde tänka negativt, i alla fall i ”det här fallet”, för det är ju så berättigat. För, det är så illa att jag ju måste tänka ut hur jag ska undfly situationen, eller kanske hjälper det om jag sitter och grubblar över det en stund i alla fall? Jag vet inte vad det är för sjuk drift jag har att rättfärdiga ett beteende som gör mig olycklig.

Så, det är något jag håller utkik efter nu för tiden. Det finns aldrig en ursäkt till att tänka negativt. Det finns alltid ett sätt att tänka positivt kring allt. Varför skulle jag tänka något annat än tankar som gör mig glad? Även om Law of attraction inte existerar så bör man väl ändå välja tankar som gör en glad? Varför inte? Kommer du på någon anledning?

Jag har inte skrivit på ett tag… betyder det att jag inte sköter allt som jag brukar? Nej, men i det här fallet är det så. Jag hade inga som helsta planer på att leva osunt bara för att det var jul och nyår, men så blev det som det blev.

Några dagar innan julafton började jag slappna av lite väl mycket, vilket även inkluderade godis. På julafton blev det en hel del käk, så mycket att jag inte längre orkade hålla koll på hur mycket kalorier jag stoppade i mig. Jag ska återuppta räknandet väldigt snart, men det känns lönlöst innan nyår.

Jag har dock börjat sköta kosten idag igen, och har motionerat i morse första gången på en vecka eller så. Konstigt nog var konditionen bättre än någonsin, efter all mat, slapphet, alkohol och cigaretter. Jag tror att kroppen var starkare på grund av det tidigare ökade energiintaget.

Visst är jag lite besviken på mig själv, men jag försöker se det som att det är en vecka av väldigt många veckor, trots allt. På något sätt kan mina tankar om framtiden totalt rasera min drivkraft att sköta mig. Det som sänkte mig den här gången var att jag visste att jul och nyår skulle komma, samt ett LAN däremellan som  bestod av umgänge, datorer, käk och massa alkohol. På något vis känns det så meningslöst att anstränga sig när man vet att man inte kan göra det i framtiden.

Nu sköter jag egentligen kosten bara för att jag ska känna mig bra på nyårsafton, annars hade jag förmodligen fortsatt med att äta skit fram till dess. Nåja, LANet var sjukt roligt hur som helst, så jag är nöjd. Jag gick ner med stormsteg innan dess också, så det gjorde att jag fick mindre dåligt samvete. Jag är glad om jag är kvar på den vikten jag var på, efter nyårsafton när jag ska väga mig igen.

Igår, när LANet var över, så åt jag det godaste jag ätit på hela veckan. Vet ni vad det var? Clementiner!! Jag är så jävla sjuk som äter saker som jag inte tycker är goda, när jag vet att de dessutom skadar mig. Vad är det för destruktivt beteende människan har? Är det något biologiskt som går ut på att få i sig så mycket fett och protein som möjligt? För, det är knappast den godaste maten jag vet.

Det som är riktigt positivt med det här är att jag är besviken på mig själv. Hur är det bra? Jo, den här bloggen påbörjades när jag var riktigt, riktigt besviken på mig själv. Jag mådde så dåligt att jag lovade mig själv att aldrig hamna där igen. Jag känner att jag har en drivkraft nu som jag inte har haft på länge. Om det inte vore för nyårsafton så hade jag mått ännu bättre psykiskt. Nu kan jag inte riktigt börja dra igång på allvar med min självutveckling känns det som.

Det är ett ganska välkänt fenomen inom nyandlighet, att tacksamhet ger en vad man vill ha i livet. I stället för att be om att få något av någon högre makt, ska man helt enkelt vara tacksam över att man redan fått det.

När man tackar för något så antar det undermedvetna att det redan har skett. För enligt teorin är det själva känslan av bristen av något som gör att man aldrig får det. Känslan man strålar ut till världen är en känsla av saknad och otillräcklighet – och man får alltid vad man strålar ut, inte vad man säger verbalt.

Jag vet inte om universum svarar på våra känslor, även om jag upplevt indikationer på det många gånger. Det kan mycket väl vara som så att när vi är tacksamma så tänker vi positivt, och gör därmed positiva handlingar, som ger oss mer av det vi vill ha. Oavsett hur det egentligen ligger till, så gynnar det oss verkligen att vara tacksamma.

