Tonys magiska liv

Idag gick jag och funderade på vad som skiljer sig nu och för några år sedan, när jag upplevde att jag mådde bättre. Jag har tänkt på det mesta, men jag har aldrig kommit på tanken att jag uppskattade mig själv mycket mer förut än jag gör nu. Allt i mitt liv är bättre nu än då. Därför har det aldrig slagit mig att jag skulle kunna tycka mindre om mig själv nu.

Jag kom plötsligt ihåg den kanske viktigaste faktorn välmåendet. Nämligen att älska sig själv och vara riktigt nöjd med det man är. Jag har förstås kommit på den här tanken förr, men det är inte så ofta det slår mig hur viktigt det faktiskt är.

Jag inser nu att de flesta av de saker som gör att vi mår dåligt härrör från ett stadie av att inte vara nöjd med den man är. Stress exempelvis; Man är stressad för att man känner brist på kontroll. Brist på kontroll kommer sig ur en känsla av maktlöshet, man kan inte påverka, man försvinner, man vet inte vem man är och kan inte finna sin inre styrka. Man blir ett offer för omständigheter. Om vi hade varit jävligt nöjda med vilka vi var så tror jag att det vore omöjligt att börja känna att man förlorade kontrollen.

Allt som har med dålig självkänsla att göra är ju självklara symptom, exempelvis nervositet, blygsel, klantighet, svårt att prata inför grupp osv. Man bryr sig mer om vad andra tänker om en, än att faktiskt berätta något, så blir det bara fel.

Jag har tänkt att man måste kunna se det positiva med omgivningen och livet,  för att kunna må bra. Men väldigt ofta har det bara tagit emot… jag försöker förgäves, och mitt psyke hittar såklart saker att vara glad över, men inte fan blir jag faktiskt glad av att tänka på det. Något fattas. Idag kom jag på att hela världen ler mot dig när du älskar dig själv. Man behöver inte tänka positivt om man är positivt inställd till sig själv, det sker bara helt naturligt.

Jag hade så mycket mer drömmar för några år sedan än jag har nu. När jag inte hade så mycket så drömde jag desto mer, och peppade mig själv inför framtiden. Nu har jag fått det jag drömde om, som världens bästa flickvän, en grym lägenhet i centrala Göteborg, gått ner massa i vikt, har ett fritt och ganska välbetalt jobb, blivit mycket mer social osv osv.  Allt jag känner är: Jaha, nu då? Drömmarna börjar sina… mitt psyke börjar sakta lära sig att belöningen av att nå sina drömmar inte är särskilt hög.

Visst, jag kan få mer pengar, jag kan skapa något otroligt projekt, jag kan nå min sanna målvikt. Men jag vet att det inte kommer förändra så mycket alls. Det kan vara roliga sysslor, men det kommer inte göra mig nöjd.

Tony funderar

Lösningen är förstås inte att sluta kämpa för att nå sina mål, utan snarare att ändra perspektiv. Att se sina mål som roliga sidoprojekt i livet, och själva vägen till målen som mest njutbart. Lyckan kommer inte ur saker man skaffar, eller får. Den kommer inte ens med andra människor. Den kan bara komma ur oss själva.

Idag gick jag omkring och njöt av allt jag hade omkring mig, alla saker, all frihet, alla människor, och framför allt av den jag var. Det påverkade mig direkt, det gjorde mig riktigt lycklig, peppad, ja exalterad. Jag märkte på andra människor att de märkte det direkt – folk log mot mig löjligt mycket mer än i vanliga fall.

Till sist vill jag bara säga till er som tycker detta låter ganska egoistiskt, att egoism stiger ur självförrakt, och inte ur självkärlek. Älskar man sig själv så vill man bara ge till andra – varför skulle man inte göra det – allt man har är i överflöd.

Ja, det här kanske inte hjälpte så mycket. ”Allt du behöver göra är att älska dig själv”. Ja, det är ju de flestas problem också… alla kämpar för att bli omtyckta för att de inte kan älska sig själva. Jag kan nog inte hjälpa er där, men jag skulle tro att man får börja i liten skala och se vad man har. De få positiva sidor du känner att du faktiskt har. Tänk på dem, känn hur det känns att vara en människa som besitter dessa egenskaperna. För många är det för stort att älska sig själv, det känns bara falskt om man tvingar det på sig. Ta en sak i taget…

Hur definierar du dig själv? Är det en beskrivning av en gudom, eller av en tafatt, misslyckad människa? Det jag vet är att det som saknas i ditt liv inte finns utanför dig själv…

Igår kväll när jag låg i sängen och skulle slappna av, så insåg jag att jag kunde slappna av allt djupare. Det tycktes inte finnas någon gräns för hur avslappnad jag kunde känna mig. Skillnaden jag gjorde från andra gånger var att föreställa mig hur jag slappnade av mer och mer, varje gång jag andades ut. På något vis påverkar utandningen, verkar det som.

