Tonys magiska liv

En dag när satt på toa så funderade jag kring vilken den totala utmaningen skulle vara. Detta var efter att jag påbörjat processen om att bli den jag ville bli, och utmana alla gamla rädslor och sådär. Efter en stunds funderande kom jag fram till att den totala utmaningen skulle vara att åka ut i rymden!

Jag började fundera kring att det skulle kräva att min kropp var helt perfekt och vältränad, vilket jag kan se framför mig är sant om 1-2 år. Det skulle också kräva att jag flyttade utomlands och lade ner all energi på att studera rätt saker och få kontakt med rätt människor.

Nu är det förmodligen inget jag kommer att genomföra, men efter att TED Talks släppte en video idag (ni kan se på den nedan) så blev jag inspirerad igen. En kille (Peter Diamandis) håller tal om människans framtid i rymden, och att staten förmodligen inte är de som kommer att ta de vanliga människorna ut i rymden till att börja med – utan kommersiella företag.

Det går redan nu att resa ut i rymden om man har några miljoner till övers, helt utan att vara elittränad NASA-astronaut. En summa som jag tror kommer minska drastiskt inom bara tio år. Att det ligger så nära i framtiden är något jag aldrig reflekterat över förut.

När jag tänkt på framtiden har jag föreställt mig snuskigt snabba och smarta datorer, och i och för sig lite människor i rymden – men jag har inte tänkt på att de flesta kanske skulle känna någon som lämnat Jordens bana.

En sak som jag tycker stoppar upp utvecklingen är att NASA är så förbaskat fega. Det är inte acceptabelt att förlora människoliv i jakten på vetenskapliga framsteg längre. När man åkte till månen 1969 visste man väldigt mycket mindre om månresor än man idag vet om marsresor. Men inget görs.

Så, jag tror inte att steget kommer att tas av NASA, utan av kommersiella storföretag. Jag kan tänka mig ”Google i rymden” om 10-15 år.  Som marknadsföring om inte annat, och som en jävligt tuff grej. Google är ett företag som skulle ha ambitioner och pengar nog att göra en sån grej.

Innan jag dör ska jag ta mig fan ut! Förmodligen inom 20 år, tippar jag på.

Har ni tänkt på att alla människor som säger ”Jag bara tänker realistiskt!” alltid är negativa? Hur kommer det sig?

Det är en ganska utbredd filosofi, att man är realistisk när man ser begränsningar och brister i tillvaron. Varför är det så? Varför har negativa människor tagit patent på ordet realistisk?

Ser man ljust på tillvaron och bortser från eventuella problem på vägen, så är man en drömmare, och folk tror per automatik att man kommer att misslyckas. Och mer där till, att man är naiv och omogen. Men kanske är det just därför världen består av mediokra, halvmisslyckade människor… istället för människor med kvarvarande ambitioner och ett liv som känns bättre än bara ”okej”.

Tänk er själva om de gamla egyptierna började snöa in på alla problem som kunde uppstå när de planerade pyramidbyggen, istället för att ha en vision och ge sig fan på att de skulle lyckas. Då hade vi förmodligen inte haft några pyramider idag. Tanken var säkert absurd i mångas ögon, när de kom upp med idéen första gången. Vilket ofantligt bygge, och vilka ofantliga problem där fanns på vägen!

Jag tycker att det är ganska ovanligt, men oerhört vackert, med människor som verkligen brinner för något och aldrig tappar tron och orken för att nå fram. Självklart uppstår det problem, men dessa är till för att lösas. Behåll alltid målet i sinnet, annars präglas snart arbetet av meningslöshet och misstro.

Det är ganska vanligt att folk säger till mig att jag är duktig och stark som orkar leva med den kost jag äter. Eller för att jag fullföljer saker som tar riktigt lång tid att utveckla. Folk säger att jag är duktig som orkar vara vegetarian – som om det vore jättetufft men att jag tar till mina superkrafter och klarar av det i alla fall!

Sanningen är ju att det inte är ett dugg svårt att vara vegetarian om man har varit det i sex år (inte efter ett halvår heller för den delen). Det är inte ens utmanande. Jag tänker inte över det. Det är faktiskt inte ens svårt att gå ner i vikt med min nuvarande kost, trots att det bara har gått 1,5 månader sedan jag började.

Varför kämpar folk för att gå ner i vikt hela tiden, och misslyckas gång på gång? Är de kassa personer? Saknar de självdisciplin? Måhända att det gäller för vissa, men jag tror inte det är där skon klämmer riktigt. Självdisciplin i sig fungerar mycket sällan enskilt för att man ska nå sina mål. Det är helt enkelt för tufft, för när man kämpar för något som tar emot så förlorar man livsglädjen – och alla växter, djur, celler och människor strävar efter njutning, och flyr smärta.

Nyckeln är att man måste förändra vad som ger njutning och vad som ger smärta i psyket. Även om man vet att man lider av sin övervikt, så är oftast drivkraften mot njutning i nuet så stor att man inte klarar av det. Man måste hitta ett sätt som gör det så smärtsamt att vara överviktig, att man helt enkelt äter nyttigt för att det ger mer njutning än smärta! Då är man inte längre ”duktig”, utan har rättat till värderingarna, och per automatik följer det som gör en lycklig. Precis som man gjorde innan alltså, bara att man rättat till de felaktiga värderingarna.

