Tonys magiska liv

Jag har haft ganska tråkigt de senaste dagarna, jag har haft semester ett tag nu och Internet började bli för stillsamt helt enkelt. Jag har inte mått så bra heller generellt, inte dåligt direkt, men det har känts som det är för mycket helt enkelt. Jag ska flytta snart, och åka till Oskarshamn och köra upp på måndag. Så det är mycket pluggande som behöver göras, mycket städning och planering.

Så kände jag att jag mådde dåligt över bagatellartade saker, helt obefogade ting. Jag började reflektera över varför rädslorna dök upp, och kring vart de bottnade. Jag kom fram till att mina största rädslor i livet var att inte vara älskad/uppskattad, samt att inte vara trygg. Alla mina rädslor i livet handlar om detta. Oavsett om det gäller att bli lämnad av någon man älskar eller att bli pank pga. oförutsedda händelser.

Jag tänkte att man kan lösa rädslorna genom att arbeta med sig själv så att man rädslorna blir obefogade. Det har ju lite varit den här bloggens tema egentligen. Fast jag insåg snabbt att rädslorna jag hade redan var obefogade. Det handlade snarare om ett synsätt än om något som faktiskt behövde göras. Så jag tänkte fokusera på att tänka på rätt saker för att göra mig själv glad.

Men jag hade fortfarande tråkigt, och ganska överväldigad av verkligheten. Så började jag glo lite på andlig litteratur, som jag ägnade mig åt mer för, och det dröjde inte många minuter innan jag blev lycklig och inspirerad igen! Jag återfann mitt Överjag och förstod dess uppgift. Jag blev påmind om att det inte är psykets uppgift att försöka komma på hur man ska gå till väga för att nå sina mål. Psyket är värdelöst för detta ändamål, det enda det orsaker är stress och depression.

Psykets uppgift är att komma på vad man vill göra, och fokusera på detta. Föreställa sig, längta, drömma. Dess uppgift är också att kunna reflektera och tänka på dåtid och nutid, men aldrig framtid. Överjaget svävar högt ovanför, och har en överblickbarhet som psyket saknar. Om man låter det, så kan det guida en till rätt vägar. Men när psyket redan innan har bestämt vilka vägar som över huvudtaget är möjliga, så limiterar man överjagets möjlighet att guida en vidare.

Ofta finns det ju vägar som är mycket bättre att ta, som vi missar när vi är för trångsynta. Vi ska bara slappna av, fokusera på vad vi vill, och följa vårat överjag. Men hur vet man då vilken väg som är överjagets väg, och vilken väg som är psykets väg? Enkelt! (Trodde du inte va? ). Överjagets väg är alltid länkad till känslor liknande upprymdhet, känna sig exalterad, lycklig, förväntansfull. Det känns rätt helt enkelt. Psykets väg är analyserande, väger för- och nackdelar. I samband med psykets vägar så fylls man ofta av nervositet för att det kan gå fel, ångest, förtvivlan, osäkerhet. Fel väg.

Men, tänker du, jag får inga exalterande känslor till vardags, det är faktiskt ganska sällsynt! Ja, följer man väldigt sällan överjagets väg så får man väldigt sällan dessa underbara känslor. Anledningen till att man inte följer dessa vägar är för att man är rädd. Psyket sätter en spärr. Någonstans hade man storslagna drömmar som exalterade en, och någonstans på vägen så blev man vuxen. Man insåg att man inte bör följa sina känslor utan sina tankar. Och så har man också ett ganska analytiskt och ångestladdat liv många gånger.

När man börjar förstå hur överjaget jobbar, och börjar följa överjaget, så får man fler och fler av dessa känslor. Överjaget fortsätter inte i all oändlighet att ge en massa nya förslag på hur man kan komma vidare när man ändå inte agerar på de första anvisningarna man fått. Bevisa för överjaget att du lyssnar genom handling, så ska du se att den fortsätter guida dig, och du fortsätter ha ett fritt, glatt och intressant liv med mycket självutveckling.