Jag har fokuserat en hel del på det här sedan igår, och jag mår så fruktansvärt mycket bättre än jag gjorde tidigare. Det känns som att jag är mer integrerad i världen, har större kontroll och jag det känns som att universum serverar mig det jag vill ha på ett silverfat mer eller mindre.

Igår fokuserade jag på tacksamhet över pengar, på att lyckas ta körkort, på det motsatta könet och i allmänhet. Idag fick jag typ 7000 mer än jag väntade på lönespecen Gammal övertid som jag trodde att jag redan fått, och jag kunde inte ana att det var så mycket. Självklart kan man se det som att det var oundvikligt att jag skulle få pengarna när jag ju jobbat för dem, men det känns lite sinnesrubbat att det sker dagen efter jag börjar leka med tanken att jag har obegränsat av allt jag vill ha.

Så extrapengarna täckte nästan hela jäkla körskolekostnaderna, fantastiskt! Detta är ju dessutom utöver min nya, högre lön. Så jag har väldigt gott ställt nu, och jag kommer att få det ännu bättre, och det är jag tacksam för!

Utöver det finns det en tjej jag är intresserad av som det går bättre och bättre med. Det är lite magiskt sådär. Samtidigt känner jag mig oberoende av hur det går, så jag har inte bråttom, och blir det inget så blir jag inte olycklig för det. Märker också större respons av tjejer i allmänhet överallt… särskilt idag då, sedan jag fokuserade på det igår

Jag tycker det är värt att nämna. Var mer tacksam! Börja med att vara tacksam över det du har, planera sedan vad du vill ha framöver, och börja vara tacksam över att du lyckats åstadkomma dessa saker. Även om du inte gjort det ännu. Vad har du att förlora? Det värsta som kan hända är att du mår riktigt bra över något som inte är sant.

Nej, inte ny… den här köpt för 2-3 månader sedan, men jag har inte kunnat få på mig den tidigare. Nu sitter den nog bättre än något annat plagg jag har. GÖTT! Ville bara säga det

Man kan kämpa länge med något och egentligen bara njuta av frukterna korta stunder, men dessa stunder är så värdefulla. När man inte kämpar, och är missnöjd med sig själv, så får man i stället känslor av besvikelse då och då. Jag föredrar att kämpa…

Jag tycker det är hemskt att gå omkring och förvisso må ganska bra, men sedan komma att tänka på nån liten brist man har, vilket kan sänka hela humöret. Gör det bästa ni kan med det ni har, även om ni inte alltid uppskattar det, för man vänjer sig ju med allt ganska fort.

Jag gick just runt, runt och funderade lite (ja, jag gör så när jag känner mig inspirerad och peppad). Jag insåg att jag plötsligt slutat hänga på en chat där jag har hängt sedan 1999. Det är en chat om ockultism och paranormala fenomen, men befolkningen är inte särskilt upplysta. De flesta är rädda och lata och gör inget med sina liv. Men man har liksom vuxit sig fast där, av gammal vana sådär.

Jag har faktiskt försökt sluta hänga där förr, när jag varit sur på folket eller så. Men nu är det bara som att jag inte går in, självmant. Något i mig har förstått att det inte ger mig något. Men det är inte bara chatten… jag har börjat slänga bort gammal musik som jag har sparat bara för att jag gillade det förr. Jag har blockat och raderat massa människor på MSN som inte heller ger mig något.

Idag blev min nya hemsida klar, med ny webbadress. Jag har haft samma i sex år nu, och uppdaterat samma hela tiden, men behållit mycket som inte längre stämmer överens med mig själv. Jag har väl försökt göra det mer aktuellt genom åren, men stommen var liksom gammal. Nu försvinner mer än hälften av innehållet på hemsidan, och jag kommer inte sakna det. Förmodligen ingen annan heller.

Det känns nytt, frächt. Det jag kom på nu när jag funderade var att när man förändras som person, så försvinner också de delar av dåtiden som bara associerades med den gamla personligheten. Det bara ramlar bort, och det känns väldigt naturligt. När man aktivt försöker göra sig av med moment i sitt liv så brukar det inte gå, för att man helt enkelt associerar sig själv med momentet i fråga. Man kan kämpa sig svettig, det hjälper inte. Det enda sättet att förändra något är att förändra oss själva.

Nu pratade jag bara om datorvärlden, men det är mycket sådant i mitt liv just nu. Gamla saker bara faller bort och löses bort. Saker som lite definierat mig själv som människa. I like it!