Tonys magiska liv

Jag har tidigare nämnt att jag tror på att verkligheten formar sig efter vad vi förväntar oss skall ske. Nu för tiden är jag väl i och för sig lite tveksam till om det är som så, eller om vår mentala inställning får oss att göra rätt val för att hamna där vi vill. Det är en lite mer ”rationell” teori.

Det spelar inte så stor roll egentligen, utan det viktiga är att det faktiskt fungerar! Jag hörde något just som verkligen inspirerade mig och fick mig att börja tänka i dessa banor igen. Det kändes som en stor, svart klump släppte från mitt bröst. Och jag fylldes av tanken ”Ja visst ja, det är så här det ska kännas…”. Ibland glömmer man hur det känns att vara avslappad.

Det som fick mig att reagera var att det sades att man inte bara skulle ha höga förväntningar, utan att man skulle förvänta sig att det minsta som kan ske är det bästa jag kan föreställa mig! Alltså att det kan bli så mycket bättre än jag kan föreställa mig, men utan tvekan blir det i alla fall lika bra som jag kan föreställa mig.

Detta synsätt förändrade något i mig. När jag bara trodde att det kunde bli lika bra som jag kunde föreställa mig, så kändes det någonstans lite omöjligt, eftersom det är det bästa som kunde ske. Det skulle krävas så mycket av Universum liksom. Sedan fick jag brottas i några sekunder med känslan av att det nästan var lite fräckt av mig att ha så höga förväntningar. Men när det gick över så slappnade jag av totalt och började lé.

Alla problem blir som bortblåsta om man räknar med att allt skall bli så bra som man kan tänka sig att det kan bli. När man slutar försöka fixa saker med psyket och låter Universum göra det åt en i stället. Man själv kan fokusera på att önska och njuta av att se sina önskningar slå igenom gång på gång.

Universum är en sandstrand. Mitt överjag är en sandskulptör. Jag är en arkitekt.

Jag har insett att mycket av den stress man har i livet beror på att man skjuter saker framför sig. Detta är verkligen att skjuta sig själv i foten…

Jag gör det hela tiden, inte minst på jobbet. Allt som är jobbigt puttar jag bort, om det inte är absolut akut. Jag vill inte kännas vid det, jag orkar bara inte. Men problemen försvinner inte för det. De bara lagras på och ramlar över mig samtidigt vid ett senare tillfälle.

Jag funderar kring 100 problem varje dag på jobbet, och ganska få, nya problem fattar jag några beslut kring. Jag tänker att jag ska diskutera det med någon, eller kolla upp något först. Men så blir det inte av, och det blir liggandes.

Jag mår dåligt över att det ligger så mycket och väntar på mig. Och jag mår skitbra när jag får undan saker. Det där att man vill må bra just nu och skjuter saker framför sig är ingen väg till lycka, helt enkelt. Jag måste inse det…

Vad sägs om att bara börja beta av alla tusentals saker som finns att göra? Sortera dem, bestäm vad som ska göras, och enbart skjuta upp det som jag omöjligtvis kan lösa på egen hand. Jag tror jag skulle må väldigt bra över det, och jag skulle dessutom känna mig jävligt duktig! Skit samma om det tar ett år att komma i fatt, jag mår i alla fall bra under tiden.

Jag fyller år i morgon, och jag hade fått ett paket skickat till mig från min älskade flickvän. Jag var ganska nyfiken, jag hade tänkt vänta med att öppna paketet till i morgon, men bestämde mig för att öppna det ikväll.

Vad tror ni det var? En tröja? En bok? Rakvatten? Nej nej, ett BUNGYJUMPHOPP!!!

Usch, jag är seriöst rädd alltså Jag har inte gjort nåt liknande förut, och jag är nog lite rädd för höjder alltså. Vad som helst hade varit bättre. Ett fallskärmshopp hade inte känts alls lika läskligt, för då svävar man långsamt mot marken, trygg. Och när det går fort så ser man inte ner på samma sätt. Nu ska jag bara tippa över kanten, mot något som i vanliga fall skulle leda till en säker död.

Jag måste övervinna min rädsla, dels för att jag är så jävla cool, eller vill vara, men också för att jag fick det i present av människan jag älskar mest. Jag har sagt nån gång att jag vill göra lite balla saker, som fallskärmshopp och bungyjump, men då var det liksom mer i framtiden, mindre verkligt.

Jag har till 2010 på mig iofs, och tänkte vänta till sommaren om inte flickvännen blir ledsen för det. Dels vill jag förstås bara skjuta på det, men jag vill även vänja mig med tanken ett tag.. och gå ner mer i vikt. Av nån anledning känns det värre att falla fritt när man väger mycket Jag kanske får lura mig själv med att ”fira” att jag kommit under 90 kg genom att hoppa.