Säger jag, som just återupptäckt detta. Jag är ingen expert, och jag skriver det här mycket till mig själv egentligen. En annan sak detta medfört är att jag känner mig så jävla trygg. Jag får en annan världsbild, där jag inte måste kämpa så förbannat hela tiden, och där jag aldrig är ensam. Jag antar att många skulle kalla detta överjag för Gud, medan vissa ser det som en funktion i hjärnan. Det är ganska oviktigt, det är jävligt tillfredsställande oavsett!

Jag satt på bussen hit och funderade lite på alla människor som satt omkring mig. Jag tänkte på att man verkligen såg på många av dem att de var den där inåtvända typen. Typen som är receptiv men aldrig aktiv. Deras personlighet stör mig faktiskt lite när jag tänker på det, förmodligen för att jag har varit precis lika dan själv.

Deras version av framgång är att undvika jobbiga situationer, nya erfarenheter och saker de inte har kontroll över. De vill ha det som de har det, och de vill inte utmanas. Deras version av självutveckling är att läsa en bok, eller att göra en webbplats. Möjligen att resa någonstans, men inte för långt, i fall något händer…

Man tror att man bara har den personligheten, eftersom man trivs att leva på det sättet och det känns naturligt. Men sanningen är att det inte finns något som är naturligt för oss människor – det finns bara inlärda mönster. Jag trivdes att leva på det där sättet för att jag var rädd, och för att jag inte kunde tro på att jag skulle lyckas med saker om jag ansträngde mig. Livrädd för att misslyckas, helt enkelt.

Jag vet inte hur jag kom ifrån det där monotona zombielivet. Men jag tror det har skett i etapper. Att komma ut i arbetslivet var en rejäl skjuts i självutvecklingen. Där utmanas jag varje dag och måste fatta beslut som jag är osäker på, och jag måste göra obekväma saker. Det är vardagsmat, och då sprider det sig lätt även till den privata sfären.

En annan sak är att jag jämför sig med människor som har lyckats bättre än jag själv har gjort. Vissa människor kanske gräver ner sig och rättfärdigar sitt leverne med att påstå att de ändå inte vill ha det liv som de har. Men är man sann mot sig själv så fylls man av avund och längtan när människor har något som man själv önskar att man hade. Denna längtan har jag överfört till handling, i så stor mån som möjligt.

Döden för mig vore att umgås med dessa klena människor som jag beskrev ovan. Därför att det inte skulle föra mig framåt. Jag vill alltid umgås med människor som är mer framgångsrika än vad jag är, som ständigt påminner mig om hur bra man kan vara, om man lägger manken till.

När man är nere i träsket ser man framgångsrika människor som idioter, eftersom de aldrig stannar upp och njuter av det de åstadkommit, utan alltid vill på nästa sak i stället. En oändligt lång strävan, utan njutning, kan tyckas. Men så är det ju inte lyckligtvis. Det är själva resan som är rolig, och nog fan är det skönt att nå livsmål, men direkt efteråt ser man fram mot sin fortsatta resa.

Jag vill vädja till alla människor att göra saker de är rädda för. Skit samma om det går åt helvete, och skit samma om ni blir sårade. Det kan gå åt helvete, det är sant, men i 9 fall av 10 så för det en framåt, och man kan lära sig att älska sig själv. Inte på det där ”jag är bra som jag är”-sättet, utan att verkligen känna sig stolt över den man är. Det är världens bästa känsla, enligt mig.