Har man inga klara mål och tankar kring vem man vill vara och vad man vill göra, så kan man inte heller nå dit. Det allra första man måste göra för att nå förändring är att göra en lista med saker man vill åstadkomma, och egenskaper man vill besitta. Sedan övertyga sig själv om att det skulle ge dig mer njutning än någonting annat att uppnå detta! Sedan fokuserar du på all smärta som du har genomlevt eftersom du inte har varit det du vill vara. Tänk på alla jobbiga situationer, tänk på alla gånger du gjort dig själv besviken.

Så länge du ser dig själv som en fet person som försöker gå ner i vikt, och går omkring med känslan att du lider i nuet för att må bra sedan, så kommer du inte heller att lyckas. Eftersom lidandet du upplever infinner sig när du lever rätt. Även om du faktiskt lyckas gå ner i vikt, så kommer det ju inte att hålla, eftersom du inte vill lida för evigt. Du måste alltså förändra vad som ger dig njutning och vad som ger dig lidande. Det håller inte att belöna dig på lördagar eller whatever du har för ursäkter… Det du belönar dig med är inte nyttigt, och skall därför associeras med lidande – inte belöning!

Detta gäller förstås inte bara övervikt, utan allt annat man vill uppnå…

Allt jag skulle göra var att åka till affären och veckohandla lite. Men så fick jag erfara den bästa känslan i världen

Solen står högt på himlen, det är ovanligt varmt, men det gör ingenting för jag går bara i T-shirt och jag har allt jag behöver i jeansfickorna. De två matkassarna är rågfulla, men känns inte särskilt tunga, jag hade kunnat bära dem en kilometer. Människor tittar på mig och ler. Jag lyssnar på en ljudbok och fokuserar hela vägen till och från affären på mig själv och min utveckling. Maten i kassarna är enbart nyttiga varor.

Inget av det ovan hade hänt för 2 månader sedan. Jag har alltid haft väldigt svårt för värme, för att jag har vägt mer än jag gör nu, och har klätt mig tyngre för att dölja det för andra människor. Vilket har gjort att jag svettats mer än de flesta andra, och mått allmänt dåligt och varit småsur när jag varit ute. Muskler och flås har man fått också, så saker som är ansträngande är inte ett lika stort helvete som förr.

Kontakt med andra människor nämnde jag för några inlägg sedan, att det går bättre. Det håller i sig! Jag tror det beror på att jag är ganska lycklig när jag går omkring, och att det uppmärksammas. Folk älskar lyckliga människor! Jag älskar lyckliga människor! Sedan att jag fokuserar så mycket på mig själv och självutvecklingen, och inte slösar bort min tid, är helt fantastiskt, det för mig verkligen framåt i raketfart. Fatta hur mycket tid jag tjänar bara på att lyssna på tänkvärda ljudböcker vart jag än åker! Jag åker inte till jobbet längre, jag självutvecklar mig till jobbet

När jag gick där med matkassarna i gassande solljus så kunde jag inte annat än att känna mig så jävla nöjd! Sådär riktigt underbart nöjd med mig själv och vad jag har åstadkommit de här 1,5 månaderna. Jag har lyft min vardag väldigt mycket. Det måste vara den bästa känslan i världen att vara totalt nöjd med sig själv. Håller ni inte med?

Många tycker kanske att jag måste leva ett ganska tråkigt liv som gör allt rätt hela tiden. Tränar, städar, jobbar, tvättar, övar på massa saker hela dagarna, aldrig äter onyttigt, dricker alkohol väldigt sällan, osv osv. Det hade förmodligen jag tyckt för inte så länge sedan. Men det ger så fruktansvärt mycket mer än att vara full eller äta en pizza. Det är inte ens jämförbart! För det första är man inte sugen på sådant om man verkligen vill vara någon annan än någon som äter pizza och super. För det andra så är känslan av att vara nöjd så mycket mer tillfredsställande än något annat rus man kan få genom saker man stoppar i sig.

JAG ÄLSKAR ATT LEVA!!

Resan till och från jobbet var ett nöje idag. Vilket nog är första gången på mycket länge. Resorna har mest varit riktigt tråkiga och känts så onödiga då jag förlorat så mycket tid. Men nu har jag börjat lyssna på audioböcker. Idag började jag med Anthony Robbins – Get The Edge. Det är jättekul, och jag promenerar hellre 10 minuter till jobbet än att byta från buss till spårvagn.

En sak som han påminde mig om idag var hur vårat kroppsspråk påverkar hur vi mår. Det är inte bara kroppen som beter sig på särskilda sätt när vi mår bra eller dåligt, utan vi mår även bra eller dåligt beroende på vad vi gör med våran kropp. Två sidor av samma mynt!

För många år sen fick jag ett vykort där det stod ”Le allt du kan i 10 sekunder, minst 10 gånger, så blir glad på riktigt” eller liknande. Jag provade, och jag började skratta. Det kittlade roligt i kinderna och problemen försvann. Fånigt? Nejdå. Det är enkelt!

För att bli rik – bete dig som en rik person gör. För att bli smal – bete dig som en smal person. Vill du bli lycklig – bete dig som en lycklig person gör! Hur ser en lycklig människa ut? Avspänd? Leendes? Går fritt och ledigt? Vad tänker en lycklig människa på? Förmodligen på saker han ser fram mot, saker som är bra med hans liv. Varför väntar vi på att ha en anledning till att bete oss som en lycklig människa, när vi inte behöver vänta?

Det är riktigt, du kan bete dig som en lycklig människa just nu! Även om du mår skit. Bara gör det, och ge det några minuter. Det funkar!