Tonys magiska liv

Jahupp, då har man varit nykter i en månad kom jag på nu. Jag har varit nykter så länge ett par gånger till sedan jag var typ 17 år. Båda gångerna har väl varit för att bevisa för mig själv och min omgivning att jag minsann inte är beroende. Den här gången råkade det bara bli så.

Ingen kamp. Försöket inte bevisa något för någon. Jag bara fokuserade på annat, och jag har förändrat mig själv som person. Jag söker inte längre njutning på samma sätt, försöker inte få dagarna att bara rinna iväg. Sedan fokuserar jag ju på träning, och alkohol går dåligt ihop med det.

Jag har haft 6-8 tillfällen att dricka med vänner, och oändligt många fler att dricka ensam på. Men jag har inte tagit dem. Mina vänner tjatar aldrig om att dricka öl nästan, ändå drack vi det ganska ofta. Börjar ju undra om det var jag som var den största bidragande faktorn till det Illa i så fall.

Jag känner en underbar tjej på nätet, vars pappa är alkoholist. Hon har problem med det, och är besviken på honom. Jag förstår båda parter faktiskt. Jag förstår nu att man måste vilja själv för att komma från ett beroende, och att samtliga som dricker för mycket vill dricka så mycket. Annars hade det inte skett. Det är ett jävla val, ingen sjukdom!

Sjukdomen skulle i så fall vara att vardagen är så tråkig för dem att de tar den enklaste vägen för att få den lite trevligare. Precis som vilket annat djur som helst hade gjort (och de flesta människor). Det är aldrig substansen folk behöver, de behöver bara komma bort från något som är sämre.

Nu låter det väl iofs som om jag varit alkoholist själv i hög grad och lärt mig därigenom. Jag har inte varit en typisk alkoholist, nej. Men jag har druckit mycket och ofta, och helt enkelt lärt mig gilla ruset tillräckligt mycket för att inse faran med det. Människor ska inte döma så jävla mycket – de flesta är beroende av något …

Jag är en sån där som dricker ofta, och kan sluta när som helst. I alla fall påstår jag det, och jag tror verkligen att det är sant också. Alkoholen har varit en kär vän för mig sedan 17-årsåldern någon gång. Medan många av mina vänner har dragit ner på alkoholkonsumtionen (och vissa i och för sig har börjat med andra droger), så har jag hållit samma takt som när jag var 17.

Jag har inte känt något motstånd till att dricka själv, ens när jag var i tonåren. Många ser framför sig en typisk alkoholist när man berättar detta. En halvdeppig filur som sitter i en fåtölj och tänker ledsamheter och dricker sin whisky. Lyckligtvis är många av era fördomar helt fel Jag dansade knappast på borden när jag var ensam i och för sig, men jag blev smartare, mer kreativ och fick lust till saker och ting.

Självklart ser jag faran i det, och det gjorde jag förut också. Det handlade inte om att jag inte kunde sluta, utan om att det helt enkelt inte var värt att sluta. Något som de flesta har svårt att förstå. Alla går bara omkring och tror att alkohol är 100 % dåligt och de som brukar det mer än i sociala syften är per automatik idioter som inte kan ta hand om sig själva. Nej, så är inte fallet. Alla människor, Alla människor, väljer de vägar i livet som ger dem mest glädje för minsta möjliga ansträngning. Eller rättare sagt de vägar de tror ska ge mer glädje. Så det var vad jag gjorde – valde alkoholen för att jag trodde att jag skulle vara gladare med den än utan den Det är inget dumt val, det är bara ett val man gör när man har brist på perspektiv.

Men det som har förändrat sig nu är att jag inte längre tror att alkohol gör mig lyckligare i längden. Det har jag väl i och för sig insett tidigare, men något i mig har inte varit berett att sluta dricka alkohol per veckobasis. Jag har inte ens kunnat identifiera mig själv med en sådan person. Jag har väl växt ifrån alkoholen precis nyligen kan man nog säga. Det har väl skett stegvis. För lite mer än ett år sedan började jag dricka mindre mängder, och kunde unna mig en minifylla mitt i veckan och sådär. Innan dess hände det att jag söp till jag somnade på plats. Något som jag inte ville vara med om. Det kändes alltid som ett personligt nederlag.

Så senaste året (lite mer) har jag druckit lagoma mängder, käkat en bit innan jag gått och lagt mig, och vaknat pigg och kry till nästa arbetsdag. Inga problem där. Men nu har jag har väl kommit överens med mig själv att bara dricka alkohol i sociala sammanhang där det förväntas av mig att dricka. Det kommer troligen att ske redan på Lördag, vilket känns mest tråkigt. Men vi tänkte dra ihop ett gammalt gäng som gått i skolan med mig sedan lågstadiet och fram till gymnasiet. Hem till mig, dricka och prata gamla saker. Det ser jag fram mot

Denna överenskommelsen inför mig själv kommer väl lite ifrån att jag vill gå ner i vikt också. Jag tror inte på folk som säger att alkohol gör en fet, och jag tror inte att kalorierna i alkoholen är boven i dramat heller förvisso. Problemet med alkohol och vikt för mig är att alkoholen gör mig dels hungrigare, men också bra mycket mindre motiverad av någon anledning.

Det har seriöst hänt att jag ätit nyttigt sådär på måndag och tisdag, och kommit på att vi ska festa på fredag, varpå resten av tiden fram till fredag inte blir särskilt nyttiga. Det har inte känts som någon idé. Sedan fredagen då, och lördagen för jag är bakfull. Och söndag, för det är ändå snart måndag. Så i själva verket levde jag ju mest onyttigt. Och då är det inte längre alkoholens fel, utan brist på motivation och strävan.

Förut kunde jag ha riktigt tråkiga kvällar ibland vid datorn, pratat med några nötter här och var och försökt läsa intressanta saker, och ibland har jag väl fastnat i något programmeringsprojekt. Men nu, sedan jag börjat fokusera på min egen utveckling till 100 % så känns det inte alls tråkigt. Varje dag känns som en gåva, så det är knappast med stora arbetsinsatser jag motstår alkoholen. Nej, det är en stor glädje. Bara därför kommer jag lyckas.