Fan vilken härlig dag!! Mycket går min väg just nu. Många ting som gör mig lycklig att tänka på. Konstigt det där, ibland går det månad efter månad utan utveckling i livet, sedan händer allt bra samtidigt…

• Jag har skrivit på kontraktet för nya lägenheten idag, mitt inne i centrala Göteborg. En gammal livsdröm som blir verklighet! Jag har även lämnat in uppsägning av lägenheten idag.
• Min Jenny har flyttat till Göteborg nu! Ser fram mot att umgås oftare med henne nu, saknar henne hela tiden fan. Hon får mig att leva upp – jag vill ha mer av den varan <3
• Fick löneförhöjning idag! Inget särskilt, utan en årlig sådan. Men jag fick 1000kr extra brutto. Det är väl okej, även om jag inte ligger på samma nivå som mina kollegor. Man kan inte klaga när man har 25 000:- i min ålder, och 28 semester dagar, schyssta kollegor och bra arbetsplats. Passar bra nu när jag byter lägenhet och får dyrare
• Nutrilettdieten fungerar över all förväntan! Jag vägde mig första gången för lite mer än en vecka sedan, och jag var osäker på hur mycket jag hade gått upp innan jag påbörjade dieten. Men jag blev glad när jag låg på 99,5, lägst hittils alltså! I förrgår vägde jag 98,5, och idag vägde jag 97,5 Det är typ omöjligt att det är fett som försvinner, men jävlar vad det går undan just nu. Den 5 jun gör jag en officiell vägning, vi får väl se om jag kommer under 96 till dess… *börjar drömma*
• Jag gick igenom alla (alla!) mina kläder precis, och provade allt. Även sådant jag beslutat mig för att ge bort sedan tidigare, för att vara säker. Det var jättemycket kläder från förr som jag plötsligt kunde ha igen, som inte gick för några månader sedan. Det var även nyköpta kläder jag köpt men som inte passat. Så nu har jag typ 3 nya jeans, 3-4 nya skjortor och lika många tröjor. Och alla ser bra ut och sitter fint. Urkul! Och billigt framför allt, hehe. Dessutom fick jag bort lika mycket kläder till som jag redan tänkt ge bort. Jag kan inte spara på kläder som är för stora ”ifall jag går upp igen”, jag mår illa om jag tänker så. This is the point of no return.

Så, en riktigt bra dag!

Fan va härligt! Ett av mina stora livsmål har varit att få tag i en lägenhet i centrala Göteborg, som jag kunde trivas i och som inte var allt för omodern. Jag var beredd att arbeta för det, och jag var beredd att offra ett par bekvämligheter för att få den. Nu, efter några månaders sökande, blev den min!

Jag har sökt lägenheter varje morgon på boplats.se, bara de i Centrum och i Majorna i princip. Jag visste att chanserna var små att få dem, men jag hade redan ett förstahandskontrakt så det spelade ingen roll. Inte ofta, men vissa morgonar så ilade det till i fantasinerven på mig när jag hittade en riktigt bra lägenhet. Jag tänkte ”Wow! Om den här var min, vad underbart det skulle vara!”. Och så började jag fundera kring hur mitt liv skulle se ut.

Nu fick jag en av dessa lägenheter! Jag är en person som tror att känslor och tankar påverkar den faktiska verkligheten, och jag tänker att om man föreställer sig att man redan har en lägenhet och känner att det är sant, så ökar möjligheterna till att det ska bli sant radikalt. Därför tror jag det var bra att jag började fantisera om hur mitt liv skulle se ut om jag fick denna lägenhet, jag tror att det ökade mina chanser.

För 2-3 veckor sedan fick jag mail om att jag hade fått en visning, jag kollade upp adressen och blev lyrisk! Vilket ställe! 5 minuters gångväg till Centralstationen. Drömläge, verkligen.

Men vilken hyra sen, uscha. Jag får betala 6500 spänn för en 1a på 53 kvadrat. Men så är huset från 2004 också, och med hög standard. Jag är beredd att betala detta för att nå min dröm. För att känna känslan att jag kan gå eller cykla vartän jag vill. Att kunna möta folk på stan för en fika utan att besvära sig med att tajma in spårvagnar och sitta och glo ut genom fönstret i ett desperat försök att underhålla sig själv. Att slippa ägna över en timme om dagen på att bara resa fram och tillbaka till jobbet!