Det var jävligt härligt – det är en känsla jag nästan glömt bort, fast jag kände direkt igen den – det kändes som för många år sedan då jag faktiskt regelbundet mediterade och försökte mig på utomkroppsliga upplevelser. Det var en skön tillbakablick. Känslan av att kroppen är både otroligt tung och otroligt lätt samtidigt. Känslan av pirrande och nervryck. Känslan av en inre ro som man för länge sen trodde att man hade, men inte har haft på flera år. Den periodvisa känslan av kittlandes extas.

Jag upptäckte ett område som hade svårare än andra att slappna av. Jag jobbade extra mycket med andningsövningen för att slappna av ännu mer. Efter en stund började jag känna något som i andliga kretsar nog skulle kallas kundalini. Det var väldigt svagt – men det var kul för jag har aldrig känt det så tydligt förut. Kundalini brukar man kalla den kraft som stiger längs människan ryggrad – man brukar likna kraften vid en orm eller lavaström som träder igenom kroppen. Det brukar enligt de flesta kännas varmt och pirrandes, och som om något snirklar sig upp. Vid ofrivillig, forcerad eller för tidig kundalinistigning rapporteras ibland väldiga smärtor och kvarvarande problem.

Det jag kände, kändes inte som en orm, möjligen som en daggmask Det började i ryggslutet och letade sig uppåt, och nådde upp till lungorna någonstans. Kroppen kändes väldigt skön, och när jag öppnade ögonen så kändes allt väldigt fridfullt. Jag hade noll problem att sova i natt, och jag vaknade utvilad och ostressad.

Nu funderar jag skarpt på att börja meditera en kort stund varje dag – kanske bara 15 minuter. Mycket för avslappningens skull, men inte bara. Det leder verkligen till självutveckling och insikter om både sig själv och sin omgivning. Vi får väl se hur det går. Det känns bara som ett naturligt nästa steg efter att man börjat ta hand om sin kropp med rätt mat och motion.

Den här månaden gick jag ner 1,8 kg, till 87,4! Det är jag väldigt nöjd med. Det känns som en ganska sund hastighet, och jag har inte så jäkla bråttom längre egentligen. Jag vill bara må bra.

Nu är det inte så jäkla långt ner till 82 kg egentligen, det är den magiska gränsen då jag enligt BMI-skalan blir normalviktig.

Nytt för den här månaden är ju att jag börjat leva på levande föda, enbart råkost med andra ord. Det verkar som att jag går ner i vikt på det. Kanske inte snabbare än innan, men det är desto mer fröjdsamt i alla fall. Vi får väl se om kroppen bara släpper alla kilon som de påstår att man bör göra. Jag tror det beror på hur mycket man äter ändå… jag äter ganska mycket fett i min kost för att kompensera.

Annars har allt rullat på som vanligt. Jag förlorade 2 cm i midjan, vilket är mer än vanligt. 1 cm i bröst och mage… ungefär samma som alltid.

Mål för nästa månad får bli 85 kg!

Nu är det klippt Nu kom jag i mina minsta jeans i morse, som jag sparat i många år för att de var hela och fina, men åt helvete för små.

Nu sitter de som smäck. Nu har jag inga mindre att ta, nu blir det bara till att köpa nya… aj min stackars plånbok Fast jag har fortfarande några T-shirts som är för små! (tror jag?! :-S).

En sak som många gnäller på som gått ner mycket i vikt är att när de börjar närma sig idealvikten så är det så jävla mycket svårare. Visst tar det längre tid att gå ner kilona, fast å andra sidan märker man mycket tydligare skillnad från kilo till kilo än man gjorde förut.

Innan så kunde man gå ner typ 10 kg och inte märka så stor skillnad. Nu kan jag märka stor skillnad på 1-2 kg. Det är ganska kul

Ville bara säga det…