Fan ta min Jenny!! <3

När man tänkt mycket i sitt liv på saker och ting, så blir det lätt att man försöker komma fram till någon helhetslösning på hur man ska göra, tänka och känna för att alltid må bra i livet. I olika perioder av mitt liv har jag trott olika saker om vad som gör en lycklig, och dessa metoder har ibland varit helt paradoxala.

En sådan paradoxal grej som alltid dyker upp i mitt liv är följande två sanningar:

1. Vill man åstadkomma en viss sak, så måste man först och främst ändra sina känslor så att det känns som att man redan har saken man strävar efter. Genom att ha samma energinivå som saken man söker, så attraherar man det. Det handlar alltså om att vara nöjd och glad för saker man ännu inte har, som om man redan hade det.
2. Vill man verkligen åstadkomma förändringar i livet så måste man se kritiskt på saker och ting, och ibland bli förbaskad på sig själv för att ta i med hårdhandskarna. Vill man gå ner i vikt så får man ibland bli riktigt less på att vara ett praktfetto, för att få kraft att ändra på sig. Skulle man vara nöjd med sin kroppsvikt eller bortförklara den, så får man ingen kraft för förändring.

Så, va fan, vad göra?! Vara nöjd med det som är, och attrahera bättre saker den vägen, eller vara kritisk mot det som är och därigenom få kraft för att nå förändring? Det krävs en viss mognad för att inse att varje metod har sin tid och sin plats, och att ingen av dem är fel.

Man ska aldrig använda sig av variant 2 om man inte är beredd att arbeta för att få förändring. Att gå omkring och hata det som är, utan att ta i med hårdhandskarna är sinnessjukt och kommer leda till extremt mycket lidande.

Variant 1 är till för att upprätthålla det som är bra som finns i livet redan, och få mer utav det du tycker om. Uppskatta det som är, se det, älska det, så kommer du få mer av detta. Men när vi inte längre kan föreställa oss att vi kan få allt drömmer om endast genom att önska oss det, så måste vi övertyga oss på något sätt.

Hjärnan tror ofta att det behövs fysisk åtgärd för att vi ska lyckas. Och om så är fallet, och om handlingarna är obekväma, så måste vi ibland utsätta oss för så mycket lidande att vi en dag säger ”NEJ!! ALDRIG MER!! NU JÄVLAR!!”.

För, sanningen är den, att vi kan få allt vi önskar oss, endast genom att tänka rätt. Jag kan nå min målvikt utan att förändra kost eller motion. Men mitt undermedvetna tror inte på detta, när jag äter så känner jag att jag går upp i vikt. Det är en väldigt djupt rotad tro i mig. Jag kan förändra mitt undermedvetna, men det skulle krävas så mycket mer energi än att faktiskt bara börja träna och äta rätt.

Så, följ universums exempel, gör det som kräver minst energi för stunden för att nå dina mål!

Viktnedgången har inte gått så bra på senaste, jag har hamnat i en svacka där jag skött kosten halvdant. Jag har känt motstånd, inte riktigt sett poängen. Min enda motivation har varit att jag känner mig kass som jag är nu, och vill slippa må kasst i framtiden, men det har inte räckt som motivation. Idag har jag insett vad som fattats…

Jag har någonstans känt mig så låg på grund av min dåliga disciplin att jag inte kunnat tro på att jag kommer lyckas bli smal. Jag har tänkt att jag kan gå ner i vikt, men att det verkar ta sån jäkla tid. Men jag har inte kunnat se det framför mig, att jag kan bli helt smal, stark, snygg och bäst.

Jag har insett att det är det allra viktigaste med att nå sina mål, att kunna se det framför sig. Kan man inte det, så är det lönlöst. Ingen disciplin i världen kan få en att stå fast vid sina beslut när man inte känner inom sig varför man gör det man gör. Idag har jag tänkt om, och för första gången på flera veckor känns det nära att nå mina mål. Det gör också att jag med glädje kan gå hungrig, eftersom jag vet att jag kommer nå mina mål om en inte allt för lång framtid.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, ni som vill gå ner i vikt, nöj er inte med att vara knubbiga! Alla jag känt som bantat säger saker som ”Jag behöver inte bli jättesmal, bara inte såhär fet som jag är nu, lite knubbig så är jag nöjd”. Det säger dom inte för att de vill vara knubbiga hellre än smala, utan för att de inte kan föreställa sig att vara smala. Det känns som de ljuger för sig själva, och därför är det ingen lockande tanke.

Men jag menar på att ju längre ni kan tänka er, desto fortare går det, och desto mer kraft kan du få. Ni måste bara hitta ett sätt som gör att ni kan tro på att ni kan lyckas. Försök med att visualisera och känna efter hur det skulle kunna vara att vara helt smala. Allt ni skulle kunna göra som ni inte gör. Ja, ni får hitta eran egen väg. Men kom ihåg att tron krossar alla eventuella hinder som ingenting om den är stark nog.