Visningen gick bra i alla fall, paret som bodde där var informativa och trevliga. Jag gillade lägenheten skarpt! Förra veckan ringde de och ville ha arbetsgivarintyg, vilket jag ordnade och skickade iväg inom loppet av en timme Så lägenhetskåt var jag. Först idag ringde de och bokade tid för kontraktsskrivning.

Det är inflyttning först 16e juli, så jag har tid på mig att fixa saker, och det är mycket som ska göras…

• Säga upp lägenheten.
• Kolla upp om bredbandet/telefonin ska flyttas eller stängas av.
• Beställa el (gratisel nu).
• Sälja utemöbler, balkongen är inte lika enorm som den är nu.
• Sälja min stationära dator som står oanvänd. Ge bort gamla kläder och prylar.
• Kolla upp vad det kostar att anlita en flyttfirma, vore skönt att slippa besväret.
• Successivt gå igenom alla mina saker och slänga det som inte skall användas.

Men mycket är roligt arbete! Och jag ser fram så mycket mot följande ting:

• Kunna gå till affären på ett fåtal minuter, kan handla när jag känner för det, eller om jag har glömt något. Slippa planera det så jäkla mycket.
• Ha ett stort utbud av resturanger omkring mig, där jag kan käka med vänner osv. (Sushi finns!! )
• Slippa mer än en timmes resväg till och från jobbet.
• Få mer lättsamt appropå-besök från vänner som bara ”har vägarna förbi”.
• Ha kollektivtrafiken 30 meter från lägenheten, som tar mig nästan vart jag vill utan byte, även nattrafik.
• Att kunna dra till Nordstan bara sådär för skojs skull en sväng. Eller kunna gå på stans största bio på 10 minuter.
• Att äga en cykel som jag kan ta mig vart jag vill med.
• Mer svensk kultur, fler svenskar. I förorten har det gått för långt för länge sedan. Tryggare stämning!
• Mycket mer!!

Här har ni min framtida innergård då ^_^

Jag har tidigare nämnt att jag tror på att verkligheten formar sig efter vad vi förväntar oss skall ske. Nu för tiden är jag väl i och för sig lite tveksam till om det är som så, eller om vår mentala inställning får oss att göra rätt val för att hamna där vi vill. Det är en lite mer ”rationell” teori.

Det spelar inte så stor roll egentligen, utan det viktiga är att det faktiskt fungerar! Jag hörde något just som verkligen inspirerade mig och fick mig att börja tänka i dessa banor igen. Det kändes som en stor, svart klump släppte från mitt bröst. Och jag fylldes av tanken ”Ja visst ja, det är så här det ska kännas…”. Ibland glömmer man hur det känns att vara avslappad.

Det som fick mig att reagera var att det sades att man inte bara skulle ha höga förväntningar, utan att man skulle förvänta sig att det minsta som kan ske är det bästa jag kan föreställa mig! Alltså att det kan bli så mycket bättre än jag kan föreställa mig, men utan tvekan blir det i alla fall lika bra som jag kan föreställa mig.

Detta synsätt förändrade något i mig. När jag bara trodde att det kunde bli lika bra som jag kunde föreställa mig, så kändes det någonstans lite omöjligt, eftersom det är det bästa som kunde ske. Det skulle krävas så mycket av Universum liksom. Sedan fick jag brottas i några sekunder med känslan av att det nästan var lite fräckt av mig att ha så höga förväntningar. Men när det gick över så slappnade jag av totalt och började lé.

Alla problem blir som bortblåsta om man räknar med att allt skall bli så bra som man kan tänka sig att det kan bli. När man slutar försöka fixa saker med psyket och låter Universum göra det åt en i stället. Man själv kan fokusera på att önska och njuta av att se sina önskningar slå igenom gång på gång.

Universum är en sandstrand. Mitt överjag är en sandskulptör. Jag är en arkitekt.